Döstäda.

Jag är fullt frisk, men vet att en propp kan plugga igen kroppen för gott, mitt i en kräftklo. Om inte okända virus krälar in och gör sig hemmastadda.

Det är dags att underlätta liksaneringen.

Jag har ett gediget arkiv som sträcker sig tillbaka till början av 60-talet och dessutom nio barn och barnbarn, utspridda över sex decennier.

Jag vill berätta för dom.

Jag vill göra det jag aldrig gjorde själv med Otto, min pappa, satte mig ner med en bandspelare och ett par groggar och fick hans berättelse. Om kvarteret Korpen i Malmö, sillfabriken, alkoholismen, resan genom nazismen och välfärdsbygget, euforin som utlandssvensk i Las Palmas, hatet mot Palme, utplanandet i en tvåa i ett höghus i Mörby Centrum. Hur såg den resan ut?

Men det gjorde jag inte.

Nu vill jag ge mina ättelägg en chans att lägga mig åt sidan (möjligen tar jag dom som ursäkt för att få det här gjort, må så vara).

Kanske är det också ett sätt att försöka försonas med min ofullkomlighet, att kartlägga mina begränsningar utan att sörja vattenfallet, att till slut se vem jag var och vem jag är, inom ramen för ett kronologiskt porträtt.

Jag vet inte.

Jag vill helt enkelt följa mig själv så tätt det går, folkhemsterroristen och hädelsens härförare, medan jag fortfarande har språket och sarkasmen intakt. Kanske krävs det ett cv vid porten till Paradiset?...(eller ett covidpass).

Jag bestämmer mig också för att berättelsen ska inkludera det 33 år långa kulturprojektet Happy Cousins, som en tribut till min kusin Carsten Regild.

Det är inte helt angenämt.

Min bokagent och mina förläggarkontakter reagerar direkt.

— Men vadå?! Lägga ut memoarerna på nätet? Helt fritt?

— Det är inga memoarer, det är ett bokslut.

Men det är lätt att leva med.

Jag är fortfarande förtjust i Julia Roberts kommentar om Facebook: "Det är som sockervadd, sött i början, sen blir det snabbt kladdigt". Med facit i hand kan man väl konstatera att det inte bara blev kladdigt, utan extremt motbjudande på många sätt.

Följare och förföljare.

Men nu väljer jag att exponera mig i digital form. Tyngdpunkten ska ligga på vad jag har åstadkommit, varför och hur (och i viss utsträckning effekterna av det). En reseskildring in i mörkrets hjärna och ut igen. Utan att väja för tolknings för eträde, förhävelse eller namedropping: ”Its my party and I lie if I want to."

Kill your darlings? Tveksamt.

Strössla med lakonismer? Gärna.

Sålångt möjligt ska jag belägga det jag redovisar. Mitt privata arkivär, som sagt, tämligen omfattande. Slår minnet fel får det korrigeras i efterhand, alla har luckor (den som minns sextitalet var inte med, typ).

Eller enkelt uttryckt: take it or leave it.

Det kröker hans rygg.

Minne av morfar: Han kommer hem efter en lång dag påvarvet, skär en bred skiva sidfläsk, äter skivan, lägger sig påsoffan med kvällstidningen över ansiktet och snarkar inom en minut. Jag står gömd bakom dörrkarmen och iakttar hur tidningen svävar upp i luften några centimeter vid varje snarkning, dallrar en stund och sänker sig över ansiktet igen.

Det är spännande.

Mormor ligger delvis i dunkel. Hon heter Beatha och är dotter till en välbärgad skånsk bonde. Hennes gråa hår är prydligt uppsatt med tunna, bruna nålar, ansiktet är runt och vänligt. Hemmet är alltid välstädat.Över soffan i vardagsrummet hänger en guldinramad variant av ungraren Charles Rokas målning ” Zigenarflickan ”, en ung kvinna med yppiga och blottade bröst.

Minne av mormor: Hon luktar nybakta bullar.

Ernst och Beatha får tvådöttrar som blir mödrar till Happy Cousins - min kusin Carsten och mig.

Farmor är sömmerska i hemmet. Hennes symaskin går dygnet runt i den slitna tvåan. Hela lägenheten luktar trångt. De får nio barn, varav min pappa är det yngsta. Flera av barnen emigrerar till USA, öde okänt.

Minne av farmor, som heter Emma: En gång när jag besöker henne på en söndag får jag en skinande blank tvåkrona. Hon har den i en liten röd ask. En gåva jag fortfarande minns (Knausgård hade skrivit tjugofyra sidor om det härögonblicket: vikten påsilvermyntet, det nominella värdet, lystern, doften ur asken, farmors rörelse när hon tar upp myntet, den torra knotiga handen, hennes blida blick i spegeln, andedräkten från ett annat sekel, ljuset som glider in genom en grådisig handblåst ruta och omgärdar asken med en gloria av gåtfullhet, ekot av dom fattiga barnens rullband över kullerstenarna pågården utanför osv ... ).

Jag har inte det tålamodet.

Emma är gift med dekopören Nils. En mycket skicklig ebenist med intarsia som specialitet och verkstad i källaren. Det är han som tar sig namnet Börjlind, oklart varför.

Sen många år använder jag namnet ” Månsson ” när jag beställer bord eller taxi.

Farmor hänger tavlan ovanför sin säng.

Minne av farfar, berättat av farmor: Hon vaknar en morgon av att trådrullen påsymaskinen snurrar för fullt. Tråden löper ut genom vardagsrummet. Hon följer efter tråden över innergården och ut till en krog belägen intill porten. Genom fönstret ser hon farfar sätta sig med en pilsner vid ett av borden, iförd den svarta rock hon var i färd med att laga kvällen innan.

Han är ocksåduktig påokarina och påfallande lik skådespelaren Leslie Howard.

Min mamma Svea arbetar som expedit i en parfymaffär. Hon har mörkt, lockigt hår och ettöppet, leende ansikte. En dag pekar en av hennes arbetskamrater mot butiksfönstret. Utanför står en sjavig man i stor slokhatt och röd halsduk och tittar in. Arbetskamraten skrattar högt. Svea vill inte avslöja att det är hennes fästmans pappa.

Otto och Svea får tvåbarn, mig och min nioår yngre syster Christina.

Minne av Otto: Han står i denöppna dörrlösa förarhytten på en spårvagn, snön yr in. Båda fötterna är nerstuckna i stora halmlådor, mot kylan, stråna sticker upp runt benen. Det ser mycket egendomligt ut.

Jag ska senare i en svit dikter om barndomen benämna henne som
” kvinnan utan händer ”.

Otto får rollen som ” den frånvarande ”.

Handlar det om kärlekslöshet?

Knappast. Snarare om två unga förälskade individer, djupt upptagna av att se varandra, inte det dom har avlat. Det som har behov.

Långt senare förstår jag deras oförmåga att innesluta, deras upplevelse av barnet som ett tillbehör. Hur deras instruktionsbok kan ha sett ut: ” Ska ha näring, tumskruvar och distans, hållas rent och artigt, inte få kilfunktion, delges värme vid behov. Generellt: inte kladdas med. ”

Samtidigt: Dom älskar min syster och mig, efter förmåga, dom gör förmodligen så gott dom kan.

Dom finns, men känns inte.

En rast håller några elever fast mig vid ett träd medan andra dansar runt och kastar taggiga kastanjer mot min kropp. När jag kommer loss slår jag ut en tand på en av plågoandarna. Vår lärarinna ställer upp alla inblandade på en lång rad och bannar eleverna som hållit fast mig. När hon kommer fram till mig får jag en våldsam örfil över ansiktet av en iskall hand med nikotingula fingrar.

— Gör aldrig om det där!

Orättvisan, inte över våldet, etsar sig fast.

Ibland får jag syn på henne.

Men att ständigt bli slagen gör nåt med mig, oklart vad vid den tidpunkten. Kanske blir jag strykrädd? Eller konflikträdd?

Eller tvärtom.

Eller helt enkelt förnedrad utan att ha en aning om det, ett kränkt barn som bygger brosk runt nålen.

Minne från barndomen: Jag blir utesluten ur Vargungarna, en ideell scout för ening som kräver att man ska sitta still när dom läser långtråkiga sagor om djungelbarn och djur som kan tala. ” Han är för orolig, han stör alla andra. ”

Jag saknar inte ” vargungarna ”, men mina föräldrar tar illa vid sig.

Minne från barndomen i förhöjd form:

Under dom häråren har jag en mycket speciell kompis, dygnet runt. Jag kallar honom Den Osynlige. En imaginär lekkamrat som alltid finns där när jag behöver honom. Jag kan sitta i timtal på golvet, prata med honom och köra småplasttåg fram och tillbaka (dom tillhandahålls i Kalaspuffspaket). Jag inbillar mig att umgänget med Den Osynlige befrämjar min fantasi:

Nåväl.

Scenen har fastnat hos mig.

Det är en stundtals stökig omgivning jag bor i, Björnsan är ett tillhåll för det mesta.

– Håll dig undan! Tjommen är på väg från Bleckan och vill nita nån!

Det är alkisar som halsar ljummen Beyaz (som Systembolaget marknadsför som ” Goda viner under femman! ”), kompisar som ligger under byggfuttar med snuttefiltar indränkta i ammoniak, utslagna som sitter på bänkarna och filtrerar t-sprit genom brödlimpor, fnask och torskar som försvinner in och ut ur buskagen, allt några meter utanför min port.

Det är ocksåstiletternas tid - själv har jag den farliga varianten, där det skarpa bladet skjuter ut direkt från skaftet. Varför jag har den är oklart, annatän som markör. Jag skulle aldrig våga använda den i ett slagsmål.

Minne från Söder 1: Tvärs över gården från mitt pojkrum bor en kompis, Björne, i sammaålder. Vi drar en tunn tråd mellan våra fönster och sätter en tom metallburk i varjeända. Våra röster når varann när föräldrarna har somnat.

Steve Jobs har utvecklat tekniken en aning.

PåSöder drabbas jag ocksåav musik för första gången. Det är en omvälvande upplevelse, nånting utanför som når in utan mellanhänder. Min första skiva är en singel med Elvis Presley: ” Blue suede shoes ”. Det är en cover på en Carl Perkinslåt och kommer ut 1956. Jag köper den när jag fyller femton, sparar till en skinnjacka och påbörjar konflikten med alla som är dixie, klär sig i duffel och drömmer om Tommy Steele.

Själv drömmer jag om att bli proffs i fotboll (jag kommer ju från Västra Skrävlinge). Vårt kvarterslag IK Rekord vinner AT-cupen 1955 och jag får en tung medalj i brun metall.

Det är stort för mig.

Minne från Söder 2: Jag samlar bortkastade lottsedlar på Medborgarplatsen under en snöig julmarknad, sedlarna ligger slängda på marken. När man har samlat tillräckligt många får man en belöning (oklart varför).

En stor blåteddybjörn.

Jag får ihop till en björn efter flera timmar och ger den till min lillasyster Christina påjulafton.

Sensmoral?

Hans högerfot var rena bomben.

Vad handlar det här om?

Jag har en otrolig hunger som jag inte vet var den kommer ifrån, suger i mig allt utanåtskillnad och försöker hantera en riktningslös aggression. Musiken, rocken, blir min mentala vallfartsort. Nästan bara Elvis, lite Everly Brothers, lite Bill Haley. Efter en rockkonsert på Eriksdalshallen går vi ut i snöstormen och välter ett par parkerade bilar på Ringvägen.

Bara för att vi kan.

Minne efter relegeringen: Jag får arbete som springpojke på LM Eriksson. Kontoret ligger på Kungsgatan. Där blir jag häftigt förälskad i en svart och blind flicka som har epilepsi. Första gången hon får ett anfall påkontorsgolvet får jag lära mig att tränga in en trälinjal mellan hennes käkar för att hindra att hon tuggar sönder tungan.

Jag minns inte vad hon hette.

Obehagligt minne från anställningen på LM: Alla på kontoret satsar en gemensam pott på en tipsrad varje vecka. Jag får i uppdrag att lämna in och betala för kupongen. Jag glömmer det och kommer på det när inlämningstiden har gått ut. Risken att den tippaderaden ska ge utdelning plågar migända fram tills sista matchen är spelad.

Det blir ingen vinst.

Sen flyttar familjen från Söder.

Då.

Vi landar till slut i ett nybyggt höghus på Lidingö.

Där växer jagäntligen in i min rastlösa aggression och hinner ikapp mig själv.

Jag börjar skriva.

Etyder utan vikt, men jag smakar påorden, jag prövar dom verbala vingarna. Jag fängslas av möjligheten att trycka ut det inre i ord, att formulera det jag känner förklätt till text.

Jag sätter ocksåin titeln ” Författare ” i telefonkatalogen, vilket provocerar mina föräldrar oerhört. När jag visar dom att jag är omnämnd redan i Strindbergs klassiker ” Hemsöborna ” skakar dom påhuvudet.

Jag har över gett tanken på att bli fotbollsproffs.

Minne från Lidingö1: Jag är sällsynt ointresserad av min klädsel och kommer ofta till gymnasiet i stora gummistövlar och islandströja. Elevernas reaktioner påminner mig om utsattheten i folkskolan i Kärrtorp: skånskan och dom utståendeöronen har bytts mot fel kläder och fel attityd.

Känslan av utan för skap är densamma.

Bästa som händer under gymnasietiden: Jag träffar Eva. Hon går i en parallellklass ochär, i minaögon, bedårande vacker och chosefri och har nära till skratt. Vi blir ihop, mot en del odds. Våra bakgrunder skiljer sigåt en aning, en höghuslägenhet möter en tvåplansvilla på Lidingö, typ. Jag är dessutom knappast en svärmorsdröm (vad dom nu drömmer om). Men vi blir djupt förälskade och Eva blir den första grundpelaren i mitt liv.

Så småningom ska vi få en underbar son.

Minne från Lidingö2: Evas föräldrar har en tax som får valpar. En av valparna är svårt missbildad och måste avlivas. Jag erbjuder mig att dränka den i en hink. Jag sänker ner den varma rörliga kroppen i vattnet. Den sjunker inte. Jag är tvungen att trycka ner den mot botten med min stövel. Den rör sig länge under fotsulan, väldigt länge, den vill inte dö. Till slut stillnar den. Det är en mycket obehaglig upplevelse. Att döda en levande varelse som inte vill dö.

Minne från Lidingö3: Ett av sommarloven nattarbetar jag på Marabous chokladfabrik i Sundbyberg. Det är bra betalt och befolkat av märkliga individer. Alla rör sig i stora, halvt nersläckta salar, eller står framför svarta rullband där praliner och annat onyttigt passerar. Nästan inga pratar med varandra, som om ingen vill bryta tystnaden i byggnaden.

En man utgör ett undantag.

Han kallas ” Greven ”, förmodligen har han adlig härkomst. Mager, kanske runt femtio, med ett snällt och frånvarande uttryck i ansiktet. Varje matpaus (vi har tvåvarje natt), sätter han sig vid ett piano i denödsliga matsalen och börjar spela. Klassisk musik, ofta Vivaldi. Han är duktig, kanske har han ett förflutet som konsertpianist. Han sitter vid pianot hela matpausen, äter ingenting själv, försvinner in i musiken. Alla andra sitter böjda över sina tallrikar i halvmörkret, lyssnar påklangerna som studsar mellan väggarna, sneglar dåoch dåpå” Greven ”. När pausen är slut reser sig alla utom ” Greven ”. Han sitter kvar ett par minuter för sig själv, utan att spela, låter blicken glida runt i den stora salen som om han letade efter dom försvunna tonerna.

En natt vill jag veta mer. Jag ställer mig vid pianot i slutet av matpausen, väntar tills ” Greven ” har spelat klart och försöker inleda en konversation. Eller jag säger helt enkelt:

– Vad vackert du spelar.

– Tack.

Där det tar stopp. Tills jag säger:

– Har du jobbat här länge?

– Ja.

” Greven ” tittar hela tiden ner på sina smala händer. Jag känner att han är obekväm, eller jag tror det. Så jag säger:

– Jag ska bli författare.

Då, äntligen, tittar han upp på mig. Det är första gången jag ser hansögon pånära håll. Blå, med lite gulnadeögonvitor, inramade av ett par vackra mörkaögonbryn.

– Varför det? säger han, vänligt och med tunn röst.

– För att jag ... jag vet inte, det är det jag vill. Skriva.

Plötsligt flyttar sig ” Greven ” ett par decimeter påpianobänken, lämnar plats, som om han vill att jag ska sätta mig intill. Jag vrider mig runt, ser att salen är tom, det är bara han och jag där. Jag sätter mig. ” Greven ” lägger händerna påklaviaturen, mycket försiktigt, utan att trycka ner några tangenter.

– Min mor begravdes med en bok mellan händerna, säger han.

Tyst, men fullt hörbart. Jag avvaktar ... tills jag säger:

– Bibeln?

– Nej. Det var en bok hon hade köpt i Leipzig när hon var olycklig. ” The Monk ” hette den, jag varåttaår då.

– När hon köpte boken?

– Nej, när hon låg i kistan med den.

Han andas rytmiskt genom näsan, jag får en känsla av att han bemödar sig att inte bli emotionell.

– Har du läst den? frågar jag. Boken?

– Nej. Hon ville nog inte att jag skulle göra det.

Såtrycker han ner några tangenter, och några till, långsamt klingar en melodi ut ur pianot. Jag tittar över salen, bort mot dörren på andra sidan. Jag vet att förmannen kommer att dyka upp när som helst, våra platser saknas vid godisbandet.

The Monk?

En märklig profetia, med facit i hand.

Mina föräldrar fåråka till Italien.

Jag befinner mig på en helt annan resa.

Jag bär brun basker, röker sjöskumspipa, läser ” Såsom käril ur skeppen ” av St John Perse och lyssnar på Miles Davis. ” Kind of Blue ”. Ovanför min huvudgärd har jag skrivit: ” Glöm aldrig dom dresserade fläckarna i Eichmanns ögon, glöm aldrig barken under Görings hud. ”

Det är en svår tid.

– Ja?

Sveaöppnar den, försiktigt.

– Dom har skjutit Kennedy.

Ut!

Kufiskt look-a-like-minne från Pamplo n a: På det lilla charmiga torget i centrum flockas varje kväll ett antal människor runt ett bord där det sitter en amerikan som är påfallande lik Hemingway, samma gråskägg, samma väderbitna hy. Alla vet naturligtvis att det inte är han, ändåhänger man vid bordet och skålar med mannen och spelar med i ett besynnerligt rollspel.

Ut!

Jag liftar genom Europa, sover påstränder, i parker, allt är osett och befriande. Varje främling är en upptäckt, varje ståtoalett en omöjlighet att skita på.

Men framför allt: Den vita hjärnan fylls med massiva intryck av nya språk, nya dofter, nya landskap, nya över levnadsstrategier. Ett kort tag jobbar jag i ett tvätteri påfranska västkusten, Bayonne, bär säckar med kläder hit och dit och lär mig en del om ostar och rödvin och extremt snarstuckna ortsbor. Vad jag lär dom vet jag inte riktigt, kanske att allt är möjligt?

Minne från Saint-Jean de Luz: En lummig park, ett mjukt regn. Jag försöker somna i en sovsäck på en bänk. Det regnar, vätan tränger igenom tyget och håller mig vaken, lukten är påfrestande. En bit bort, vid gatan intill parken, ser jag råttor stora som hundar som gräver i svarta plast påsar. Ljuset från en gatlykta reflekteras i säckarna. En mörkklädd man ramlar omkull en bit från råttorna och slår skallen i rännstenskanten. Jag vrider mig om och blundar. Jag är nästan på väg att somna när jag känner ett lätt tryck påbenet. Jag kastar mig runt och spärrar uppögonen. Det sitter en gammal kvinna påhuk intill bänken med en hand runt min vad. Hon har ett djur intill sig, i ett rep. Jag ser inte vad det är för djur. Hennes grepp runt mitt ben hårdnar. Plötsligt ler hon och jag ser hur vackra tänder hon har. Vita och breda. Sen släpper hon vaden, reser sig och går därifrån (scenen har jagåtergett nästan ordagrant i min och min yngsta dotter Mollys ljudboksthriller ” Mörkret oss emellan ”).

Minne från Barcelona: Jag sitter på en uteservering på det vackra innertorget Placa Reial, det är sen kväll, ett antal hemlösa rör sig i mörkret, en del hänger runt fontänen, andra sitter eller ligger vid pelare. Plötsligt kör ett par bandvagnar med vattenkanoner in på torget, slår påkanonerna och börjar spruta bort dom hemlösa, jagar dom med den brutala vattenstrålen över stenbeläggningen. Dom tumlar runt, ramlar, kryper, försöker skydda sig. Efter en stund är torget helt renspolat påhemlösa.

Från vissa uteserv er ingar hörs applåder.

Minne från Malaga: Jag är svårt uppslukad av tjurfäktning och betraktar mig, lite över maga, som en aficionado. Under ett parår besöker jag ett stort antal arenor runt om i landet. En eftermiddag, på en tjurfäktningsarena i Malaga, händer nåt märkligt.

Kvällen innan har jag gått ner till Playa del Malagueta, en lång strand med vit, finkornig sand, i enaänden av stranden står ett antal tältvagnar uppställda i en cirkel. Jag söker mig dit. Småbarn leker med nötta kastanjetter, män trummar påhårt spända tamburiner, havet sköljer in i jämna rytmer. Jag slår mig ner i utkanten av vagnarna. Några kvinnor, kanske fem, dansar runt en eld. En smidig kvinna lindar av sin sidensjal, sveper den tätt över lågorna tills sjalen börjar brinna, gör en båge genom luften ner i sanden, trampar påsjalen och tar fram en kortlek. Försiktigt föser hon upp askan av sjalen på ett kort. Jag hasar lite närmare i skuggan av en vagn. Männen slutar slåpåtamburinerna, en av dom tittaråt mitt håll. Jag sitter orörlig. Från andra sidan närmar sig en liten fet man i leopardkalsonger. Han fryser, det syns. Han har ett blått paraply i handen. Kvinnan med kortet vänder sig mot mannen och håller upp kortet. Barnen lägger ner kastanjetterna. Mannen slickar sig om munnen. Kvinnan blåser sakta askan från kortet mot mannens ansikte, flagorna vaggar genom luften och fastnar på hans fuktiga läppar. Några män tittaråt mitt håll igen och jag hasar undan, drar mig upp längs sanden, in i skuggan, hittar en skyddad sandgrop som jag kan somna i.

Nu sitter jag påsol-y-sombre-sektionen på Malagas vackra tjurfäktningsarena och väntar på att eftermiddagens fjärde tjur ska springa in. Matadoren innan, Manuel Ortéga, har fått ett avskuretöra från sin fällda tjur, en hygglig utdelning från en svårflörtad publik.

Sårusar tjuren in.

Den är stor, svart, förvirrad. Picadoren trycker ner sin grova spetsiga lans i djurets nacke, syftet är att trasa sönder nackmuskeln för att försvåra för tjuren att höja huvudet eller göra nyckfulla kast med hornen mot matadoren, picadoren hänger över lansen tills publiken börjar bua, det mörka blodet sköljer ner över den svarta blanka kroppen, tjuren vaggar med huvudet och plötsligt får jag nog. Jagäcklas. Jag reser mig, tränger mig ut, lämnar arenan och ser aldrig en tjurfäktning mer.

Varför det händer just nu, just här, har jag ingen aning om. Jag vänder helt enkelt blad, som monarken brukar uttrycka det.

Eller är det en effekt av ritualen påstranden kvällen innan?

Jag vet inte.

Iställetägnar jag en periodåt att försöka importera sandblästrade läderboots till Sverige. ” Spanish boots of spanish leather ”. Jag besöker några stövelfabriker i inlandet, ett mycket hett inland, Toledo, Navalmoral, tills jag inser att det är en volymfråga. Jag vill börja med 10 par. Det är ingen som är intresserad av det. Projektet läggs ner.

Själv bär jag fortfarande spanska boots när det vill sig.

Minne från spanska högplatån: Jag ligger fullt nykter påplatån mitt i natten och tittar upp i rymden, otroligt svart, otroligt gnistrande, ljudet från ett dunkande tåg hörs genom mörkret, mitt i ett stjärnfall somnar jag och vaknar i en smal säng innanför ett bageri, solen lyser genom ett runt fönster i taket, bagarsonen påstår att jag kom dit med en äldre man i gryningen och behövde sova.

Jag tänker: När tvålika långa tåg från motsatt håll passerar varann är ett av tågen osynligt under en försvinnande kort tidsrymd, sett från sidan. Som om det inte fanns. Glider parallella verkligheter förbi varandra på samma sätt? Existerar det korta tidsrymder när jag inte finns? Kan jag gåin i en angränsande verklighet och komma tillbaka?

Jag köper en sliten ukulele av bagarsonen som tack för bädden, lämnar bageriet och funderar påvem denäldre mannen var.

Kanske Dominicus av Landsvägen?

Ett fett fel val.

Jag rycker in på A1 i Linköping. En storödslig kaserngård, grått grus på marken, kanoner här och där. Jag visas in i en brun barack, in i ett rum som jag ska dela med ett antal okända unga män. En välspänd furir förklarar vilka regler som gäller. Dom är omfattande. En av dom handlar om bädden, den smala brits jag ska sova i. Den ska bäddas minutiöst, ett enda osynligt veck kommer att rendera en utskällning. Vad tvåveck skulle innebära framgår inte, förmodligen arkebusering, tänker jag.

Påkaserngården ska vi ståuppställda påled, axel mot axel, medan en uniformsklädd man inspekterar oss. Pågivna kommandon ska vi utföra simultana rörelser. Den som kommer i otakt får en verbal hårtork rakt i ansiktet.

Jag ger upp efter en vecka. Gruppbeteende är inte analogt med min karaktär. Jag förs till en kvinnlig psykolog. Hon undrar om jag är pacifist. Det är jag inte. Hon undrar hur jag skulle reagera om det sprang in soldater i mitt hem och hotade min familj?

– Skulle du försvara dom om du hade möjlighet? Till och med skjuta angriparna?

Frågorna är hypotetiskt ställda, pågränsen till infantila, och jag försöker förklara vad det handlar om.

– Jag fungerar inte i den här miljön. Kommer aldrig att göra. Krångligare är det inte. Om det betecknas som en psykisk defekt är det okej med mig.

Vilket det gör, visar det sig (dåhar jagändåinte nämnt dom dresserade fläckarna i Eichmannsögon för henne). Jag får diagnosen ” astenisk ” (osjälvständig personlighetsstörning), friskrivs med ” omtestning ” om tolv månader och hör aldrig av det militära mer.

Äntligen har jag fri tillgång till livet igen!

En värdelös teknik, visar det sig. Rektorn förklarar att det krävs ordning, reda och disciplin. Det är inte mina bästa grenar. Jag slutar och söker till Journalisthögskolan i Stockholm (än så länge med namnet Journalistinstitutet). Det är det närmaste ett skrivande yrke jag kan komma. Jag är inte flygfärdigännu. Utbildningen tråkar ut mig, men jag får möjlighet att uttrycka saker som berör mig. Poesins framtid, till exempel. I skolans egen tidning Anfangen skriver jag en debattartikel om just detta: ” Poesins framtid - en skiss i två plan ”. Den avslutas så här:

Det vi kommer att kalla multimedia.

Artikeln illustreras av en bild-ljud-dikt ur poetenÅke Hodells diktsamling ”General Bussig”.

– I ´ m a song and danceman.

Swahn ger sig inte. Till slut tröttnar Dylan och frågar om Swahn har hört hans skivor? Det har han inte.

Dylan ger upp.

Efteråt söker jag upp honom, han står och röker i ett atrium, jag förklarar mitt modesta uppdrag som ” utsänd ” från en högskoletidning och beklagar det han just har utsatts för. Dylan rycker påaxlarna, säger några ord, röker och är förmodligen redan på väg därifrån.

Jag nämner detta lätt devota möte av en enda orsak: Dylan kommer att spela en stor roll för mig. Jag kommer att gåtätt intill honom genom hela livet. Dylanman? Jag vet inte vad refererar till. Beckettman?

Begåvade följeslagare är en ynnest.

(I Stockholm finns en illuster samling kvinnor som kallar sig för Dylansamariterna, på tal om det.)

Första minnet av Dylan: Jag sitter i min kompis Ted Ströms pojkrum på Lidingö.Året är 1963. Jag spelar gitarr och han banjo. Vi har en musikgrupp som sjunger covers på Brothers Four och Kingston Trio, låtar som ” Tom Doley ”. Brasmusik. Ted rattar in Radio Luxemburg, ” The Great 208 ”, och plötsligt händer det. Betydligt kraftigareän i en Gevaliareklam. En röst sprakar ut i rummet och trollbinder oss. Det är inte orden, inte ens musiken, det är rösten. Dylans.

Sett med dagens kunskap är vår reaktion mer begriplig:

Vi gifter oss.

Men det finns ett problem: Jag är inte bara ung. Jag är ocksåutomordentligt arg. Och omogen. Adrenalinet pumpar. Längst inne iögat sitter Gustave Doréoch graverar en dödsdans i blicken. Jag är oavbrutet på väg utan att veta vart. Min roll som familjemedlem är inte optimal. Jag står påkanten till världen och vill utforska allt.

Eller inte just nu. Det börjar egentligen treår tidigare i ett skånskt kapell. Jag och min kusin Carsten Regild möts vid vår mormors kista. Beathas kropp. Våra mödrar är systrar och vi är kusiner. Vi har inte haft kontakt sen vi var små, gick i regnkläder och var stjärngossar. Nuär jag ” författare ” och Carsten konstnär. Han är två år äldre och längre kommen i sin roll.

En förövning.

Carsten målar senare en tavla han döper till ” Still Life ”.

Dåbestämmer vi oss för att göra en konstutställning av materialet. Vi kompletterar boken med ett antal objekt och har vår första konstutställning på Galleri Maxim 1966 (en lokal i nuvarande Maximtunneln vid Norrmalmstorg).

Det är en mycket annorlunda konstutställning.

Det är totalt svart.

Jag har glömt att ta bort linsskyddet.

Däremot säljer tröjorna ganska bra.

Det blir vårt första litterära manifest, en form av program för klaring i det rådande kulturläget. Vi kallar artikeln ”Happy days are here again and Santa Claus is back in business”. Rubriken till artikeln formger vi som en bildsida som illustrerar texten.

Men tillbaka till dadaismen. Äntligen får jag kontakt med det gränslösa föraktet och det upproriska skrattet, med förlöjligandetsädla konst och det undermedvetnas välsignelse, med den dresserade spontaniteten och bejakandet av infantila infall: barnet mitt i världen.

Den fungerar.

Carsten leder mig också till konstnären Marcel Duchamp. Knepigare territorium. Mindre skratt och mer schack. Mer hjärna och flasktorkare. Duchamp blir aldrig en husgud, gåtorna är för avancerade (jag har tillbringatåtskilliga timmar på Moderna Museet framför Duchamps stora glasverk ” Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med ” - jag fattar fortfarande inte vad det handlar om).

Däremot blir jag fascinerad av schweizaren Arthur Cravan (som egentligen hette Fabian Lloyd). Cravan var en vildsint poet och boxare och en av dadaisternas tidiga favoriter (hans moster var gift med Oscar Wilde). Han var tvåmeter lång och gick en gång en boxningsmatch mot Jack Johnson, den förste svarte tungviktsmästaren.

– Det var vinddraget som fällde mig, hävdade han efteråt.

När han var 31 år rodde han ut i en båt i Salina Cruz i Mexico och kom aldrig tillbaka. Han antogs ha drunknat, men det finns myter som påstår att han aldrig dog, att det bara var ett dadatrick han utförde.

Jag är benägen att hålla med.

Eva och jag separerar. Joakim bor kvar hos henne, själv dalar jag ner i en vegetativ grav under en period. Som vanligt använder jag språket som en snorkel, ett sätt att fåluft.

Vänner, eller ” polare ” som uttrycketär, blir allt viktigare som ett slags berusade krockkuddar (flera av dom har dött bort, men dom finns iåminnelse). Alla har illustra smeknamn: Haddock och Tjocka Mattan, Paletten, Ärtan och Kalle Maräng, Gräsätarn, Svampen och Skånska Lasse.

Carsten kallas alltid för Carsten.

Själv kallas jag till och från för Värta, alluderande pågasverken i Värtahamnen. Jag råkar släppa en lövkoja i höjd med Hedvig Eleonora som hänger med längs Storgatan förbi Broddmans skivaffärända fram till korsningen Skeppargatan.

Det fäster hos en del i bekantskapskretsen.

Jag bor precis ovanför Stureplan och spenderar mycket tid längs Orions bälte - KB, Prinsen och Sturehof. Långa kvällar, trånga bord, ett myller av wannabees uppblandade med anstrukna ” kulturpersonligheter ”. En lärorik tid. Periodvis lever jag påpopcorn och sardiner - popcorn är gratis tilltugg tillölen påkrogarna, sardinerna gör vi reklam för på den byråd är jag frilansar. Jag får ta såmånga burkar jag vill.

Samtidigt tränar jag mycket, mest löpning, springer Lidingöloppet och bygger upp en grundfysik som stöttar mig långt upp i högålder.

Det är också en tid för droger. Själv väjer jag för tunga medikament (av rädsla kanske), jag föredrar mjukare flykter. Kontakten med gräs och cannabis blir tämligen frekvent, periodvis, oftast kombinerat med musik.

Det är lätta fötter en tid.

Såpass lätta att jag hamnar i en polispiket och fraktas till en cell. Dock inte för innehav av glädjegräs utan för att ha gått i bredd mitt på en gata med ett par polare och sjungit en aning för högt och för falskt. Det klassas som ”förargelseväckande beteende”.

En honnörsbeteckning i vissa kretsar.

Jag släpps ut på morgonen, får en kallelse till domstol långt senare, väljer att föra min egen talan och kan konstatera att ingen av dom tvåpoliser som kallats som vittnen kan identifiera mig med säkerhet.

Exit straffregistret.

Annat minne från dom lätta fötternas tid: En av mina bästa polare är konstnären Ove Enervald (Paletten), en väldigt begåvad tecknare och målare.

Annanåterkommande mardröm: Jag befinner mig i ett helt kalt och fönsterlöst rum, fyrkantigt, låst metalldörr, gråstenväggar, plötsligt märker jag ur taket långsamt sänker sig, centimeter för centimeter. I vissa av drömmarna tar det en evighet innan det når sålågt att jag får börja huka mig. Så småningom ligger jag påknä, sen påmage, till slut känner jag taket börja trycka på ryggen och vaknar med ett mörkt vrål.

Hav och horisonterälskar jag.

Gålinan ut.

Renons påpengar?

Det är ingen ursäkt.

Oförmåga att känna med barnet?

Säkert.

Skam?

Ända fram till idag (i 50-årspresent får Joakim ett paket Kalaspuffar med en resa för tvåtill Venedig, menänd å).

Så även inom dom områden vi rör oss i. ” Politiskt engagerad konst ”är rättesnöret för dagen. Alla är musiker, alla är konstnärer, legitimiteten sitter i en sjal runt halsen. Det mesta som skapas är behjärtansvärt och uselt. Vi har ett eget slagord: ” All Prakt Åt Folket! ”

Carsten försörjer sig som art director, jag frilansar som copywriter. Vi är ” reklamare ” och hatas av ” rättrogna ” för att vi säljer Fyffes bananer och dadaistisk konst med samma förstulna leende. Vi beskylls för att sakna politiska förtecken, vilket är infantilt: allt som driver med det besuttna är per definition politiskt - det handlar om underminerandets försåtliga konst.

Förmodligen emanerar delar av revolten ur det enkla faktum att detäntligen sedda barnet har vuxit upp, passerat målbrottet, vill träda ut i världen och kasta av sig det sista oket av en generation som förknippas med världskrig, standardjakt, byråkrati, trångsynthet och kantklippta gräsmattor.

Och ett vidrigt krig i Vietnam.

Orsak: under Batistas styre hade ingen kuban tillåtelse att beträda de vackra stränderna, dom var förbehållna rika, utländska turister.

Minne från Havanna 1: Dom fantastiska pastellfärgade husfasaderna, dom minutiöst omskötta ” amerikanarna ” och dom tomma butikerna. Inte en färskvara, här och där en ensam konservburk på en hylla. Konkreta exempel påomvärldens försök att knäcka Castroregimen med handelsembargo.

Minne från Havanna 2, en ny erfarenhet: Carlsson och jag söker upp en av Hemingways tvåfavoritbarer, El Floridita (den andra är La Bodeguita del Medio). Det är en påtagligt turistanfrätt bar, men funktionell. Jag beställer in en frozen Margarita. Efter ett par snabba klunkar får jag en drillborr rakt in i pannbenet. Jag fattar ingenting och sätter mig. Efter nån minut försvinner smärtan. Carlsson frågar vad det är och jag förklarar. Han garvar högt.

– Spiken, säger han.

– Spiken?

– Isen i magen, kylan går rätt upp som en spik i pannan.

Det är första gången jag är med om det. Jag är över tygad om att det är den store författarens sätt att säga ” Tro inte att du är Hemingway bara för att du hänger på mina barer. ”

Roligt.

– Vad jobbar du med då, när du inte kör taxi?

– Jag är hjärnkirurg.

Mycket tid att tänka. Sublimera. Trycka undan och tänka framåt. Jag har några flyktiga förhållanden och bor i en sunkig vindsvåning på Skeppargatan, tvårum och ett svartrosa piano, påfiltklubborna har jag satt dit häftstift för att skapa en saloonklang.

Jag bor granne med författaren och senare akademiledamoten KlasÖstergren. Vi får aldrig riktigt kontakt. Han är en gentleman redan då.

Dikt om ett av mina förhållanden:

Den dör en dramatisk död.

En granne till Carsten kommer ner i ateljén, ser spindeln på golvet och reagerar som många fobiker gör. Han stampar ihjäl den innan Carsten hinner vända sig om.

Det är som att glänta påsyndafloden.

Vi skriver till Konstakademien i Stockholm och ber att fålåna en ateljémed anledningen av inbjudan till biennalen, eftersom vi ” inte har tillgång till den volym som krävs för det verk vi har tänkt oss ”.

Vi får låna en mycket stor ateljéhögt upp i den anrika byggnaden. Längs den största väggen spänner vi upp en vit tom duk i det kolossala formatet 2 x 5 meter. Vi transporterar ocksådit ett piano. Vi har sex veckor på oss. Jag spelar och Carsten tänker.

Det är den inte.

Alla deltagare påbiennalen får utforma ett eget vykort som inbjudan till utställningen. Vårt ser ut så här.

Vi håller den privata fanan högt, vårt monumentala över mod är enöverlevnadsstrategi. Fortfarande ” dom mot oss ”. Det är viktigt.

Kulturetablissemanget skålar ombord på Titanic, vi är isberget.

Resten aväventyret i Helsingfors ligger i barmhärtigt mörker.

Intressant.

När vi ser att Hendrix ska uppträda på Gröna Lund passar vi på. Vi har en tid varit inne på att göra skivomslag. Varför inte ett till Hendrix? Vi inser att man inte närmar sig honom hur som helst såvi går omvägen via hans basist Noel Redding. Jag ringer upp honom på Grand Hotel och berättar att vi har ett förslag till ett skivomslag som vi vill visa. Han föreslår att vi kommer backstage på Gröna Lund samma kväll (jag måste ha varit hyfsat över tygande påtelefon). Vi går backstage efter konserten (förövrigt den där man drar ur strömmen för att fåslut på Hendrix spelning, man vill ha igång karusellerna).

Redding tar emot oss, visar in oss, vi har med ett skivomslag i form av bakdelen på en röd tiger på väg ut ur ett vitt konvolut. Hendrix står i ett hörn och jammar pågitarren, solon upp och ner påsträngarna (minne: plötsligt vänder han pågitarren och får strängarna ” upp och ner ” och fortsätter lika flytande som innan - det är svårareän det kan verka). Vi visar vårt omslag när han lägger ifrån sig gitarren. Han tycker det är absurt men roligt och kallar till sig sin ” ett eller annat ”. Vi lämnar omslaget till den personen, våra kontaktnummer och där tar det slut.

Det hade blivit ett bra omslag.

Warhol hade gillat det.

Vi åker över till London med materialet. Ken ordnar en inspelningsstudio där demotejperna ska fålite bättre kostym. Jag sjunger in låtarna med engelska kompmusiker och får en utskällning av en kille som kallar sig T-Rex för att jag lägger hans gitarr påfel sätt mot ett bord.

– Aldrig halsen mot bordskanten!

Viktiga lärdomar.

Ken lämnar våra tejper och vår bok till det nystartade skivbolaget Apple. I väntan på deras reaktion fördriver vi tid i London.

Dimmig tid.

Minne från London: Vi går på Carnaby Street och inventerar det enorma utbudet av häftiga kläder. Allt riktat till den unga generationen. Färger och former är näst intill bedövande. Stockholm saknar fortfarande affärer på den här nivån. Jag köper en lång afghanpäls i brunt skinn, klädd med stripigt svart hår på insidan. Den luktar egendomligt (jag bär den senare i vår första kortfilm för tv, barnfilmen ” Bobo ”).

Carsten, som har en helt annan klädsmak, köper ingenting.

Dom håller till på Abbey Road.

Vi ses i ett trångt rum. En anemisk skivbolagsman med fett hår pratar med Ken. Bakom ett skrivbord i hörnet sitter gitarristen George Harrison. Carsten och jag hänger inte riktig med i samtalet, det handlar om våra demotejper. Harrison griper in och förklarar: Våra texter är för negativa och destruktiva.

– Folk knegar hela dan i industrier och gruvor och skit och när dom kommer hem och lyssnar på en platta vill dom inte höra hur eländigt alltingär, det vet dom redan.

Han har en punkt, men det är ingenting jag tar in.

Då.

Killarna gillar vårt material, vår idémed en lp-bok, våra låtar, men vill sätta in en engelsk författare och skriva om alla låttexterna. Mina texter. Jag är helt ointresserad av det.

I backspegeln kanske en onödig arrogans.

Vi söker istället upp grammofonbolaget CBS i London, presenterar lp-boken och får ett ekonomiskt hyfsat optionskontrakt påettår för att utarbeta materialet.

Vi fullföljer inte projektet.

LP-boken publiceras aldrig (jag använder senare idén bok/lp till min roman ” Persona Non Grata ” 1977).

– Det är inte ett sätt för staten att toppstyra högskolorna!

Han talar för dövaöron och studenterna ockuperar sitt eget kårhus.

Mycket svenskt.

Själv vill jag tatuera mig.

Min polare Ove Enervald, som nu går på Konstakademien, har gjort en stram, vacker etsning av en svart femuddig stjärna.

Vi är båda spända inför tatueringen, det är på den här tiden mest förbehållet sjömän och kåkfarare (flera år senare ska jag samarbeta med en heltatuerad man från Dalarna, Lars Wellström, en kroppskonstn är och poet, men just nu är vår lilla stjärna ett stort steg).

Inför besöket hos Tattoo Jack tankar viöl för att våga ta steget. Tämligen styrkta kommer vi till den lilla tatuerarsalongen vid kajen, bara för att konstatera att den är stängd. Inte för gott, bara för dagen.

Vi får börja om nästa dag, rätt bakfulla.

Sen dess pryder stjärnan sin plats på min över arm. Oves har gått i graven med honom.

Varför just en svart stjärna?

Jag har funderat på det, lockelsen i just den symbolen. Anarki? När David Bowies sista lp ” Blackstar ” pryds av ett helvitt omslag med en svart femuddig stjärna, blir jag påmind om min egen på ett nytt sätt.

En bit hud som hänger ihop med en död vän och en tågresa.

Samtidigt: Carsten och jag blir ombedda att göra en kortfilm för tv, en barnfilm. Vi spelar in den i en trädgård i Djursholm och döper den till ” Bobo ”.

Så även en ny reklamkampanj som vi gör till NK under namnet ” Även mördare bär morgonrockar ” (vad är det för fel på det upplägget?).

Begreppet upphovsrätt har inte slagit igenomännu.

Ett antal av skivorna tas snabbt ner av polisen, projektet fullföljs aldrig (vi ska genomföra det på Moderna Museet flera år senare).

Om byn: En kraftig kvinnaåker runt på en flakmoppe, kallas Svarta Märta och har ett förflutet som glädjeflicka i Stockholm. Vi får bra kontakt. Ett par storvuxna bröder är golvläggare och kraftigt anfrätta av lösningsmedel. En av dom kan lyfta en fåtölj i ena benet med bara en hand (jag använder honom senare som förebild till en scen i kriminalserien ” Graven ”, där en kraftig man lyfter just en fåtölj i ena benet).

På andra sidan vårt hus ligger Sions Sal. Sprit och böner går hand i hand, som alltid. Vi lär känna vaktmästaren som släpper in oss vissa kvällar när bönehuset är tomt. Det finns ett piano där och en fantastisk, ödslig akustik i den stora salen. Jag skriver några låtar, inspirerad av The Band, och sjunger stämsång med Ove. Nästan varje kväll vi är där smyger det in en ung, ljushårig flicka och sätter sig längst bak, helt tyst (även det en scen jag har använt i en tv-serie). När vi försöker ta kontakt med henne försvinner hon ut. Eventuellt bor hon i byn, eventuellt inte, vi får aldrig reda på det.

Rätt snart tar våra pengar slut. Vi får ett tips: fårtickor. Skogen runt omär full med fårtickor som går att sälja. Svampen mals ner och används till hundmat. Det kan ge en viss förtjänst att plocka dom. Vi utrustar oss med svarta sopsäckar och fyller dom med svamp under timslånga exekutioner. Resultatet blir några tior. Ove besöker lanthandeln och kommer tillbaka med tvåburkar fiskbullar. Han vet att jag hatar fiskbullar. Möjligen är det en lapsus, möjligen inte. Det vänliga paret intill tycker synd om oss och hänger en kasse med mat på vårt dörrhandtag.

Social distans, redan nu.

Minne från Kölsjön: Påjulafton blir vi hembjudna till en avlägsen bekant till Ove i en by långt bort. Han är ordförande i den lokala fack för eningen. Viäter julmat i familjens kök, starkt neonljus i taket och perstorpsbord. Efter maten föreslår mannen att vi skaåka runt till gårdarna och agera tomte - en tradition han har påtagit sig under någraår. Ove utses till tomte på grund av sitt yviga skägg. Tyvärr är det svart, men mannens hustru plockar fram mjöl och pudrar skägget vitt. Vi beger oss iväg på vår tomteturnéutan att vara medvetna om vissa andra traditioner i trakten. Tomten och hans ” nissar ” ska bjudas på en sup, minst, på varje ställe som besöks. Mjölet i Oves skägg förvandlas såsmåningom till vita tjocka klumpar och natten slutar ganska illa.

Illa slutar det också för Oves bekant någraår senare, då han ertappas med att ha förskingrat fack för eningens lokalkassa.

Minne av Skånska Lasse: efter en natt med musik och godis hittar jag honom sovande på golvet med en pingisboll som huvudkudde (jag använder situationen i en tv-serie många år senare).

Skånska är utbildad på Beckmans Reklamskola, diskar i köket på restaurang Rendezvous och får kraftig psoriasis. Pånätterna sitter han hemma och skapar miniatyrmålningar med minimala penselstrån.

En av Skånskas favoriter är den amerikanske tecknaren och låtskrivaren Shel Silverstein. Det är såjag kommer i kontakt med honom. Han tecknar för Playboy och skriver ett antal klassiska sånger till Dr Hook and the Medicine Show - ” Sylvias Mother ”, till exempel. Vid ett besök i San Francisco söker jag upp hans husbåt.

Ärret är synligtän idag.

Varför inte?

Han, jag, Ove och Kalle Maräng ger oss iväg från Löka hamn på Möja. Humöret sprudlar. Solen skiner. Vi har rustat med mat och whisky. ”Hybris II” klyver det lugna vattnet upp mot Söderarm, sista utposten motÅlands hav. Där, strax innan vi når fram, slår vädret om avsevärt, solen försvinner, lätt regn faller, vinden tilltar. Vi måste fatta ett beslut: vända, ankra upp eller fortsätta.

Vi fortsätter.

Ett inte helt nyktert och mycket ogenomtänkt beslut.Ålands hav är ett stort hav, på en skala. Vår båt gör som bäst 7-8 knop.Är det bleke tar det ca tre timmar att ta sig över i den farten (det är drygt 20 distansminuter tillÅland). I det mullrande väder vi har framför oss kommer det att ta betydligt längre tid.

Om vi kommer fram.

Vi stävar ut på öppet hav med kurs mot Mariehamn. Fortfarande är vi skojfriska. Grabbar. Nuär det vi mot elementen!

Men.

Rätt snabbt slår sig dom långa, tunga dyningarna påKalle Marängs mage. Han spyr över relingen och kryper ner i ruffen. Vi andra tre stävar på, stärkta av whisky, men kaxigheten har försvunnit, vi blir mindre och mindre talföra, det skojfriska sjunker undan. Efter nån timme blåser det upp rejält, regnetökar och mörkret faller snabbt. Svart hav är det enda vi ser, böljande dyningar och småkrumma vågor med vitt skum på. Vi bestämmer att en av oss ska ta rodret, dom andra tvåkrypa ner, undan regnet och blåsten. För att bytas av efter hand.

Jag tar första passet.

Jag utrustas med en extra täckjacka och surras fast i sittbrunnen med ett tjockt rep runt midjan, i händelse det skulle slåin nån kraftig våg. Precis intill mig sitter gyron, det är den jag navigerar efter. Jag vet vilken riktning vi ska.

Såsitter jag där. Ensam i den vackra sittbrunnen, mahogny, kopparbeslag, på insidan av skrovet har Benke fäst en konstgjord träarm med en lina till, han är trött på alla som ska vinka så fort man möts i en farled, dådrar han i linan så åker armen upp.

Det är ingen risk att jag behöver använda armen i nuläget.

Jag är fullt fokuserad påvågorna, det jag ser av dom i natten, av rörelserna under skrovet, manövrerandet, glidandet, jag upplever efter ett tag att jag ” blir ett med havet ”.

På riktigt.

Första timmen går över i tredje timmen. Regnet piskar i ansiktet, skummet slår in i sittbrunnen, vinden är råkall. Dåoch då öppnas luckan ner till ruffen, Benke eller Ove sträcker upp en flaska och frågar om jag vill bli avbytt. Det vill jag inte. Tvärtom. Jag har hamnat i ett slags trance, bortom all rädsla eller kyla, utanför mig själv, jag njuter när jag ser nästa väldiga dyning närma sig, jag vill upp på den, högst upp, och forsa ner på andra sidan. Jag är odödlig.

Och ensam.

Ett tag försöker jag komma påtextraderna till Taubes ”Briggen Blue Bird”, raderna om killen som gick under med vraket, Karl Stranne, han som var surrad vid rodret. Jag minns dom inte.

Tiden och timmarna går, jag sitter fastgjuten i beckmörkret med stelfrusna händer och stirrar pågyron, rätt kurs, rätt kurs.

Plötsligt ser jag blinkande ljus. En fyr? Det måste vara en fyr! Börjar vi närma oss?

Det gör vi!

Nuär det bara att navigera efter det gröna ljuset, så är det lugnt.

Dåkommer problem nummer två. Eller tre eller fyra. Jag har nedsatt färgseende i gränsen mellan rött och grönt. Det lilla jag har blir inte bättre av att det är beckmörkt. Jag inser rätt snabbt att jag inte kan avgöra om fyrarna skickar grönt eller rött ljus. En rätt väsentlig information när man ska ta sig in i denåländska skärgården, nersållad med dolda grynnor och flacka kobbar.

Jag ropar upp Benke, båtägaren och den som vet mest om sjön. Han lossar mig, tar över rodret och börja navigera efter rätt färg.

Själv kryper jag ner i kajutan och slocknar.

Vi når Mariehamn.

Under den korta vistelsen där lär jag mig tvåfinska ord: Kaksi potkuria. Det betyder ” Tvåpropellrar ”. Inget jag har daglig användning av.

Resultat: lår, ben och armar totalt uppskrapade. Den grekiske läkaren anser att jag har haftänglavakt (justänglar vet jag inte, kan ocksåha varit småbelsebubar med gulaögon och håriga testiklar).

Som tur är har en kompis, Åke Sundqvist, med sig en magisk dundersalva från Norrland, en liten glasburk med ett gulbrunt vaxliknande innehåll, påetiketten står ” Grankådeplåster ” och en liten innehållsdeklaration: Kådsalva, fårfett, bivax, alunextrakt … och förmodligen en del hemliga släktingredienser. Salvan är fantastisk och gör underverk med köttsåren. I vår bok ”Springfloden” har Enögda Vera en burk ” Grankådeplåster ” i sin husvagn, Minken smörjer in Tom Stilton med salvan efter en brutal misshandel, i tv-serien ser scenen ut så här:

För vuxna.

Happening: ”En till synes oförberedd föreställning eller händelse, ibland med syfte att fååskådarna att delta.”

Jag har aldrig varit en del av den finkulturella sfären i Sverige, alltid varit obekväm på dom avlutade planken i salongerna. Det sjaskiga är min domän. Det plumpa och puerila.Övermodet och det distanslösa. Den storvulna extasen. Artaud, igen. Jag har svårt för det finstilta. Välformulerade människor gör mig nervös och över driven, det belevade gör mig osäker och snar till alkohol. Jag lider gravt av misto (ett av mindervärdighetskomplex underminerat storhetsvansinne), slår ständigt mellan själv för akt och hybris och sugs till det aparta.

Det udda.

Det utanför.

Det fel.

Till att tänja på alla gränser som går, förädla effektsökeriets banala konst, att till varje pris provocera, vända upp och ner på allt som går. Under många år reagerar jag reflexmässigt men konsekvent utifrån devisen ” bit den hand som föder dig ”. Det krånglar till mycket. Jag kallas rabulist, folkhemsterrorist, hädelsens härförare (!) och smaklöshetens mästare, epitet som jag sorglöst koketterar med.

Det är nu det börjar, på riktigt.

En bok.

Jag ger den titeln ” Förbjudet att luta sig ut genom huvudet ”. Titeln alluderar på dom varningsskyltar i metall som sitter vid alla kupéfönster på SJ. Carsten trycker boken, jag binder ihop den för hand med svarta sammetsband. Den har undertiteln ” Läsebok för blottare ”.

Det ska komma fler.

Boken avslutas med en teckning av Carsten.

Tove blir min andra grundpelare i livet.

Vi kommer att vara tillsammans i artonår och fåtvåälskade barn.

Efter en stund ombeds jag av en anställd påvaruhuset att följa med upp till direktionsavdelningen. Där framför en mycket seriös man med glesaögon förtäckta hot i den händelse jag inte avlägsnar mig från entrén. Jag hävdar att min produkt knappast konkurrerar med NK:s utbud, en ironi som går mannen förbi. Jag påpekar också att vi lever i ett fritt samhälle - ett eventuellt närings för bud kan knappast omfatta direkt för säljning av dikter på gatan.

Jagåtervänder till mitt säljställe och bjuder ut min bok utan fortsatta störningar.

Det hjälper inte så mycket.

En annan som slukas av Janovs teorier är John Lennon. Förmodligen är hans berömda och smärtsamma låt ”Mother” en direkt effekt av terapin.

Jag medverkar i tidningen 1988 med texten ”Skrattar bäst som skrattar sist.”

För att försäkra sig om bilden tar han patent på den.

Mannen i butiken ser avvaktande ut.

– Vad ska du ... 600?

– Ja. Har ni det?

Carsten ler inte.

Den 28 maj 1973 (på Mors Dag) avhålls i Gamla Riksdagshuset i Stockholm en ” poesimanifestation ”. Ett antal speciellt utvalda poeter läser på en speciellt utmätt tid sin speciellt anpassade poesi för, huvudsakligen, speciellt anpassade lyssnare. Ett sagolikt självmord på ett förgånget salongsnöje. Ett motbjudande sätt att slicka arsel på ett högt kulturellt plan. Anser Carsten, jag och Ove Enervald. Under ” manifestationen ” gör vi vår första gemensamma kulturaktion. Mellan tvåetablerade poeter tränger jag mig upp påpodiet och läser upp ett i all hast frampiskat manifest som vi i all enkelhet kallar ” MORS DAGS-MANIFESTET ”. Samtidigt kliver Ove upp på scenen, blåser upp en rosa plastgitarr och sjunger den välkända Stones-låten ” Under my Thumb ”.

Jag får ocksåmin första dotter: Sari, med Tove. Ett varmt och väldigt efterlängtat ljus i det ständigt pågående stångandet med omvärlden. Jag är fortfarande en flipperkula, men nioår mognareän förra faderskapet. Familjen vill ut från stan och vi bosätter oss i en gammal lanthandel i Ekskogen, längs Roslagsbanan.

En familj som vill vara en familj.

Minne från Ekskogen 1: Jag är kräftälskare och har fiskat dessa kräldjur under min ungdoms somrar iÅkersberga. Nu bor vi intill ett vattendrag som kan härledas till vikingatiden, en smalåsom ringlar utöver böndernas fält på andra sidan järnvägen.

Fylld med kräftor, visar det sig.

När tiden är inne smyger vi ut pånätterna och tjuvlägger burar längs en försvarlig del avån. Det ger god fångst och stärker min uppfattning att stulen frukt smakar bäst. Dessutom finns det en sällsam magi i att röra sig i beckmörker med en smal ljusstråle framför stövlarna, medveten om att det när som helst kan dyka upp en gestalt med ett eller annat vapen, beredd att försvara sina fiskevatten.

Första natten vi vittjar drar vi upp en väldigt tung bur, upphetsade, den måste vara proppfull med kräftor! Det är den inte, däremot innehåller den en stor död mink, fångad och dränkt. Med tanke påminkens hänsynslösa rovjakt påbåde fåglar och kräftor är det ingenting vi sörjer.

Minne från Ekskogen 2: Vårt sovrum ligger på övervåningen, vägg i vägg med en tom och över given bönesal. Exakt samma minutslag varje natt, strax efter tolv, börjar det skallra på andra sidan sovrumsväggen, plåtskaller. Från bönesalen. Och skallra högt. Det pågår i några minuter innan det tystnar. Varken Tove eller jag är belastade med vidskepliga drag och gör alla dom rationella undersökningar vi kan. Det leder ingenstans. Skallrandet lever sitt eget liv och fortgår.

Möjligen som en påminnelse om vårt tjuvfiske.

Men Carsten gör ett vackert dadaistiskt omslag.

Jag gillar d`Antonios attityd.

Sent på natten mynnar vårt samtal ut i ett gemensamt dadaprojekt: vi ska skapa en fiktiv rysk konstnär med namnet ” Maximoff ”. Carsten och jag ska framställa några verk av ” Maximoff ” som d`Antonio ska prångla ut i New York.

Det är delvis en reaktion påkonstmarknadens korrupta verksamhet.

Carsten gör ocksånågra mycket vackra hommage till amerikanska popkonstnärer i akvarell/collage-teknik som signeras ” Maximoff ”.

PåCarl XVI:s födelsedag lyckas vi ta oss in på svenska konsulatet. Vi hävdar att vi är svenska kulturarbetare med anknytning till Moderna Museet. Under det mingel som pågår där bestämmer vi oss för att stjäla det stora porträtt av Konungen som står uppställd på en svart flygel. Jag sätter mig och börjar spela lite blues, folk runt omkring vänder sig bort, Carsten smugglar ner porträttet i en stor plastpåse.

Vi skänker porträttet till d`Antonio samma kväll, som under sin revolutionära yta är en grav royalist. Han blir mycket hänförd och bjuder på ett antal barer på Manhattan.

I gryningen påföljande dag smyger hans hustru upp till konsulatets port och hänger tillbaka porträttet påytterdörren.

Hon delar uppenbarligen inte sin mans vurm för monarkin.

Tidskriftens idéär mycket enkel: allt material som sänds till oss ska publiceras. Såväl text som bild. Det kallas tillämpad tryckfrihet. Däremot förbehåller sig Carsten och jag rätten att bearbeta materialet efter våra intentioner. Det kallas konstnärlig frihet. I korsningen mellan tillämpad tryckfrihet och konstnärlig frihet uppstår Kulturmagasinet Vargen.

Via redaktionens kontaktnät och ett visst massmedialt intresse för ” underground ” och ” stenciltidskrifter ” sprids informationen om produkten. Gensvaret blir över väldigande. Från såväl ytterligt etablerade kulturpersonligheter till totalt ” okända ” människor. Materialet sträcker sig från vykort och kortromaner via dikter, artiklar, konstverk och serier till manifest och hotelsebrev.

Allt publiceras.

Vargens dynamik etableras snabbt. Långt senare beskriver Olle Granath tidskriften så här:

Vargen är i grunden ett enda långt collage.

Nummer 1, 2, 3 och 5är en konkret tillämpning av tidskriftens grundidé: allt insänt material redovisas, bearbetat och koncentrerat, sammantaget ger det en tämligen explosiv bild av tidens kommunikationsbehov - kaos klätt i konst.

Nummer 4 vidgar vyerna. Det är ett manifest i form av ett avrivbart kedjebrev, upprepat på50 sidor under rubriken: ” OCKUPERA HJÄRNAN! - Individuell revolution föder revolutionära individer ”. Manifestet är på engelska och avslutas med en uppmaning till mottagarna att medverka i Vargen:

Nummer 7 görs helt och hållet av Carsten och mig. Det är utformat som ett projekt för slag till Moderna Museet - vi vill avsluta tidskriften med en utställning påmuseet (såsker också, i samband med museets nyinvigning 1975).

Nummer 8 tillverkas av besökarna påutställning. I museets Verkstad finns en stencilapparat uppställd och tillgång till A4-papper och ritmaterial. Carsten och jag svarar för omslag, bindning och distribution. Alla besökarnas bidrag trycks obearbetat. Längreän såkan vi inte komma i publicistisk frihet. Vilket var Vargens avsikt (och det vi egentligen villeåstadkomma flera år innan med vårt gatuprojekt ” Graffiti ”).

Nackskruven.

Jag vet att jag har varit på väg dit i hela mitt liv, eller det liv som blev mig givet. Nu närmar jag mig med den fartblindes kärlek för raksträckor.

Kurvan dyker upp när jag minst anar det.

Men innan dess hinner jag göra en del annat.

Bakgrund: Driftiga Svea haröppnat ett eget parfymeri i Las Palmas, ”Sidemar”. Otto och en kompanjon ger ut en tidning som heter: ” Vad händer i Las Palmas? ”

Min syster har mer eller mindre lämnats vind för våg (återigen: vems behov går först?).

Jagåker ner.

Jag vet inte vad som förväntas av mig. Jag har tagit studenten, det kanske är det? Eller såvill Svea bara ha nån att avlasta sig på.

Otto flyter runt ochäter gambas al ajillo som han sköljer ner med iskyld campari. Till lunch. Svea klär upp sig, umgås med svenskkolonin och låter sig fotograferas med Jokkmokks-Jo k ke.

Jag vet inte vad jag ska bidra med. Rollen som mina föräldrars förälder? Terapeuten från det förflutna? Ett barn som plötsligt förväntas vara delaktig?

Jag gör så gott jag kan.

Lyssnar på Svea: försöker vara pedagogisk.

Äter gambas med Otto: försöker undvika att bli berusad.

Senåker jag hem.

Det är lätt att lämna dom vind för våg.

Mitt urval styrs dels av nyfikenhet påde poeter/sångare jag valt, dels känslan av att fånga nåt i flykten och försöka bevara en del av det till eftervärlden. Ett tidsdokument om sex unga människor, fångade i sin formulering av samtiden, sex individer utan inbördes relationer, utan gemensam ideologi, utan gemensamt poetiskt språk.

Jag gör intervjuerna med bandspelare på olika ställen i Sverige. Mötena lämnar olika efterfrukt: Wiehe känner jag en frändskap med, inte bara på grund av vår malmöitiska bakgrund, vår uppskattning av Dylan, Wiehe har rak rygg. Vi kommer att samarbeta längre fram. Bernt Staf är slingrigare, ingen person jag kommer nära, trots att jag är djupt fascinerad av hans texter, hans förbrännande röst, inte olik den Dylanröst jag hörde i Teds Ströms pojkrum i början på60-talet. Margareta Renbergälskar jag som manälskar en amfora, ett mycket skört krus från en svunnen tid, en poetisk anakronism med ett iskallt skalpellspråk (hon dör alldeles för tidigt). Fylkeson och Lindgren flyter ut en aning för mig, stannar inte kvar på samma sätt, båda är poeter med var sitt reservat, men personligen fäster det inte riktigt.

Bruno K (som bor i undervåningen i vårt hus i Ekskogen, intill pannrummet)är en helt annan historia.

En ljudkassett med uppläsningar av poeterna bifogas boken som ges ut i form av en gul Jiffypåse med bok + kassett i. Av Bo Cavefors Bokförlag i Lund.

Intrikat.

Jag har respekt för det.

Det är en vild och lycklig tid.

Igen: Allt är möjligt!

Samtidigt laddar Carsten och jag för vår stora utställning tillåterinvigningen av Moderna Museet. Det ska bli en manifestation av allt det vi villåt.

Såhär långt.

Minne från Ekskogen 3: I en del av lanthandels undervåning bor ett par med ett litet barn. Han är gammal pundare, ” Jimmy ”, hon är frisörska och dotter till en bilhandlare i Rimbo. En kväll frågar jag ” Jimmy ” var han har fått sina kraftigaärr i ansiktet ifrån. En nyckelknippa, visar det sig. Hans alkoholiserade föräldrar slog honom med en nyckelknippa i ansiktet när lusten föll på. Plötsligt börjar han berätta om en händelse som präglat honom:

Den första delen är ett rum med en stencilapparat i, där besökarna instrueras i tryckteknik. En workshop. De får skriva eller teckna vad de vill. Deras tryck ställs oredigerat samman till Kulturmagasinet Vargen nummer 8. Det kommer att omfatta 200 sidor.

Den tredje delen är en internationell idébank, ett kartotek där kulturarbetare från fem världsdelar presenterar idéer, projekt, utkast, skisser. Ett resultat av vårt kedjebrev i Vargen nummer 4. Deras material finns tillgängligt i namngivna pärmar för besökarna (ett kartotek som tyvärr senare ” förskingras ” av museets personal av oklara orsaker).

– Denär alldeles för fanatisk, för brutal, för långt från verkligheten.

Han har påfallande sönderrökt röst och diamantblankaögon. Jag upplever att han registrerar mig.

Annan affisch: Carsten hänger upp en stor burk fylld med vit färg i ett snöre i taket, gör hål i botten påburken och sätter den i rotation. Virveln skapar sig själv över det enorma svarta pappret: ” Framtiden tillhör dom som erövrar den. ”

Vi är starkt inspirerade av vildsintheten och turbulensen i ”Cabaret Voltaire”.

Deltagare i våra egna kabaréerär ett säreget utbud av outsiders och magiker, bland annat stridspiloten och bildpoetenÅke Hodell, satirtecknaren och arkitekten Hans ” Brul ” Nordenström, konstintendenten och xylofonspelaren Ulf Linde och mannen som gjort filmen ” Generalrepetition för självmord ”, allkonstnärenÅke Karlung.

För att nämna ett axplock.

I den första kabarén uppträder bland annat jag själv, Carsten, pianisten Stefan Nilsson och poeten Bruno KÖijer.

Respekt.

Allt är möjligt, det omöjliga är en lögn.

Knappast från barndomensörfilar.

Men föraktet eskalerar och kommer att kulminera i en gigantisk manifestation i Moderna Museets torpedverkstad, där jag tömmer ut allt hat jag har. Mitt privata Guernica (utan andra jämförelser).

Det är ingenting som berör mig. Just då. Den politiska scenen är fortfarande en del av det jag föraktar. Demokrati? Absolut. Men jag har aldrig röstat på nåt parti, helt enkelt för att inget parti skulle rösta på mig. Jag är utanför det spelet (som Myrdal skrev). Den svarta stjärnan. Den romantiska vurmen för det utopiska, flörten med anarkismen. Jag behåller gärna den känslan ett tag till.

Jag borde ha lärt mig.

Jag borde ocksåha lärt mig lite mer om att leva familjeliv. Mitt vulkaniska behov av att spränga ut mig själv hela tiden, i alla tänkbara former, det sanslösa behovet av en konstant spotlight på mig själv och mina idéer kräver en tänjbar kärlek.

Men jag får den, av Tove.

Lokalen är fullsatt av djupt seriösa elektronmusiker, konstnärer som försöker utvidga den musikaliska begreppsvärlden. Carsten och jag är tämligen udda i sammanhanget, men hanterar det efter gottfinnande. Carsten uppträder i svart smoking. Han har mikrofon för stärkt ett flipperspel och kopplat ut det i salongens högtalarsystem. Hans bidrag till festivalen blir ett parti dånande flipper, ettödsligt spel som han förlorar.

Själv har jag spelat in den nazistiska slagdängan ” Die Faane Hoch ” och distat om den till en vinande spöksonat. Verket spelas upp i en helt mörklagd salong.

En del reser sig och går ut.

Förbluffande.

Mycket småskaldjur som man med hjälp av en minimal nål petar ut ur skalet ochäter. En delikatess, om man har tålamod. Första gången jag får snäckorna framför mig är på en uteservering i Venedig, tätt intill Canal Grande (den finns numeraäven på restaurang Wasahof i Stockholm, snäckan allts å). Jag är här för att göra en dokumentärfilm för Moderna Museet. Konstbiennalen pågår och jag ska filma ett projekt som heter ” *ARARAT - Alternative Research in Architecture, Resources, Art and Technology * ”.

Projektet startar påmuseet i Stockholm, har en ekologisk utgångspunkt och bygger på” ett kreativt samarbete mellan konstnärer, arkitekter, tekniker, hantverkare och humanister. ” Fokus ligger på återvinning, småskalig produktion, överblickbara demokratiska processer, alternativ energi och byggande samt ekologisk odling (man framställer bland annat metangas av elefantspillning från Skansen).

Filmen blir en timme lång och visas på en skärmutställning på Svenska Institutet i Paris. Enligt avtal uppb är jag en ersättning om 900:- för filmen.

Hårda tider.

Men arkivet blir aldrig av.

Inte så mycket att skriva hem om. Kungen och Silvia gifter sig och drygt 28.000 människor skiljer sig, det högsta antalet sen 1831.

Gungor och karuseller.

Jag och familjen håller oss kvar ute pålandet, några meter från Roslagsbanans räls. Ekonomin är inte påtopp och min personliga inställning till pengar underlättar inte. En dag upptäcker vi ett dolt vindsutrymme där nån har lagrat en oerhörd mängd tomflaskor.

Som går att panta.

Jagåker in med tompavorna till närmaste system, får pengar och köper med mig gott vin och läckra kulinariska finesser hem.

Lustfyllt, men kanske inte det vi har störst behov av.

Vill jag såkan jag skylla påmina gener, dom från mödernet. Sveaälskar att spendera pengar, att sätta ” guldkant påtillvaron ” (varje nyårsaftonäts det lunch hos Lisa Elmqvist iÖstermalmshallen).

Ansvarslöst, men fläckvis rätt kul.

Det lockar mig (plus att man får betalt).

Jag skriver några sketcher som framförs av Lena Söderblom och Gösta Ekman. En av dem handlar om tvånyinstiftade Nobelpris. Det första handlar om den välkände kriminelle man som i media omtalas som ” Mr X ” - Leif Stenberg:

Effekt 1: Jag bjuds in på en fest hos Birgitta Andersson och Carl Zetterström (en av författarna till KabaréÖppen Kanal, en mycket sympatisk man). Festenäger rum i derasöstermamslägenhet. Jag kommer dit med en flaska hembränt (egenproduktion). Lägenheten är imposant, vackra tavlor, varma mattor, fylld av kulturpersonligheter, vänner till värdparet, Hasse Alfredsson och Tage Danielsson och neråt. Min paranoia slår omedelbart till: fel snubbe påfel plats. Varför är jag här? Som vanligt i såna här sammanhang blir jag obekväm och över driven. Jag vet inte vem jag ska föreställa, såjag förställer mig, utnyttjar min sprit och hamnar såsmåningom i en fåtölj där Birgitta Andersson med en mycket vänlig röst viskar: ” Du ska nog gåhem nu ”.

Effekt 2: Mitt satirskrivande flödar igång och kulminerar i ettåtal av statsminister Thorbjörn Fälldin.

Effekt 3: Jag inleder ett intimt samarbete med Gösta Ekman som ska pågåi över ett decennium.

Själv uppträder jag som intellektuell charlatan påvernissaget.

Eller en charlatan som försöker vara intellektuell.

Som såmånga andra.

Däremellan bidrar jag personligen med en del avtryck. Det första är en dikt som publiceras på Expressens kultursida.

Nackskruven.

Jag skriver ett avtal på14 program. Den satiriska formen känns utmanande och lockande. Ett annat sätt att attackera och gissla det jag alltid har föraktat. En smidigare väg att kommaåt maktens stupiditet.

Med nationell spridning, dessutom.

Fasta skådespelare blir Sten Ljunggren och Liz Nilheim. Sporadiska författare blir bland annat PO Enqvist, Anders Ehnmark och Lars Ardelius (Bruno K skriver en ” sketch ” omÖB som hamnar pålöpsedlarna).

Redaktionen vill ocksåha ett nyskrivet musikaliskt inslag i varje program. Jag kontaktar Mikael Wiehe. Vi känner varandra sen arbetet med ” Nya Tider Nya Änglar ”. Han tänder påidén och bildar Kabaréorkestern - en musikalisk fullträff, som bland annat levererar sången ” Titanic ” till ett av våra program.

Ett stående inslag i varje program är tvågestalter som rätt och slätt kallas ” de svarta ”. Jag är fortfarande förtjust i deras ständigaöppningsreplik:

– Ja hej, vi står här i hörnet av Norrmalmstorg.

KabaréÖppen Kanal läggs ner av Sveriges Radio i slutet på våren.

– Vet hut!

Hur som helst blir folk obegripligt upprörda. Producenten för programmet får ett hakkors sprayat på sin villafasad, en producent får ett kuvert med avföring i sin brevlåda, själv skaffar jag hemligt telefonnummer efter ett antal anonyma hot.

Fotnot: Detta är decennier innan nättrollen har kravlat fram ur sina hålor, träskmänniskorna har långa anor.

Samma sak händer med nästa tv-engagemang, ett program som heter ” Kvällsöppet ”. Där stoppas vi efter tvåprogram på grund av ” alltför stötande inslag ”.

Uppenbarligen är det lätt att stöta sig med det svenska folket, eller delar av det. Vilket ska visa sig med brutal tydlighet lite senare det häråret.

En avsikts för klaring:

Det är en kvinna som säger det. Hon heter Monica Nieckels och är intendent på Moderna Museet. Vi sitter i hennes rum och diskuterar min kommande separatutställning ” Persona Non Grata ”. Hon är curator för den, en sval och begåvad vän.

Den 15 oktober är det vernissage. Utställningen är delvis inspirerad av amerikanen Edward Kienholtz makabra miljöinstallationer. Jag har tillägnat den ” byfånarna, som fyller förväntningarna med fisk ”.

Dom borde ha skrivit ” från framtiden ”.

– Jag vet inte hur vägen till en bättre värld ser ut, jag kan bara beskriva vad som händer om vi inte hittar den vägen.

Helt rätt.

Längs väggarna ligger ” kroppar ” insvepta i svart plast.

Onaneringen går pårepeat.

Mannen har läderboots på sig.

Såmörka nätter finns inte.

Nuär jag vid vägsände.

Nuär jag tvungen att pausa, kroppen säger ifrån igen, hjärnan är tömd, hjärtat är urlakat.

Jag är trött.

Min familj tar stryk.

Själv kommer jag direkt från ett lantligt bastumöte med ledningen för Sveriges kärnkraftsindustri. Dom har bjudit in mig och Lars-Ragnar Forssberg. Anledningen är den kommande multi för eställningen på Dramaten som går under namnet ” Stormen ”. Forssberg och jag ska skriva en del av föreställningen, som avser att vara kärnkraftskritisk. Bastumötet syftar till att påverka oss i en annan riktning. Mat, sprit och hetånga ska fåoss vänligare inställd till kärnkraft.

Det lyckas inte såbra.

Däremot avslöjar mötet hur skrämmande renons maktens toppar är när det kommer till kultur. Alkohol och bastu har ju en förmåga att lösa upp tungor och släppa ut både ignorans, fördomar och förakt.

Ett nyttigt möte, i den bemärkelsen.

Och Forssberg och jag skriver vår antikärnkraftspjäs till Dramaten: ” Död man kör sin häst i sken ”.

Men elva helsidor hinner bara bliåtta, sen bryts vårt kontrakt.Orsaken är en fingerad intervju med statsministern Thorbjörn Fälldin.

Innan dess publiceras ett antal andra fejkade intervjuer.

DN:s kulturchef Jörgen Eriksson står upp för satiren på ett förtjänstfullt sätt, kommenterar kvinnornas utfall och konstaterar helt sonika: ” Det är till att ha sinne för proportioner. ”

– Jonnergård!

– Hur det gick till? Jo, vi samlades för ett parår sen, inre cirkeln - Jonnergård, Åsling, jag och ett par till. Tillsammans med Leon Nordin och några brainstormare från Arbmans ... och tänkte till.

– Att störta 44års socialdemokratiskt vanstyre! Det var målsättningen. Och vi hade en given huvudmoståndare: Olof Palme! Huggormen från Hässelby! Knäcks Palme såsjunker sossarna. Det visste vi.

– Det var jag! Eller det jag skulle bli efter Arbmans marknads för ing och Jonnergårds ... hjärntvättning. Jag skulle lanseras som Palmes raka motpol. Marknadsföras med en unik image för svensk politik! Internt arbetade vi utifrån 2 slogans: dum-men-ärlig och trög-men-hederlig. Det var den bilden vi skulle skapa hos svenska folket!

– Det var en oerhört svår omställning. Skaffa valkar, röka pipa, köra traktor, gräva i jorden, gåmed rutig skjorta, tala klumpigt, tänka trögt etc ... det var ett litet helvete. Men jag kämpade och jag lyckades! Jag blev den perfekte bondepolitikern som alla trodde på. Stackarna. Ibland får jag faktiskt dåligt samvete när jag tänker påhur det gick till. Alla fraser som Arbmans/Jonnergård satt och kläckte i fyllan och villan ... du minns dom va? ... ” dagtinga med mitt samvete ” ... ” min gamla mamma har sagt mig ” ... ” här måste jag säga nej ”... och gud vet allt dom hittade på. Men smart var det och hem gick det! Vi sålde in Fälldin till svenskarna sådet small om det! Dom köpte både mig och centern och tio kärnkraftverk! Tala om grisen i säcken, ja jösses jävlar ...

– Identitetskris. Jag tvingades leva mig i i Fälldinrollen oerhört hårt under valkampanjen. Jag började tänka som Jonnergård hade planerat. Jag började föra mig och tala som Arbmans hade kalkylerat.Även privat. Jag blev osäker. Jag började fåsvårt att skilja påstatsministern och skojaren. Jag tog till flaskan. Började se syner pånätterna, där jag drog runt ensam i detödsliga riksdagshuset, gick in i den mörka plenisalen och vrålade: VEMÄR JAG? VEMÄR JAG? Jag bröt samman, försvann, togs in här.

– Fråga honom. Han sitter i grannrummet ...

– Aldrig har jag varit såupprörd! Det är det värsta påhopp jag någonsin har varit med om under min tid som politiker!

Han borde ha blivit påhoppad för betydligt mer konkreta saker. Sin moral, inte minst. Inför valet 1977 sätter han sin egen mamma i pant på att han aldrig ska starta ett kärnkraftverk. Så fort han har fått rumpan påtaburetten är det just det han gör. ” Under oerhört stor vånda. ”

Så var det med den mamman.

Den inleds så här:

– Kalla mig Dolores, det gör dom andra flickorna!

– Träffar motståndsmän! Hahaha, nä, ett litet inneskämt som vi drar påkontinenten. Nä, jag kopplar av mansrollen, kort och gott!

– Bullshit! Rakt påsak! Det är helt naturligt att ett förbund som Transport hyllar sin ledare på hans 50-årsdag. Det är en gammal tradition som jag har väckt upp och som jag har beslutat fortsätta med. Nästaår till exempel, dåfyller jag 51 och förbundet har bokat in Riddarsalen för en liten privat fest igen - 800 gäster, ombud, vänner, motståndsmän och Gunnar Sträng! ”

Samtidigt går Aftonbladets ledarredaktion ut med en svartinramad svanskrypning som, sett ur ett tryckfrihetsperspektiv, är tämligen motbjudande.

Nationalmuseum köper in Carstens satirporträtt.

Snabbt myntas i media uttrycket ” s.k. satir ”. Under för stått: inte ” riktig ” satir, utan en depraverad variant (min samlingsvolym 1983 får namnet ” s.k. satir ”).

Själv omnämns jag allt oftare som ” den herostratiskt ryktbare Rolf Börjlind ” - alltsåryktbar för ett illdåd. Proportionerna blir såsmåningom löjliga. Det är trots allt bara fejkade intervjuer, inte beväpnade attentat.

Det genererar ocksåandra lustiga effekter. Tidskriften Den Svenska Marknaden listar 393 personer som är viktiga opinionsledare i Sverige det häråret. Högst uppåterfinns den hårdföre industrimannen Curt Nicolin. På plats tre står ” Rolf Börjlind, han med satiren. ” G ü nter Wallraff placeras på plats 6.

Och: Carsten har en utställning i Skåne. Påvernissaget kommer Hans Werthén, tung industriman och vd på Electrolux, fram till Carsten och viskar: ”Jag tycker mycket om ditt måleri, dina tavlor, men håll dig undan från den där Börjlind.”

Förbryllande.

Vad tror dom att ” den där ” ska göra?

Däremot reagerar jag när det kommer till skarpt läge. När Thorbjörn Fälldinsåtal mot min text drar igång. Dåkryper det fram för mig både oväntade och obehagliga reaktioner. Från människor som jag har haft stor respekt för innan. Jan Myrdal, till exempel (kinaproselyten som vid det här laget samarbetar med Svenska Dagbladet och Arméstaben) skriver ett närmast devot personligt brev till Fälldin.

Bland annat:

Det är människor som jag i min naivitet trodde var utomordentligt måna om att skydda tryck- och yttrandefriheten i vårt land. Inte värna om polityren.

Såicke.

Undran: Gäller det för Jonathan Swifts anspråkslösa förslag också? Var han personligen intresserad av att mörda fattiga barn och tillreda dom som delikatesser på sitt matbord? Med en öl till?

Jag tvivlar.

Eller som redan Seneca d.y. visste:

Det är orsaken till att jag aldrig ställer upp i det otal ” tävlingar i bästa satir ” som anordnas vid den här tiden.

Satir är ingen tävling. Det är ett legalt vapen.

Varför inte?

Jag väljer att utforma det som ett privat statement och framför det själv i P1, stillsamt ackompanjerad av Stefan Nilsson. Jag framför det påskånska, en dialekt jag behärskar fullt ut. Här ett litet röstprov påinledningen:

Det är en utsiktslös taktik.

Lockande, i sin desperation, sin vägran att delta. Lockande för somliga, som mig själv. Under en period är jag fascinerad av Ulrike Meinhof, en av ledarna för RAF, av hennes obönhörlighet. Jag känner ett samröre. Det släpper när det civila motståndet över går i kalkylerade mord.

När våldet får ett egenvärde.

Vi romantiker håller oss gärna undan det.

En annan resa går till New York. Jag träffar svarta män med långa svajande nålar i svålen och prövar kokain för första gången, vilket resulterar i att jag slår pianisten Staffan Scheja i schack. Allt en del av en radiodokument är för Sveriges Radio.

Det är dom.

Det blir inledningen till ett mycket långt musikaliskt samarbete med både Sundqvist och Stefan Nilsson (på ett privat plan blir det ocksåupptakten till ett antal vänskapsförhållande som står sigän idag, 42år senare, djupast med Sundqvist).

Resultat 1: I princip vartenda pubbesök slutar med hänförda lokalbor som andäktigt lyssnar på Tommys märgfulla tolkningar av derasälskade sånger. Vi bjuds oavbrutet på Guinness, till stängningsdags.

Resultat 2: Varje morgon vi kommer ner till bageriet bjuds vi också på ett glas av den mörka, mustiga drycken. Tommy går upp 8 kilo under resan.

Vi bor i en liten by som heter Lahinch. En dag får vi för oss att skriva en limerick om vår by och skicka till Gösta Ekman. Problemet är att ” Lahinch ” inte är helt lättrimmat. Med benägen hjälp av nationaldrycken lyckas vi till slut pränta ner följande på ett vykort:

Bruno K och jag har fått ett resestipendium för att söka upp småunderground för lag på den amerikanska västkusten, förlag som har specialiserat sig påpoesiutgivning, påalternativ distribution, påcounterculture magazines.

Det blir början till en roadtrip som går från San Francisco ner till Skohornsbukten i Mexico, upp till Denver i Colorado via Tombstone och Cochise Stronghold för att landa i New York.

Jag ska redogöra för den i form av ett resereportage (det som aldrig skrevs när det borde ha skrivits, mitt fel, Bruno sa: ” Vi kan inte skriva om samma resa båda två, du får göra det. ”)

Vilket jag inte gjorde. Nu gör jag det, med hjälp av anteckningar, inspelningar, minnesbilder och Bruno.

My point of view:

– Är det du som har skrivit den?

– Ja.

Vi har landat på San Francisco International Airport i mitten av juli. Jag har ett oändligt antal flygtimmar i kroppen och står framför en lång, grov polis i tullen. Han har en revolver vid höften och en svart blodhund i ett koppel. Nyss har hanöppnat min resväska och lyft upp min bok ”Persona Non Grata”. Nu vill han veta vad den handlar om. Vad ska jag svara på det?

– Kärlek, säger jag.

– Det ser inte ut så.

– Det är en illustration, säger jag. Texten handlar om kärlek.

Han fäller igen boken.

– Träffa poeter.

– Packa väskan, säger han.

Jag gör som han säger så snabbt jag kan, ryggen är blöt av svett.

Kanske bra pågravstenen? tänker jag och går mot dom gula taxibilarna. Bruno är redan där med sin vita resväska. Han har sällskap av en svensk/rumänsk över sättare, Pierre Zekeli, som har över satt en del av Brunos dikter till engelska. En mycket begåvad man, på sitt område, och mycket excentrisk, ska det visa sig.

Vi sätter oss i en taxi, åker längs enångande asfaltsremsa in mot San Francisco,

Vi åker direkt till det legendomsusade Vesuvio Cafépå Columbus Avenue, North Beach. En mycket vacker bar, inpyrd, träinredning, speglar, med småskyltar var Jack Kerouac och Neil Cassady brukade sitta. Det är nästan fullsatt när vi kommer, nästan bara litterärt syre. Namn viner genom luften. Corso, Patchen, Burroughs, Ginsberg, Waldman. City Lights. Vid ett fönsterbord sitter poeten Lawrence Ferlinghetti och spelar schack.

En trött servitris ställer ner någraöl vid vårt bord och viskar: ” I San Francisco tror alla att dom är poeter. Alla sitter och krafsar ner texter som dom med världströttaögon sprider runt påbarerna ... Flera av dom har 6 i handikapp i golf. Kolla vad det står påtoaletten. ”

Påtoaletten står det, snett intill spegeln: ” San Francisco had one good poet - he hung himself. ”

Jag dricker ur minöl och känner mig utanför allt det här just nu, jag är trött, försöker vända dygnet, hitta en utgångspunkt, jag vill härifrån.

Vi delar på oss. Bruno tar in på Skyway Hotel i Red-Light District för tre dollar natten, Zekeli vill bo på Lafayette på Hyde Street för femton dollar natten.

Själv tar jag in på St Pauls Hotel i ett kineshus. Det kostar sex dollar. 30 kronor. Det märks direkt. Extremt trångt rum, bakteriematta på golvet, bruna fula tapeter utan tavlor, lukt av kall, äcklig rök, unken värme: ett klassisktångestrum.

Jag lägger mig påsängen med blöta, svala handdukar över bröstet, hör avlägsna kvinnoskrik i hallen som blandas med polissiréner, tänker: Hur ska jag kunna sova här? Tar fram pennan, skriver:

Jag blir hungrig, går ut och tar en taxi. Ska träffa Bruno och Zekeli på en kinarestaurang. Chauffören ler när han hör vart jag ska: ” Maten är kass men jazzen är bra. ”

Vad skönt.

– Det är slarvigt att gåoch mördas just innan vi ska dela hyrbil, det är oekonomiskt, säger han.

Två timmar senare förlorar han vadet. Bruno kommer. Vi tittar påmenyn. Zekeli ska inte ha nån mat. Han viskar:

– Döden vakar i hajfenssoppan.

Jag beställer en räkrätt och sätter mig i baren. Börjar prata med den avskalade flickan bakom disken, noterar hennes våldsammaärr påena underarmen, hennes tunga är blå. Hon är 25år, har surfat sen hon var sex, påstår att hon har drunknat

Jag sätter mig vid bordet igen. En kinesisk servitris kommer fram. Zekeli frågar henne:

– Vad kan en främling ta sig för i den här staden?

– Åk till den stora parken.

– Vad gör man i den stora parken?

– Där finns en biologisk trädgård.

– Jag är inte intresserad av en biologisk trädgård, jag är intresserad av sex, av mycket unga flickor, det bara är så, flickor tar slut så snabbt.

– Ska det vara nåt mer?

– Två Jack Daniels och en kaffe, tack.

Bruno och jag tittar på varann. Vi anar att Zekeli kommer att ställa till en del.

En kinesisk servitör dyker upp med mat i händerna. Han ser iskall ut, rör inte en min i ansiktet och ger mig fläsk istället för dom räkor jag har beställt. Han påpekar också att det står folk i kötill vårt bord. Vi blir provocerade och dricker vår kalla, kaliforniska Chablis ytterligt långsamt. Kön till bordet växer, vi njuter av vinet. Till slut stormar servitören fram och kastar fram en lapp framför mig där det står: ” You have an unusual equipment for success, be sure to use it properly! ”

Vi dricker ur och reser oss. Bruno slänger en servett på golvet för att markera distans, en gråråtta är snabbt framme och hugger smulorna. Tvåkvinnor hoppar upp på dom klassiska barstolarna och skriker konstiga ord. Vi hastar genom vestibulen, ut i Chinatown och skiljsåt. Det sista jag hör är Zekeli som halvskriker: ” Detta är ett sår som saknar skorpa! ”

På vägen ” hem ” går jag vilse och hamnar i enåtervändsgränd som heter Beckett End.

– At your age I wouldn ´ t overdo it.

70-åringen är nära ett slaganfall, ungtupparna rusar upp och skriker, slagsmålet rusar in i rummet, 70-åringen är högröd mellan rynkorna och vrålaråt Zekeli att han ” ska ta för sig! ”. Mitt i den hysteriska kalabaliken lutar sig Zekeli fram igen och frågar, med lessna hundögon och ytterligt oskyldig mun:

– Why are you so aggressive?

Det tar blodet ur hopen, mannekängen flyttar över till Zekeli, beställer in en flaska champagne på hans bekostnad och berättar att hon är lesbisk.

Jag träffar henne på en bar, av en slump, en tidig kväll.

Lilla Eva Lost.

Vem tog dig ur barnkroppen i Amsterdam? Vem skändade dina sagor och din mjuka napp? Vem lockade dig till den nya världen, vem dränkte dig i San Francisco? Vem bryr sig om dig och dina billiga tjänster på Savoy? Du längtar till Reymersholme. Spritfabriken är nerlagd, mamma är död, arvet är borta, allt du har kvar är den uppsvälldaångesten och det fanatiskt förgyllda minnet av en enda sommar, på Gräsö.

Lilla Eva Lost.

Dinaögon svider när du berättar. En enda sommar i ditt liv, en enda sommar pådenna overkliga Gräsö. Idag darrar dina läppar och händerna vrider sig när du möter svenskar och du vågar bara tala amerikanska. Beröringen med Sverige tangerar en omänsklig smärta i din begagnade kropp.

– Jag jobbar påsjukhus, säger hon, med en snabb, alltför välrepeterad röst.

Ja, Lilla Eva Lost. Visst. Du jobbar påsjukhus, du jobbar på ett av världens största ochäldsta sjukhus. Du tar hand om dom verkligt nerstyckade. Du tar hand om dom som staden inte klarar, dom som inte klarar staden. Du tar in dom i ditt trånga tjänsterum och ger dom en paus, denåterbäring dom betalat för, du ger dom en sällsynt osentimental vård och hela tiden medan du läker deras rinnande sår tänker du påstrandkanten på Gräsöd är du och han kastade dessa platta stenar och skrattade dessa osannolika skratt och höll dessa osargade händer i varann och lekte dessa oskyldiga lekar som såsmåningom blev ditt yrke.

Lilla Eva Lost.

Du visar ett gammalt leg, en ung, söt lockande flicka, ivrig, obränd och på väg. Du är ren, du skimrar, duär sårädd att fåglarna i dina pupiller ska bryta igenom hornhinnan med ett sjukt skrik.

Lilla Eva Lost.

Du bryter upp med en viskning, dödar ett leende, trycker en kallsvettig hand mot min över arm, blundar, rusar ut på Columbus, halvspringer med dina otäckta bröst spelande för alla patienter längs Lower Brodway och jag vet vad du tänker påoch jag vet att jag ska bevara dig och behålla dig. Jag vet att jag skaåterupprätta bilden av ditt Gräsöoch kanske nån gångåterbörda resterna av dig till strandkanten som drivved, åldrad och förädlad, vacker och fri.

Lilla Eva Lost.

En bit bort sitter Zekeli med en brun påse med tequila i, smygsuper, vit muscadet i en annan påse, varvar klunkarna, mumlar underliga saker... ” ocksåmaskarna har ett jordeliv, bara vi förser dom med lik ” ... en klunk tequila, en klunk muscadet ... ” kärleken är bara ett genrep för ett mycket större genrep ” ...

Tvåpoliser med hängande, prunkande träcoltar dricker kaffe under vaksamma blickar över det bisarra sällskapet. Plötsligt reser sig det svarta paret och springer runt runt, dom vita männen tar fram en skateboard och kastar sig ut ur krogen, poliserna störtar efter. Zekeli förolämpar servitören och vi går därifrån.

Utanför står en lång rad människor med ansiktet mot en sönderrappad vägg och håller händerna högt över huvudet, fyra poliser med dragna revolvrar håller massan i schack. Jag får hindra Zekeli från att gåfram och lägga sig i.

Fortsätter flanera genom Ashbury Heights, passerar människor, ser samma flackande desperation iögonen pånästan allihop, samma flykt från ingenting till ingenting, alla känns hårda, tomma, jagade, brända ... ingen värme, ingen kontakt, ingen kommunikation, inget som helst intresse av andra ... allt verkar cirkulera runt påtändning och våld och jag inser: festen är slut. Blommorna i håret har vissnat. Flower power har begravts iångest och uppgivenhet. Kärleksbudskapet har kokat ner till skygga kvinnor i solkiga kläder, män som vakar runt deras kroppar som stenade hökar.

Var alltihop en myt?

Kommer fram till bron, tittar utöver vattnet. Fyren på Alcatraz blinkar genom dimmorna. Fångarna har för längesen transporterats tvärs över bukten till San Quentin. Nu säljs deras fångdräkter till turisterna, dom får göra en sightseeingtur tillön och guidas runt bland cellerna och rastgårdarna och känna den perversa rysningen av att trampa mördarcement och dela säte med avrättade fångar, skaka deras galler och vinka till barnen genom deras matglugg.

Parentes: För tioår sen, hösten 1969, ockuperades Alcatraz av en grupp natives som utropade en egen stat. Plötsligt förklarades fängelset för nationalpark av myndigheterna, all el och färskvatten stängdes av. Gruppen blev kvar i nära tvåår, tills 20 beväpnade sheriffer landsteg och tvingade dom att ge upp.

Jag går ner till kajen och väntar på en färja, hundratals Friscobor är samlade, lika avskärmade och frustrerade som en systemköföre midsommar. Dom glor på varann genom spräckta, svettiga kikare och gnuggar sina bedövade kroppar mot varann och vrålar inombords som cancersjuka lejonungar och dåkommer han plötsligt fram. På den tomma, avspärrade fyrkanten framför båtens avstigningsramp. Vigt kliver han över repen och ställer sig ensam i fyrkanten, sminkar snabbt och rutinerat sitt bruna ansikte rött och vitt, plockar upp en sidenkostym ur tygväskan, sätter på sig en polismössa och börjar hänsynslöst spela upp en blodig pantomim om polisens förhållande till allmänheten.

Och sakta, motsträvigt, gnisslande, låser han upp hela nervmassan och lockar och pockar och får enstaka skratt och snabba tillfrisknade blickar från den stumma hopen. Plötsligt har alla börjat titta på varann, som delaktiga i samma liv, plötsligt har alla börjat uppleva värme och flingor av gemenskap. Den lille stumme mannen i den ensamma fyrkanten har genom att bjuda på sig själv tagit över alla deras identiteter, trätt in i deras skamsna kroppar och blivit deras ställ för eträdande känslor - applåderna när båten kommer är ovationsartade. Mannen plockar snabbt ihop sina artiklar, försvinner ut påparkeringsplatsen med sitt vita och röda teaterspel.

Sålite behövs det för att klyva fördämningarna för några minuter och låta oss ana en slags mänsklig värdighet bakom dom personliga förlusterna.

Jag kliver påfärjan.

Sausalito.

Jag ska hälsa på en kvinnlig bekant till en kvinnlig bekant i Sverige. Mest för artighets skull. Jag har aldrig träffat henne innan, vet bara att hon lever med en annan kvinna. Jag anar inte vad jag kliver in i.

Den vackra träverandan, dom estetiska, välbalanserade tavlorna, dom kliniskt rena fotografierna, kvinnornas trevande, osäkra rörelser, hela detta emotionella koncentrationsläger som fäster mig mot exekutionsväggen direkt när jag kommer in. Deras servila samtal som får mig att svettas av olust. Vad har jag i deras läger att göra? Jag kommer in mitt i en slutuppgörelse, tvåkvinnliga statyer i färd med att slita stenarna ur varann underömsesidiga smekningar, jag själv som en främmande krockkudde mellan dom ... jag sitter i en designad fåtölj ochönskar att det var en katapult, den enda värme som finns i rummet kommer från porslinshunden vid alabasterlampan.

En av kvinnorna vänder sig mot mig:

– President Truman drack en flaska Black Label om dan. Först ville han bli missionär. Dåsa hans lärare: ” Dåmåste du sluta dricka. ” Dåbestämde han sig för att bli president.

Den andra kvinnan rör inte en min. Jag vet inte hur jag ska reagera. Varför berättar hon det?

Den mörka, lummiga bakgården, huset på sina smala träpålar, hela denna organiska labyrint som när som helst ska rasa samman över deras förtvivlade kärlek. Vi röker en joint, tar bilen ner till den berömda loppmarknaden ute vid kajen, går stilla runt bland dessa hav av förbrukade fetischer. Jag köper ett par begagnade jeans för 5 dollar och tvåsilverringar med smågröna stenar, står och betraktar ett nyputsat nazikors, försäljaren börjar titta på mig med irrande pupiller och svettig händer, hans mun får ett underligt snett drag, det rycker i ena kinden, en dold liten muskel börjar slita i enaögonlocket. Jag släpper korset och köper en bok om antika stolar, en av kvinnorna köper 26 gamla stämplar och en stämpeldyna, hundarna piskas i bakgrunden för skojs skull och vi lämnar dammet och hettan och kör upp till den svala stiltjen igen.

Dricker kallt rosévin, röker en joint igen, stämplar allt vi hittar, talar sällan, går runt varann med skärvorna beredda att klistras ihop hur som helst. Skiljs till slut med dessa fruktansvärda kyssar som är avsmakens slutgiltiga stämpling.

Jag lämnar huset som man lämnar gummihandskarna efter en misslyckad operation, halvspringer ner till vattnet och känner mig som en livstidsutsläppt. För första gången på mycket länge saknade jag ett språk, ett sätt att delta.

Jag fortsätter ner mot vattnet och börjar leta efter Shel Silversteins husbåt.

Men vi kommer fram till slut och han får sina pengar och säger: ” Som sagt, utan drag i knoppen fixar man inte nattpassen, sov gott. ”

Jag vacklar in i det tomma, vakande huset och känner mig för första gången lycklig över att lägga mig ner på den stenhårda madrassen och sträcka ut i det håliga mörkret.

Sålite behövs det, en påtänd chaffis.

Jag är redan trött och får en drink i en silverkupa, en mycket liten drink som luktar tvål. Jag dricker försiktigt, byter namn med tvåchica flickor: den ena tror påkot för skjutning, den andra försvinner direkt.

Kvällens värd är brunbränd och pastellklädd, glider runt påerotiska kullager med småsmäckra guldringar i bröstvårtorna. Han utstrålar en mycket flexibel leda och serverar småhandrullade cigaretter från ett välputsat glasfat: det är ingen vanlig sätesbjudning. Jag ser att Bruno ser, våraögonkast håller hårt om varandra. Vi tänder varsin cigarett (vad vi inte anar är att dom smågiftpinnarna har doppats i en eller annan mycket illegal kemisk substans, det ska snart bli uppenbart för mig).

Jag röker, långsamt ... Bruno röker. Alla röker, utom en äldre bastant kvinna med ett armborst i miniatyr genom näsvingarna. Hon sköter serveringen.

Plötsligt drar snaran till, svålen torkar ihop, omgivningen stansas ut, varelserna glider in i ett rosa vaxkabinett, mekaniska dockor rör sig genom dimma, rösterna tunnas ut, ljuden rymmer in i högtalarna, överspända fåglar dånar genom rummet … och jag börjar ana. Mjuka, smidiga djur tränger ut mellan bambupelarna, kvällens värd citerar klassiska floskler om nödvändigheten av en dialog, småblodiga grodor samlas i hans händer.

Jag sjunker uppåt.

Kristallvasen mellan mina ben vidgar sig, rummet exploderar, mellan flisorna ser jag Brunos förvånade ansikte. Han stirrar på mig. Hans ansikte är över draget med oklippt grishud. En tunn kvinna med en stor vacker mun lutar sig mot mig, hennes storaögon sväller till tvådrunknade spindelkroppar som kletar sig fast mot min strupe. Jag går mot toaletten, jag måste skölja av mig. En ung man med skägg påvänstra ansiktshalvan följer efter, strax bakom mig, han viskar över min axel: ” Kycklingar är värst, dom lever länge efteråt ... ”

Jag låser toalettdörren, sätter mig på en porslinskant, skruvar påvattnet. Ur kranen rinner brunt hår med småfragment av skal i. Jag börjar förstå. Jag borde ha förstått från början. Från första hand påläggningen. Deras mycket vänliga sätt, deras onormala intresse, deras smidiga komplimanger om min betydelse för den allmänna vanvården, uppgiften om sjön där dom påstod sig kunna locka upp vita kräftor vid fullmåne. Jag borde ha reagerat. Allt var planerat, allt var steg i en uppgjord rit: jag är gäst hos en sekt. Jag är utsedd. Deras Gud heter Ostron. Deras slaktoffer är jag, en kropp med tvåsmåhuvuden, vända från varann. Svaga metalljud börjar tränga in. Jag försöker andas, försöker räkna lungornas rörelser. Därute byggs ett altare av vrakdelarna från en störtad polishelikopter, en katafalk av skottsäker backelit. Det är på den jag ska färdas genom kulverten, förbi deras dreglande hundar, rakt ner i deras berömda sarkofag. Jag lyfter påhuvudet. Jag har bestämt mig för att se. Jag blundar. Jag vet att mitt ansikte är i höjd med badrumsspegeln. Jagöppnarögonen och tittar rakt fram. Grålera rinner över spegelglaset, tvåögon i leran, påvägåt olika håll. Jag söker munnen, lyfter höger hand för att röra vid läpparna. Jag känner vassa klor som kratsar över kinden, jag upprepar mitt namn, högt. Jag börjar nynna på en nordisk folkvisa. Jag tänker påfosterlandet, påmentalvårdare som knullar efterblivna i munnen. Det enda som oroar mig är min svarta stjärntatuering på höger över arm: den är borta.

Jagöppnar dörren. Ska jag slaktas vill jag veta vad som händer med Bruno.Är han ocksåinvigd? Har han ställt upp som lockfågel?Är hela denna tillställning planerad utifrån? I förväg? Av alla som vill plantera en iskniv mellan mina skulderblad? Har Bruno hatat mig hela tiden? Men vår lilla hemlighet då?

Bruno ler när jag kliver in i rummet. Alla ler. Jag ler, och känner hur ett par hudbitar viker sig över framtänderna. Alla skrattar, skickligt, ingenting har lämnatsåt slumpen. Detta är bara början, inser jag.

Bordet är dukat: ostron beredda på olika sätt, ångkokta, grillade, vattenkokta, färska, fiskade vid Hajudden mittemot San Quentin. Jag ler och sätter mig och får en kvinnlig förläggare intill mig, en asfalterad brandpost. Hon börjar prata, omedelbart, alldeles flytande. Jag är förundrad. Hon lägger en underlig krok på min arm. Jag genomskådar henne. ” Bete ”, tänker jag och säger det halvhögt. Kvinnan tittar osäkert på mig. Hennes uppgift är att locka av mig taggtråden. Det är hon som ska vira muskler runt mitt kött och hälla iskall bröstmjölk i skriket. Hon ska tysta mig till varje pris.

– Vill du höra en historia av Kenneth Patchen? frågar hon plötsligt.

Jag ser mycket frågande ut.

– ... den sjunde draken vände sig till sin hustru och sa, i det han borstade bort ett moln ur hennes hår: Om du tror att såd är lite kol ska räcka för vintern, såborde du låta ruta om dina fjäll!

Jag ser fortfarande mycket frågande ut. Kvinnan skrattar högt. Alla skrattar. Hennes våta tunga jagar en ström för ande injektionsnål genom min hjärnbark, lukten av svedda celler svävar utöver ostronbordet. Jag skrattar.

Ostronen passerar i en jämn ström framför mig. Jag tackar nej till alla. Jag ser en liten skål med sås framför min tallrik. Kvinnan intill mig lyfter skålen och häller sås på min tallrik. Jag ler. Sålätt går det inte: hälla gift direkt påtungan. Jag ler igen. Jag säger inte ett ord under hela middagen. Alla andra pratar, upprymt, som inför en nära förestående extas. Bruno pratar också, fast långsammare, hansögon söker mina. Han verkar sprucken. Kanske hanångrar sig?

Jag lyssnar påsekten. Deras samtal handlar om symboler, koder, till det yttre allmän postmodernistisk makulatur, men inte för mig. Jag har tassat pårakblad iöver en timme, för mig är det en mörk, monoton mässa över mittåterstående vara. Jag kommer plötsligt att tänka på en man som var mycket mån om sitt rykte och skrev pornografiska noveller under pseudonymen Hampus Dahlgren. Hans riktiga namn var Karl-Hampus Dahlgren. Detta är Ostrongudens requiem över Karl-Hampus Dahlgren.

Jag behöver vatten, reser mig, går mot hallen igen. Plötsligt står den kvinnliga förläggaren där, tar mig i handen.

– Pratar vi för fort? frågar hon.

Jag ler. Hon kysser mig. Hennes läppar är frusna fiskar som skrapar mot mitt tandkött. Honöppnar en dörr bakom sig, drar in mig, stänger dörren. Jag hör en ambulans genom fönstret, eller är det ett flyglarm? Försent, tänker jag. Påväggen sitter ett par korslagda lårpipor. Kvinnan vänder sig mot fönstret, lutar sig mot det, hennes kjol glider upp över skinkorna. Hon har inga trosor, hon är vit, har ljust krulligt hår i rännan.

– Jag brukar raka mig till helgen, gillar du det? frågar hon.

Jag svarar inte. Hon vänder sig om, för sin hand längs ett av sina lår. Jag sneglar mot benpiporna påväggen och inser hur skickligt dom har lagt upp det. Hon är onekligen läcker, fast byst, klara kåtaögon, angelägen, på det där över åriga sättet. Hon ställer sig med ansiktet mot väggen igen, trycker ut underlivet, smackar lite. Hon borde skriva poesi, tänker jag, skriva om en gråbläckfisk pålakanet. Hennes underliv viks ut ytterligare, hon särar en decimeter påbenen, två, en halvmeter.

– Jag blir fuktig när det drar, säger hon.

Jag sätter mig på en stol, tar en tidning från golvet. Tittar på henne. Hon står kvar. Jag bläddrar i tidningen. Mitt namn står i varje rubrik, med enöverkryssad bild intill. Tidningen domineras av bilder påkvinnan vid väggen, fyrfärgsbilder, kraftigt erotiska. Jag jämför bilderna med originalet. Hon rör underlivet i gungande cirklar, jag har en konstig varelse i byxorna, en flådd iller som försöker komma loss. Jag reser mig, kvinnan sträcker ner en hand, jagöppnar byxorna, då öppnar Bruno dörren.

– Det är dags att dra nu.

Jag knäpper igen byxorna och går mot dörren. Kvinnan rätar på sig och säger:

– Innan du går måste jag fåtala om för dig, vilken märkligt vacker röst du har. Var kommer du ifrån?

– Västra Skrävlinge.

Bruno tittar på mig.

Länge efteråt är jag tacksam för det som inte hände: jag fastnade inte. Fastnade inte i en kemisk tripp. Jag kunde ha gjort det, i värsta fall, fortsatt att höra unga män som viskat ”kycklingar är värst, dom lever länge efteråt”**.

Men det gjorde jag inte.

Men jag minns varenda detalj.

– Ni ska ut på en resa, hörde jag. Vart ska ni?

– Mexico.

– Mexico är fantastiskt! Ruiner och torkade svampar, bara ruiner och torkade svampar! Fantastiskt!

Hon pratar hänfört och tonlöst.

– Bara ruiner och torkade svampar och alla mexare är bögar, det är toppenkul! Härär det hemskt. Ni vet väl vad Barry Goldwater sa: ” Kvinnan har rätt till samma lön som mannen för samma jobb, så länge hon hinner hem och laga middag. ”

Sen går hon därifrån. Vi tittar på varann.

– Ditt drag, säger Bruno.

Jag försöker vända mig och somna om. Jag skruvar upp den tecknade serien och dricker tequila och vräker upp Springsteen iöronen och allt jag hör och allt jag ser och allt jag känner är mannen och mannens sista pumpande sekunder en meter ifrån mig med en brädtunn evighet mellan oss.

Jag går ut i badrummet för att fjärma ljudet. Det ligger en kackerlacka pårygg i mitt badkar och jag minns vad Zekeli sa: ”Även kackerlackor tvättar sig. ”

Det är dags att dra härifrån.

Zekeli ska inte med. Han haråkt till East Bay Terminal för att försöka ta sig till New York och vidare hem. Han orkar inte bära resväskan nerför trappan. ” Jag kan inteäta ” säger han. ” Jag kan inte fåi mig nån mat. ” Under hela SF-vistelsen har han baraätit stektaägg och ostron. Förövrigt har han levt på Jack Daniels och kaffe, dåoch då en flaska champagne och B-vitaminer.

Men en briljant över sättare.

Bruno och jag glider över Golden Gate-bron och lämnar San Fransisco. Det är onsdagen den 26 juli. Bilen är en Plymouth Volare Stationwagon -77. Vi döper den till Silverkungen.

Vi kör längs Road 1 mellan San Francisco och Santa Cruz. En kustväg. Påvänstra sidan flyter dimman nerför bergssidan, påhögra sidan en fantastisk vyöver Stilla Oceanen.

Silverkungen har servostyrning, servobroms, automatväxel. Jag sitter med tummen och pekfingret och styr ett flygplan. Det är en magnetisk känsla. Och farlig. Jag kör alldeles för fort hela tiden.

Vi kommer fram till Santa Cruz när det är mörkt. Bruno har fått en adress till poeten George Hitchcock. Ocean View Aveny 325. Slår upp hans telefonnummer på en bensinmack. Ringer honom. Han ber oss kommaöver. Bor i en fantastisk, stor trävilla i en grönskande trädgård. Han är stor. Han är gammal. Han är vänlig. Han bjuder in oss i det stora huset. Där sitter en man i 35-årsåldern, John Paul, med svart hår i en lång hästsvans. Han saknar ben och spelar på ett hemmagjort dragspel.

– Why don`t you play some Swedish tune, säger George.

Och John Paul utan ben ler och spelar en dragspelslåt.

– Vadär det? frågar vi.

– Jul á rbo, säger han. It ´ s Jul á rbo.

Han har hört en skiva på30-talet med Jularbo. Han är musiker och bor i ett kollektiv med andra musiker nere påstranden.

George visar oss en massa poesi. Böcker. Tidskrifter. Hans fru kommer, Kvinnan med det okända namnet, hon har varit nere påstranden för att plocka frukter. Hon är trött. Hon hälsar lite slött och går och lägger sig. I taket hänger en fågelbur av trämed en död fågel i. Dagen innan har fiskarna i trädgårdsdammen dött. ” Algerna tog dom. ” Nu har dom anställt en arbetslös student för att rensa dammen och sätta dit nya fiskar.

George frågar om vi vill sovaöver.

– Yes.

Han bjuder påost. Vi hämtar in vår tequila. Han dricker inte. Han är trött. Han har tvågolvur som slår klockan 12 med fantastiska slag, inställda såatt det ena uret tar vid när det andra slutar. I hans vardagsrum står en sorteringsmaskin. Exakt en likadan som den vi hade när vi gjorde Kulturmagasinet Vargen. Jag berättar om Vargen och säger att vi slutade efter tvåår.

– Why?

– Vi hade inte tid.

– Man måste ta sig tid, säger George.

Han har startat ett eget förlag som heter Kayak och har en tidskrift med samma namn (han kommer senare att publicera flera av Brunos dikter i tidskriften). Han har gett ut 40 böcker påförlaget, som startade 1964. Han är mycket känd i USA. Hans förlag är mycket känt. Han tillhör en av de ledande i The Small Press. Han anser att berömmelse ruinerar poesin, att berömmelsen ger pengar som ruinerar poesin.

– Det är tur att det är såfåsom läser poesi, på det sättet hålls poesin ren och ursprunglig.

Skitsnack, tycker vi.

En av hans favoriter är en poet som flyttade till Alaska. Bodde ensam i 17år och skrev dikter om vargarnas ylande.

Han ger oss ett antal böcker. Vi säger att vi ska skicka böcker från Sverige. Den ende svenske poet han känner till ordentligt är Tomas Tranströmer. Han är flitigt över satt i USA. Harry Martinsson känner han till. En del andra till namnet. Inga yngre poeter. Han har ett spänt förhållande till Ferlinghetti. Till beat-poesin, till Black Mountain-poesin, till New York-skolan. Det finns en underton av bitterhet mot vad han tycker är kommersialisering, popularitetens degenererande effekter. Allen Ginsberg har han en viss respekt för, men mer som entertainerän som poet.

En ung, vacker, tysk och solbränd yngling kommer in och tar oss alla i hand och går därifrån.

Jag sover i Kvinnan med det okända namnets säng. Jag har en elektrisk filt över mig, tygdjur intill och tvåstora feta flugor i fönstret. Det knarrar i rummet intill och jag undrar om George och Kvinnan med det okända namnet knullar. Vid denåldern.

Förmodligen gör dom det.

– Det är så här, säger hon. Vi får tio-femton brev varje dag med tjocka diktsamlingar från poeter som vill bli publicerade i Kayak. 99 procent av materialet lägger vi i brasan här och sen har vi värme till kvällen. Det finns fler poeterän läsare i det här landet, det är det som urholkar kvalitén.

Hon har en punkt.

Vi frågar henne vad som hänt med The Left Wing Movement. Hon blir oerhört koncentrerad, förtjust, nästan lite förvillad. Det verkar som det är första gången nån har ställt den frågan på många år, första gången hon börjar tänka efter vad som hänt i USA. Vi frågar om vänsterbokhandlarna, om Book-Stores.

– Dom är uppköpta, säger hon. Dom finns kvar men dom är uppköpta av dom stora förlagen. Somär inkorporerade med dom stora filmbolagen. Som gör att Book-Stores inte längre tar in annatän sånt som kan tänkas sälja eller kan tänkas utgöra underlag för filmmanuskript.

Vi frågar henne om Jerry Rubin.

– Han undervisar påuniversitet nu, säger hon.

Vi frågar om Abbie Hoffman.

– Abbie arbetar också på universitet nu. Alla portalfigurerna har sugits upp av universiteten.

– Varför det? Vad har hänt?

En av hennes förklaringar är att Vietnamkriget tog såoerhört mycket kraft och energi av vänsterrörelsen att det inte fanns plats för nånting annat, att det inte fanns plats för den kulturella sidan (vi ska senare få en helt annan förklaring av Allen Ginsberg). Nu har alla splittrats, alla håller påi sina egna fraktioner, kvinnofraktioner, energifraktioner etc. Det finns inte längre nån stor samlande rörelse. Det finns inte längre nån stor samlande fråga. En av dom grundläggande orsakerna till vänsterns utplåning var våldet 1968. Våldet i Berkley och det allmänna polisvåldet, den allmänna mentaliteten i Chicago, skrämde sönder vänsterrörelsen, enligt hennes uppfattning. Studenterna blev chockade, dom blev märkta, dom drog sig in i systemet igen. Med motiveringen att det enda sättet att förändra nånting är att arbeta inifrån.

– Det finns inga undergroundtidningar längre, säger hon. Dom som fanns, Village Voice, Rolling Stones, är lika etablerade som dom stora magasinen, Esquire, Playboy. Påuniversiteten har dom kurser i The History of Concioussness ... Medvetenhetens historia. Man kan ta poäng, man kan ta betyg i att ta reda påhur det var att vara medveten.

Det är absurt, för att inte säga sorgligt, att höra.

Frukosten gör oss fästa vid varann. Påbordet ligger en LP där Robert Lowell läser egen poesi. Vi lyssnar en stund på honom, sen går vi ut. Bruno glömmer sin pipa i köket.

I Kvinnan med det okända namnets trädgård finns en fantastisk klängväxt påhuset, Bouganvilla säger hon att den heter. Kommer från Hawaii. Med en djup lila färg påbladen. Vi tar farväl i trädgården och rullar ut med Silverkungen. Det sista Kvinnan med det okända namnet sägerär:

– När som helst, vid vilken tid pådygnet som helst, ring oss, eller knacka påhos oss, vårt husäröppet för poeter från hela världen.

Bruno går ut på natten till ett dansställe. Jag skriver pårummet. När han kommer tillbaka till motellet sitter en flicka påtrappan mittemot vår och röker. Bruno sätter sig på vår trappa och röker. Sitter mittemot varann och röker. En kvart, tjugo minuter. Hon snyftar lite, verkar helt förtvivlad, ensam. Bruno reser sig för att prata med henne. Han går emot henne. Dårusar hon upp med ett skrik, kastar sig mot en av motelldörrarna, får upp en nyckel, just när hon ska kasta sig in genom dörren vrålar Bruno: ” Yes! I am a criminal! ” Hon slår igen dörren. Bruno går upp och knäpper på tv-n, dricker ur tequilan och somnar.

Mot kvällen stannar vi mitt iöknen och går rakt ut. Långt ut. Det är tyst, ödsligt, ett blått, kallt släpljus sveper över det enorma landskapet. Vi sätter oss vid foten av en gigantisk kaktus och tittar mot horisonten. Ingenting rör sig, allt är stilla.

Vi sitter länge.

Jag tänker: Det verkar inte klokt, det verkar otroligt, dom här människorna bor alltsåh är nere vid Desert Shores? Vid den härökenstranden, i denna hetta och fiskstank? Plötsligt reser sig en av dom och säger: ” Jag måste sova nu, det är fest ikväll. ” Dom andra rör sig inte, stirrar rakt fram. Mannen går ut. Bruno går fram till jukeboxen, lägger på Kenny Rogers: ” Lucille ”. Vi smäller i oss den smäktande texten: ” You picked a fine time to leave me, Lucille, with four hungry children and a crop in the field ... I ´ ve had some bad times, lived through some sad times, but this time your hurting won ´ t heal, you picked a fine time to leave me Lucille. ”

Jag försöker ta kontakt med en av männen vid disken, frågar vad han sysslar med. Det går trevande. Han verkar ha tappat sinaögonlock, ögonen fyller hela hålan. Plötsligt säger han, mer till diskenän mig:

– Jag letar efter bärnsten.

– Här?

– Ja.

– Men det finns väl ingen bärnsten i insjöar?

– Var finns det då?

– Ja ... vid havet?

– Det finns inga hav iöknen.

Han tystnar och läppjar påvad jag antar är en öl, rapar lätt och tittar för första gången på mig.

– Min fru slogs ihjäl med ett baseballträ, jag var inte hemma, hon slogs ihjäl för sin skönhets skull. Vi hade just köpt en stuga vid havet. Nuär jag här och försöker glömma. Okej?

Bruno och jag dricker ur, går ut i den fruktansvärda värmevallen, tar oss bort till bilen, låter Silverkungen dra järnet.

Salton Seaär ett av dom dödaste ställen jag sett.

Stölderna.

Vid gränsen går vi in påamerikanska emigrationskontoret. Får bekräftat att våra visum släpper in oss i USA igen när viåterkommer. Vi köper sex batterier till kassettbandspelaren och en försäkring till bilen som täcker stöld, brand och kollision. Det är en nödvändighet i Mexico, säger dom. Där stjäl dom ur alla bilar.

Vi växlar våra pengar till pesos.

– Svenskar, säger han, Kör av vägen till höger!

Vi kör av vägen till höger och tas in i ett av dessa småskjul där det sitter en tjänsteman som aldrig har varit annatän tjänsteman. Som levt sitt liv genom papper och stämplar.

Det är köhärinne.

Här ska alla lugnt och metodiskt berätta för tjänstemannen varför dom ska till Mexico. Vad dom har här att göra. Vart dom ska. Hela bagen. Sen skriver han påsmåpapper. Såstämplar han. Såkvitterar han. Såriver han. Såfår man signera. Såskriver han nya papper. Sådrar han ur kalkerpapper. Så sätter han det i skrivmaskinen. Såknattrar han med ett finger. Såstämplar han igen. Såklipper han och river och häftar.

Könär lång och vi är sist. Det tar tvåoch en halv timme innan det är vår tur. När vi kommer fram till honom visar vi våra turistvisum som vi fått påmexikanska ambassaden i San Francisco. Han ler.

– Suecos, säger han.

– Yes.

– No problem.

Såstämplar han. Vi får gå. Tar en halv minut.

Vi förvinner ut ur Mexicali så fort vi kan.

Det är en märklig känsla när vi glider fram pådenödeökenvägen och vet att detta är Mexico. ” My name is Zapata. Emiliano Zapata. ” Vi kör fort. Vi har bestämt oss för att nåfram till Sonorita innan det blir mörkt. Jag vill inte köra i mörkret. Jag har varnats för det av George Hitchcock. Han sa: ” Never drive at night in Mexico. ”

Även det visar sig naturligtvis vara en myt. Enöverdrift, eller en vänlig varning, som egentligen inte betyder nånting. Vi hinner inte fram till Sonorita utan får köra i mörkret ett par timmar. Det är som att köra mellan Norrköping och Stockholm.

Vi går därifrån. Eller jag går, Bruno vacklar. Knivarna har nått honom till halsen nu, skär genom bröstkorgen. Han är över tygad om att han ska dö. Vi går förbi en nattöppen butik som säljer sprit och köper med oss en flaska tequila till rummet.

Bruno sjunker ihop påsängen och domnar bort i nån halvt medvetslös koma. Själv börjar jag skriva brev till Sverige, till Tove, Sari och Joakim. Värmen är plågsam och luftkonditioneringen funkar inte. Isvattnet är pissljummet. Bruno drömmer hemska mardrömmar, skriker och kastar sig runt i sängen, springer plötsligt upp, kastar sig in i duschen i sömnen, pratar hela tiden för sig själv, yrar, kommer ur duschen, yrar fortfarande, vacklar till sängen.

Han verkar dålig.

Mexicoäröken och kulissberg. Fantastiska kulissberg, ständigt förändrade av ljuset, mäktiga. Vi åker i ett antal timmar. Plötsligt kommer vi till en tull mitt ute iöknen. Röda stoppmärken på vägen tvingar in oss mot ett tullhus där det står några bilar. En tjänsteman med stor träcoltpistol kommer ut och vinkar in oss mot ett skjul. Det rör sig om ett slags bilkontroll. Det är tydligen vanligt att man tar sig över gränsen från Arizona, som ligger strax ovanför, illegalt. Den väg vi åker på är den enda väg som leder in i Mexico. Finns inga andra vägar ner, bara den här. Därav tullen. Enda sättet att komma ner utan att passera den här tullen är via häst eller helikopter.

Eller till fots.

Vi visar våra pass. Coltmannen ser att vi är svenskar. På nytt händer samma sak som förra gången. ” Suecos! ” Han lyser upp. ” Mycket stora berg, va! Sierra Grandes in Suecia! ”

Si, säger vi.

” Sierra Grandes con ice! ” säger han.

Si, con ice, svarar vi. Mucho ice, mucho frio.

Han ler och stämplar våra pass. Stämplar våra turistvisa. Säger att han tyvärr måste gå igenom bilen. Vi kör in den i skjulet. Där står några killar i uniformer 0ch pistoler. Alla dricker öl. Jag tittar på ölen. Jag är törstig. En av dom frågar om jag vill ha en öl. Jag nickar. Vi får varsin öl. En efter en av tullkillarna kommer fram med sina öl och sina pistoler. En av dom börjar sjunga. Vi står en halvtimme, blir bjudna på ny öl. Jag kan inte skaka av mig misstanken att dom bjuder oss på öl för att suga oss för rattfylla två mil längre bort.

Jag vet att man inte ska tänka så.

Så vi dricker våra öl och pratar med tjänstemännen. Dom är påfallande trevliga. Berättar vad dom vet om Mexico, är lite nyfikna på Sverige. Till slut säger jag att vi nog måste sticka nu. Vi har långt att köra. Frågar om dom kan fixa undersökningen av bilen. ” Det behövs inte ” säger dom. ” Ni är bra grabbar. Ni dricker öl. ” Så sätter dom på en stor gul turistlapp på rutan. ” Nu behöver ni inte ha några problem mer i Mexico ” säger dom. Och vi vinkar och kör iväg.

Så enkelt går det inte i nästa tull.

Två unga grabbar putsar vindrutan medan jag dricker kaffet. Vi ger dom 10 pesos och drar iväg.

Vid sextiden, när vi har passerat Benjamin Hill, ligger det en död get på höger sida av vägen, lite längre in ligger ett dockhuvud mitt i vägbanan som jag tyvärr krossar, när vi är precis i utkanten av stan sitter det en brun gam vid vägkanten och hackar i ett hundlik.

– Guaymas, säger Bruno.

Han har många verktyg i lådan.

Vi ställer in väskorna och åker in till centrum. Det är lördagkväll. Vi vill se vad mexikanarna gör en lördagkväll.

Inte så mycket.

Torkade män på vaggande stolar, urblekta ponchos, malätna hundar längs väggarna, plåtskjul, bilvrak, dallrande stillhet mellan tomma bensinfat: meskalin heter vinden, flugorna dör i spottloskorna.

Allt andades frånvaro.

I den lilla parken pågår det vanliga spansk/katolska dubbelmoralistiska köret. Unga, vackra uppklädda flickor som går runt som glitter mellan träden, mörka frustrerade pojkar som sitter på bänkarna och visslar och vinkar och har skreven uppstoppade med tjocka näsdukar.

Det står mig upp i halsen.

Bruno är lite nyfiken.

Jag letar upp en kantina full med mexikanare, halvmörkt, en syrlig doft i luften, jag tvekar ett par sekunder i dörren, men går in.

– Och vad kan vi inte göra för dig då, gringo?

Jag har trängt mig in mellan några män i baren och försökt se bortkastad ut. Jag misslyckas. Dom här männen har sadlat påresignationen ett parårtionden innan jag dök upp.

– Ingenting, svarar jag. Jag vill bara ha en öl.

En man med halvslutnaögon betraktade mig via spegelglaset bakom flaskorna.

– Och vad har fört dig till dessa såogästvänliga trakter?

En reptilrörelse från mannens hand hugger tre flugor på väg från disken.

– Atmosfären, svarar jag.

Mannen krossar flugorna mot låret.

– Så?

Jag går innanölen kommer fram, jag orkar inte vara kvar i det här spelet. Bruno är på väg ut ur parken.

Vi kör tillbaka ut till Leos Inn, köper fyra flaskor spanskt vin, Balleredondo, och sätter oss påstrandterrassen till vårt hotell. Det är becksvart ute. Vi sitter under palmerna. Det fläktar. Rakt framför oss har vi en gigantisk lagun, rakt ut i den kaliforniska golfen. Ett enormtåskväder härjar precis bakom oss. Hela bukten och alla klipporna och allt vattnet och alla bergåsarna lyses upp varann sekund av dånande blåblixtar. Vi sitter i en timme och dricker ett par flaskor vin, enstaka människor rör sig ute i vattnet, bilar rullar längs stranden.

Ibland, när det kommer en tät följd av blixtar, är vattnet och himlen fullständigt klara. Det är ljust som mitt pådan och vi ser varenda detalj i synfältet. Black Diamond Bay, pratar vi om, det är naturligtvis här.

Själv drar jag upp strategin för en novell i huvudet, ett lustmord som utspelas just i den här bukten, just den här kvällen, med just det häråskvädret ... tvåmän som sitter påterrassen med en flaska vin och planerar ett mord i det vita huset på andra sidan bukten, där det lyser och brinner en eld i trädgården. I det huset kommer en ung kvinna att lustmördas i natt.

Vi går in i vårt rum, tänder ljuset, låser dörren. Jag sätter mig på min säng, lyfter påkudden: där ligger en brun, decimeterlång kackerlacka. Ungef är en sekund tar det såhar den försvunnit bakom sängen.

Jag hatar den typen av sängar.

Bruno vänder på sin kudde. Där ligger en lika stor. Dåvet vi vad det handlar om. Den här natten ska det mördas på riktigt. Jag tar mina sandaler, lyfter undan sängen, får in en av insekterna i ett hörn och krossar kroppen med ett fruktansvärt slag. Den vitgråkroppsmassan skvätter över halva tapeten. En stund senare har jag krossat Brunos också. När vi ska lägga oss ser vi ytterligare en lika stor insekt kravla mot dörren. Den dör som ett krossatäggskal mot kakelgolvet.

Detäckligaste är stänket av dom.

Jag anstränger mig några minuter för att kolla igenom rummet. Jag hittar en till. Senär det tomt. Nästa morgon ser vi att det sitter en stor bakom gardinen också. Bruno tar sin stora galosch och mördar djuret. Rummet är fullständigt nersölat med krossade och utskvätta kackerlackor. Det är rätt motbjudande, men sex dollar ...

Vi stannar ytterligare ett dygn och dricker upp vinet.

Viäter stillsamt vår friterade fisk och dricker vår kalla mexikanskaöl under luftkonditioneringens svala propellrar.

Jag längtar härifrån.

– Hur långt ut iöknen måste man innan man hittar hem? säger jag, bara för att säga nåt.

– Långt.

– Är det värt det?

– Ja.

– Det är ju bara torrt och hett ochöde?

– Det regnar vart fjärdeår, säger Bruno ... och vart sjunde träffar du en människa som du kan tala med, det är värt allt.

Inte mycket till tröst. För mig känns resan just nu som ständiga förflyttningar mellan Poste Restante och Kvicksand.

– Buenos dias.

Hon är ung, säljer bensin, talar inte engelska. Pånamnbrickan står det Rosalita Grace. Hennes axlar och armar är dammiga. Vi stannar motorn och vevar upp, tar våra filtar och kliver ur. Hon är mycket vacker.

Dörren in i huset är ettöppet hål i väggen, kanterna är klädda med snäckor. Tre träbord på ett stengolv, stolar, ett kokranium påväggen, en samling gnistrande knivar påfönsterblecket, skugga ... ingen musik, inga tavlor, askkoppen är tom. Det enda som rör sig är dörren till köket, en tunn träram med grönt flugnät, står och slår i den stilla hettan, slår och skakar ner sina döda kroppar mot golvet. Ett fläckigt seriemagasin fladdras till påvitrinskåpet: en böjd kniv halvvägs in i en störtande kvinna, ett vrål, en pratbubbla av skräck, skymten av ett förvridet leende i en skäggig käke. Buketten i den vita vasen har torkat, bladen har singlat mot knivarna, nånting droppar mot metall, köket är genomborrat av en stråle gult dis.

När jagöppnar nätet till köket lyfter en svart matta av flugor och Rosalita pekar pålokomotivet.

Vi lyfter ut hennes lokomotiv. Det är en meter långt, lättmetall, svart. Hon håller det varsamt. Vi ställer oss mot den vita väggen, sätter oss i gruset, gräver en grop för djuren och stirrar in i den sjunkande röda elden ... och den vita vinden rinner ner från sluttningarna, rister i järnkorsen, fångar upp cikadorna och sveper ut deras klagande sånger över den förtorkade mexikanska slätten.

Rosalita är tyst. Stenarna i hennes glasmonter är putsade, hennes fötter är smutsiga, hon serverar mat utan bestick och sover i det lilla kapellet.

Vi åker när det mörknar.

Tidig gryning, på väg mot Arizona, stannar till vid ett över givet järnvägsspår, nödiga, går ur, en ensam skabbig get står vid ett trästaket, en grind leder in till en smal sandväg som ringlar bort mot en osynlig ranch. Ur getensögon rullar stora tårar.

Jag vet inte varför det berör mig såstarkt, just nu, som om geten verkligen grät, vilket den naturligtvis inte gör. Det är bara en bild av nåt som jag inte får tag i, som kvaddar mig en aning.

Förmodligen är jag skör idag.

Vi stannar Silverkungen, tar på oss långbyxor för ormarnas skull, glider nerför järnkorset vid vägkanten, plastblommor markerar en ung mans snabba död. Vi kliver ut i den röda sanden, ut mot kaktusarna, Saguaros, dessa väldiga, mörkgröna, svullna kaktusar med fågelbon i stammarna och tre decimeter långa, stenhårda taggar påarmarna. Vi strosar runt iöknen, länge, går längs en uttorkad flodbädd, sparkar på dom torra vita stenarna, rör upp samma damm som såmånga hästar tidigare har satt i rörelse. Det är alldeles tyst i dalen, inga fåglar, inga cikador, inga bilar, inga människor. Vi gräver några gropar, pissar på en död buske, känner den ljumma vinden rulla ner från bergen, utöver marken, på avstånd börjar det mullra.

Vi hastar tillbaka i våra egna torra fotspår, skär en skåra i en sex meter hög kaktus, stannar vid vägkanten, stirrar hypnotiserade ut i detta såannorlunda, stirrar för att verkligen bränna in synen i hjärnbarken.

Hittar ett motell.

En krossad lampa i taket, fimpar i glaskupolen.

Spelar ett parti schack.

Remi.

Det är annat som krånglar.

Ett antal sysslolösa och totalt nollställda amerikanska poliser börjar kretsa runt bilen, en av dom håller en spänd och darrande knarkhund.

– Den heter Princess 67, säger han.

Helt omotiverat.

En ensam apelsin rullar sakta över asfalten. Vi blir ombedda att kliva ur. Vi anstränger oss för att verka fullt normala, hoppas att svettningarna kopplas till den glödande solen. Princess 67 börjar sitt arbete under och i bilen, i bagageluckan, i väskorna. Vi håller tummarna för att vi inte har glömt nån liten påse med gräs nånstans. Det vore inte sålyckat.

Princess 67 får inget napp.

– Har ni några vapen? frågar ett av stenansiktena.

– Ja, vårt språk.

Hade vi kunnat svara, men det gör vi inte. Det här är inte läge att raljera. Definitivt inte.

– Nej, säger vi. Vi har inga vapen.

En av poliserna sätter sig i passagerarsätet där fram. Börjar känna under instrumentbrädan, under sitsen. Hittar ingenting.Öppnar handskfacket, lyfter ut ett par kartor och hejdar armen. Vi ser hur han rör handen därinne, hur han tittar på oss, ber oss backa ett par meter. Vi lyder. Sakta drar han ut handen och håller en kniv i den. Jag stirrar på den och kommer ihåg: Bruno har köpt en kniv nånstans och lagt den i handskfacket.

Inte såbra i det här läget.

Polisen kliver ur bilen med kniven i handen, tittar på oss.

– Vadär det här? säger han.

– En kniv.

– Ett vapen. Ni hade ju inga vapen? Varför ljög ni?

– Vi tänkte inte på den där ... det, för oss är det inte ett vapen.

– Det är det för oss och den amerikanska lagen. Vapensmuggling är förbjudet.

Jag undviker att påpeka att vem som helst i USA kan gåin var som helst och köpa på sig fjorton bazookas utan problem. Det här en liten kniv. Men problemet är tydligen att vi har försökt korsa gränsen med den.

Polisen håller upp kniven i luften, visar den för resten av dom sysslolösa uniformerna, några skakar påhuvudet, andra ler för första gången. Solen bränner i ansiktet och jag känner att det här kan sluta jävligt illa. Dom här killarna har inte haft kul påganska länge, äntligen har dom fått nåt att leka med.

En av poliserna drar fram ett måttband. Tar kniven, mäter bladet, sträcker tillbaka kniven till hundmannen.

– To short.

– Sure?

– Yes, sorry.

Tydligen finns det stipulerade bladlängder i den amerikanska lagen som avgör om en kniv är illegal eller inte. Brunos kniv är inte det.

Vi sätter oss i bilen och rullar iväg. Jag lyckas köra över apelsinen när vi svänger ut på vägen.

Stan har klassats som kulturminnesmärke för längesen, allt är bevarat som det såg ut 1870. Samma salooner, samma hotell, samma dammiga gator och snirkliga, vackra trähus med gungande loftgångar. Silver Nugget Saloon. Bird Cage Theatre. Crystal Palace Saloon. Wells Fargo Office. O.K. Corral: ” Walk where they fell. ”

Allt står där det alltid har stått.

Det är naturligtvis en turistmagnet på många sätt, men med lite poesifantasi har vi ingen svårighet att förflytta oss nåtårhundrade tillbaka i tiden. Speciellt inte när vi ser kulhålen i väggarna eller slår upp svängdörrarna till Oriental Saloon, krogen där Virgil Earp (Wyatts bror) klev ut genom dörren, fick tre kulor i kroppen, vacklade in igen och över levde.

Vi dricker en del whisky i den baren.

Vi söker skydd på Silver Nugget på Fremont St.

I baren står en man i boots och cowboyhatt och tvåguldtänder, påstår att han är dollarmiljonär, bjuder påwhiskey med en utslängd bunt sedlar pådisken:

– Bara ni sköter er ikväll, pojkar, behöver ni inte bekymra er om pengar, jag har inget jobb, jag arbetar inte, jag behöver inte, min farfaräger en saloon, Lucky Cuss Saloon, drick pojkar och ta det lugnt.

Han har lagt ett patronbälte pådisken.

Utanför passerar en likvagn i guld och silver, regnet sköljer över motorhuven.

Jaha?

Det är några plank, några skjul, några skotthål, that ´ s it.

Men det var här det skedde.

Kan vi bocka av det.

Vi går längs gravarna i dunklet, läser påstenarna. ” Hung by mistake ” står det på många, ” Killed by accident ” på andra. På en står det: ” HERE LIES LESTER MOORE/FOUR SLUGS FROM A FORTYFOUR/NO LESS NO MORE ”.

På många gravstenar med döda kvinnor står det bara ” Suicide ”, en antydan om livsvillkoren.

På väg tillbaka hinner det bli beckmörkt, fullmånen är uppe, hundarna ylar. Vi går längs ett dike på väg in mot Tombstone. Plötsligt rullar en polisbil upp vid vår sida, stannar till. Begär legitimation. Vi förklarar att vi är utlänningar, att vi just har varit på Boot Hill.

– Mitt i natten?

– Ja.

– Vad gjorde ni där?

– Tittade pågravstenar.

Dom skakar lite påhuvudet och sägeråt oss att hålla oss inomhus. Tvåmördare har just rymt från Sonora Jail och kan dyka upp var som helst. Vi hastar längs Allen St in mot vårt hotell.

Jag somnar direkt och drömmer om Wyatt Earps vackra, tredje fru, Josephine Earp.

Vi måste förbi en sjöinnan vi når reservatet. Det går inte. En jättelik, blixtfälld trädstam blockerar vägen. Vi sätter oss påstammen, tar två Budweiser, äter ett paräpplen.

– Vi får vända och ta oss in i reservatet högre upp, säger Bruno.

Det funkar.

Vi glider in i apachereservatet, rullar över helig mark. Det första vi ser är enorma hjordar av får, vaktade av natives. Det är vad dom håller påmed idag.

Får.

Inte bufflar eller hästar.

Får.

Såfruktansvärt förödmjukande, i hjärtat av Geronimos stolta landskap, som han försvarade med sitt släktes dyrköpta blod, sina barn och sina kvinnor. Detta landskap är nu befolkat avättlingar som vaktar får.

Återvänder till Whiteriver, tankar, kollar in dom tragiska fyllona utanför bykrogen, ligger som inkarnationen av mänsklig förnedring, stora alkisbuntar mitt i solen på en raggig gräsplätt.

Stannar i Show Low, efter att ha dundrat igenom Geronimo Pass i skymningen. Hittar ett skabbigt motell. Som vanligt svarta kräldjur under lakanen, spindeldelar påtvålen, fyra bastanta killar med gev är tar in i rummet intill. Vi håller oss vakna till gryningen. När vi lämnar rummet sticker jag mig ordentligt påbusken utanför metalldörren. Blodvite.

Alltid nåt.

Är det vi?

Snarare dom jaguarer som fortfarande strövar runt här (idag är dom utrotade).

Fastnar i ett flodregn på en bergstopp. Vägen dränks i skyfall. Vi stannar Silverkungen, rullar av en bit, står högst upp påtoppen och betraktar ett fullständigt ursinnigt världskrig mellan himmel och jord. Blixtarna krackelerar över topparna och exploderar i våra trumhinnor, rullar ut mellan apachebergen som elektriska vätebomber, bilen skakar när marken mullrar under oss, träden sliter med sina kämpande rötter, atmosfären är svart, vi känner ossäntligen små.

Efter ovädret:ångan stiger som trollslöjor från dom asfalterade vägarna, stiger som ringlande förförisk rökelse, vilan, helningen efter stormen.

Stannar till vid en sliten skylt. Läser: ” Här stoppade Cochise en fora med prärievagnar, stekte upp sju vita män och våldtog deras kvinnor, allt inom synhåll för Fort Bowie. Det var upptakten till det 12år långa, grymma, hänsynslösa kriget mellan kavalleriet och Cochise. ”

Bruno reagerar.

– Det är en lögn, säger han.

Och såfår jag en kort historielektion. Han är inläst på Cochise: namn, årtal, händelser.

Upptakten var en helt annan, en liten vit pojke som kidnappades utanför fortet och Cochise fick skulden. Han besökte fortet med delar av sin familj, förklarade att han inte var inblandad i kidnappningen (vilket han inte var) och ville hjälpa till att hitta dom som gjort det. Befälhavaren trodde honom inte och fängslade hans familj. Cochise rymde under natten. Befälhavaren hängde alla hans familjemedlemmar som straff.

Det var upptakten till Cochise oresonliga vrede (jag har inte såsvårt att relatera till den ursinniga känslan av orättvisa, jag har upplevt den själv i något modererad form).

När Bruno är klar tittar vi utöver platsen igen. Det är alldeles tyst, knappt ensökenvinden gör sig påmind.

Sakralt.

En halvgod gärning.

Några mil senare ska Bruno fotografera en ravin. Han vänder sig mot baksätet efter kameran. Denär borta. Den finns numera i en by i ett reservat långt bakom oss.

Det tar en stund att smälta. Vita turister som tror att dom är hyggliga. Naivt. Sorgligast är alla bilder som fanns i kameran, från hela vår roadtrip.

Vi får förlita oss på det inre bildarkivet.

Innan dess: Röd, bränd torka sålångtögat når, ända fram till bergen. En träskylt dyker upp, vi stannar. Vi är i utkanten av Cochise Stronghold. Apacheledarens tillhåll. Hans fästning i bergen. Gamarna cirklar över dom gigantiska klipporna. Vi åker in. En lång, slingrigödslig väg, mellan uttorkade bäckar, omkullfallna trädstammar, inte en människa, inte en bil. Vi kommer in i vad som var ser ut som en offerlund, svala skuggade ytor under höga träd, precis i knät av klippdalen. Vi stannar och går ut, tittar upp. Ser direkt kulspår i bergväggarna.

Det var inne bland dom här klippbergen allt utspelade sig. Den slutgiltiga, grymma uppgörelsen mellan invandrarna och Cochise. Mellan kavallerister och urbefolkning. Vi klättrar upp i klipplandskapet, utsprång för utsprång. Pumabergen. Vi är vaksamma. Vet vad som har utspelats här. Anar att apachernas döda själar vakar över dom blodstänkta klipporna. Får en känsla avögon, vakandeögon. Sätter oss i en klippskreva, försöker ta in.

Det var här det hände.

Massakern.

Klättrar ner igen.

Nedanför klipporna står ett förtorkat träd med ett kvisthål i. Kikar man genom hålet kan man se konturerna av Fort Bowies ruiner i fjärran, dolt i en mörk, skuggad klyfta.

Vi tittar upp, gamarna cirklar fortfarande däruppe. Vi klämmer lite tequila, lägger oss på marken, lyssnar till dom obefintliga ljuden och kan långsamt rekapitulera ett anfall från dom vita, ännu ett lönlöst försök att tränga uppför dom branta kantiga bergssidorna för att försöka fåtag i den stolthet somäger detta land. Vi kan, i den sjunkande eftermiddagssolen, med tequila i handen och gamarna i skyn, liggande utsträckta påtorra löv nere i grytan av Cochise Stronghold, långsamt förflytta oss tillbaka till 1860-talet och uppleva den råa dramatik som var den tidens kännetecken, hästarnas stampande, kulorna, pilarna, skriken, vatten påsarna, svetten, mansskriken, dom snabba indianfötterna med dom mjuka mockasinerna mot dom stenhårda klipporna, smidiga som bergsgetter, hela tiden nya positioner, nya vita offer med vinande pilar genom struparna, stupande in genom fortet för att dö... vi har inte svårt att föreställa oss vad som utspelades här.

Gamarna har försvunnit.

Tvåår senare dör Cochise. Hans grav göms i bergen. Denär fortfarande inte lokaliserad. Född här, död här, försvunnen här.

Svårt att matcha den gravstenen.

Rätt beklämmande.

– Äntligen! Inledningen är knäckt! Lyssna: ” Pariserhjulet repar floden, där du hyr ett skjul, med fruset gin som tak ” ... vilken lättnad!

Bakgrund: Vi stannade till i Santa Monica på väg från San Fransisco, mittemot motellet låg ett nöjesfält med ett pariserhjul, Bruno såg hur karusellens snurrande korgar speglade sig i vattnet utanför.

– Roligareän såh är blir det inte, säger han. Lägga sig till vila med en flaska tequila.

Han rimmaråtminstone. Han är nära gränsen. Naken, med en blöt handduk som turban. Han lägger en vit tygservett över mina kycklingrester, bläddrar mellan tv-kanalerna, fram och tillbaka.

– Det är gardinerna!

Fönstret täcks av tyggardiner med färgglada mexikanska mönster: sombreros, kaktusar, prärievargar, stenkors.

– Det är värmen!

Han sliter upp innerdörren, stirrar förtvivlat ut genom nätet, mot cikadornas kadens.

– Det är den där jävla skylten Vacancy! Det är den!

Han knäpper påkassettbandspelaren, kör fram och tillbaka, går in påtoaletten.

– Inte ens skiten försvinner när man spolar!

Han rycker i toalettstolen, sätter sig påsängen, tar upp det vita lakanet, trasslar in sig i det, drar och sliter, får upp underlakanet, virar in sig själv, skriker. Rusar plötsligt upp, sätter sig vid bordet, stirrar in i spegeln.

– Spegeln sitter för högt! Spegeln sitter uppe i ett torn!

Han stönar med i refrängen från bandspelaren: ” How much longer ... how much longer ... ”

– Jag vet inte! skriker han. Jag vet inte!

Jag tittar på honom: Döbeln vid Jutas.

– Och pipan slocknar innan man har tänt den!

Han har just rånats på sin kamera. Han börjar nynna, varva ner, slår några hårda trumslag mot bordskanten.

– Jävligt fina bilder, mumlar han, skallerormen och Boot Hill, jävligt fina bilder.

Schackspelet ligger och vakar vid sängkanten. Han klarar inte motelldöden. Han klarar inte tristessens extas. Han har krypande explosioner under huden. Ovanför hans huvud vaggar en tom metallgalge.

– Det är där vi ska hänga slaktfracken, säger han.

Hans vackra van Gogh-skor hänger med remmarna neråt. Den svarta västen, med diamanten från Istanbul i knapphålet, den svarta västen ligger upptryckt mot dörren som en strykrädd tvååring. Han släcker. I mörkret hör jag hans röst:

– Spansk krage ...

– Tvåöl, tack!

– Vi serverar inte alkohol.

– ... det är ju en bar?

– Tyvärr.

– Okej, var ligger närmsta bar där man kan få en öl?

– I Colorado. Det här är Utah. Det finns ingen alkohol i Utah.

Mormonland.

Vi sjunker ihop i Silverkungen.

Det är såvackert och vi blir lite förbluffade. Finns det såstora hjordar av vilda bufflar kvar?

Några minuter senare blir vi nästan lika förbluffade. Vi kommer runt ett hörn högt upp i bergen, nedanför oss är en djup ravin, mitt i ravinen står en gigantiskt hög rauk, smal, urholkad av flodvatten, högst upp pårauken står ett stort svart lok. Ett järnvägslok. Balanserande påraukens topp.

Vi kliver ur. En liten skylt vid ravinkanten har en kort information: ” Minnesmärke över Denver & Rio Grande Western Railway. ”

Ett lok på en rauk mitt i en ravin i Klippiga Bergen?

Okej, dom har inga pyramider, dom får jobba med det dom har.

– Ryktet har föregått oss, säger Bruno.

Bra atmosf är när vi kliver in. Creedence i högtalarna, pådisken en modell av loket i ravinen vi sett tidigare, en Kennedystatyett i brons och ett akvarium fullt med humrar. Vi går fram till disken och ber om tvåglas vitt vin.

– Vinet är slut, det vita.

Mannen vid kortänden av disken hasar ner från stolen och försvinner ut. Vi sätter oss i baren och beställer tvåkonjak istället (av nån anledning, hitintills har det handlat om tequila och whiskey när det gäller starksprit, nu vill vi ha tvåkonjak - man får inte bli förutsägbar).

– Enjoy, säger den kvinnliga bartendern och ställer fram tvåglas utan skymten av ett leende.

Hennes röst är lägreän hennes kropp antyder, hennes tilltal är säkert. Vi dricker ur och tar en till och lyckas fåigång en dialog med henne. Efter en stund säger hon:

– Varför skulle jagåka 90 mil för att fåett annat jobb? Jag är bartender i en håla och det är alright. Jag ler inte mot gästerna när jag inte har lust.

Mannen som försvann dyker upp igen. I handen har han en flaska vitt vin som han ställer pådisken. En servitris glider fram och presenterar sig som Patricia.

– You guys get high?

Vi fattar först inte vad hon menar. När vi gör det vinkar hon med oss in på en toalett bakom baren och bjuder på en joint.

Bruno och jag tittar på varann: vi bokar ett motell här.

Det ska bli många fler nätter.

Och slås av huröppna och vänliga allaär.

Och sänker garden.

– Vad gör man i Cimarron?

– På sommaren jobbar vi hela tiden, nästan dygnet runt, tre månader.

– Och dom andra nio?

– Dåslöar vi, tänder på, övar musik, åker skidor, fiskar och lyssnar påplattor. Läser en del.

Hyfsat cool tillvaro.

– Vill ni hänga med till Lost Lake?

Det är Don som frågar. Han har stort, svart, krulligt bibelskägg. Han skaåka och fiska med sin kompis Ad, tvåkillar som vi har bastat med kvällen innan. En fantastisk bastu: ett stockhus med glödande stenar som uppvärmning, källvatten som kylning, mina finska vänner skulle ruttna av avundsjuka.

– Var ligger Lost Lake?

– Vid Black Ridge, det är en magisk, dold liten bergssjö, säger Ad.

Vi åker iväg.

– Jag och min brorsa Eddie ska taöver motellet efter farsan, han har haft det i 40år, säger Don.

Under för stått: Han kommer inte att jobba påsågverket hela livet ut.

Ad vrider sig mot baksätet.

– Jag hörde att ni var nere i Mexico, var ni i Guadalajara?

– Nej.

– Synd, dom har bra torkade svampar där, bättreän peyoten, bara garvhallisar. Pröva det om ni kommer dit!

Han vet inte vad vi prövade påostronpartyt i San Francisco.

Till slut kommer vi fram.

Det är en fantastisk liten sjö. Adöverdrev inte. Gåtfull, mörk, tyst. Hela den motsatta bergssidan är spegelvänd i vattenytan, granarna borrar sig ner i sjön ... såkommer vinden och suddar ut granarna till mjuka, glittrande vågor ... sålägger sig stiltjen igen, tvåtrollsländor utnyttjar fristen maximalt och kopulerar sig bort över vattenytan.

Ad och Don lägger en flaska Wild Turkey påkylning i marvattnet, börjar fiska. Det är forell som gäller. Vi delar ett par jointar, Gold Colombia. Badar. Bruno hoppar i naken, kravlar upp som näcken på en liten stenömitt i sjön. Mitt på den lillaön står tvåensamma mörka enar. Jag vet vad han tänker på: Böcklin.

– Det finns bergslejon där på andra sidan, pumor ibland.

Don pekar med sitt spömot bergssidan på andra sidan sjön.

– Min mamma sköt tvåi höstas.

– Pumor?

– Lejon.

Vi har sett foton i baren på en kvinna med gev är i handen. Förmodligen Dons mamma.

Forellerna vakar ute i sjön, är svårfiskade, solen står högt. Don får en tröja påkroken, tappar tröjan i sjön. Kall Budweiser, mycket insekter, bromsar, vackra fjärilar, sländor, rödblåflugor, många okända fågelläten, ljusblåprästkragar, några förtorkade stockar flyter längs den steniga, otrampade stranden. Vi känner oss väldigt hemma här, samma harmonisk stämning som vid frukosten hos George Hitchcock.

Ad och Don spinner tvärs över vattnet, en bit ifrån varandra, fiskar med mask och salmon eyes. Jag går naken ner i sjön, källkallt friskt vatten. Simmar, flyter, dricker av det rena vattnet. En sjungande bergsvind drar ner över sjön, sprider ett nätverk av förtorkade stammar över ytan, dom glider sakta fram, stannar upp när vinden avtar, guppar med rytmiska kluckanden. Gräshoppor knastrar koder över allt, låter somÖbergs spelkort, dubbelvikta, fastsatta med tvättklämmor av trävid cykelgaffeln, ljuden blandar sig med trollsländornas hungriga sånger, bäcken drar en klangrik vattensymfoni genom granskogen utöver Lost Lake.

Vi befinner oss i ett utrymme av total frid och fredlighet, en av dessa dolda nischer påjorden, förborgade för alla utom dom invigda. Andaktsfullt? Gudomligt? Sakralt? Magiskt? Overkligt? Förtvivlat vackert, helt enkelt. Balansen, harmonin mellan natur och människa. Sol, berg, skog, sjö, djur, människa och frid (i förhållande till det vi gör med vår jord idag är det här ett ytterligt plågsamt minne, jag lovar).

Plötsligt glider en brun bäver fram bakom stenön, ljudlöst, glider över sjön, klättrar upp på en stock, putsar sig, äter, sitter stilla och betraktar oss, glider ner i vattnet igen, försvinner under ytan, glider upp som en brunsvart stock, dyker, är borta länge, dyker upp vidön igen, glider in mot stranden, försvinner uppför bergssidan ...återkommer efter en stund, glider ut, börjar cirkla runt runt påvattenytan, länge, större och större cirklar.

Jag tycker det ser lite egendomligt ut.

– Är den sjuk? frågar jag.

– Nej, den arbetar.

– Vad gör den?

– En vattenmålning.

Jag tittar på Don. Ansiktet är uttryckslöst.

– En vattenmålning?

– Ja, för oss.

Jag tänker: antingen är det jointen som talar eller så är det helt enkelt en tro som folk i den här trakten omfattar: bävern gör vattenmålningar i Lost Lake ibland.

Just dåfastnar Don med kroken i en låg tall när han ska kasta ut.

– Pinefish, skrattar han.

Bruno har somnat i skuggan av en silvergran. Solen rör sig omärkligt över bergskanten, försvinner sakta. Ingen har klocka, vi kom hit när solen steg, vi går hem när den börjar sjunka.

– Hi folks! Inget stadsliv direkt!

– Nej.

Dom försvinner in i skogen.

Vi går lite vilse och tvingas korsa ett stup, en jättelik fälld granstam ligger tvärs över stupet, vi balanseraröver. På andra sidan står ett stort, ljusbrunt rådjur helt stilla och iakttar oss, plötsligt tar det ett skutt rakt upp i luften, kastar sig runt och försvinner in mellan stammarna.

Vi tvingas ocksåstanna ett par dar längreän vi tänkt i Cimmaron.

Inte utan komplikationer.

I vissa viskningar antyds det att vi har tappat nycklarna med flit för att kunna hänga kvar. Viskningar som tillhör pojkvänner som känner sig hotade, tvåfrämlingar som stör cirklarna.

Vi har haft kontakt med ett par tjejer här, Patricia och Chris, pratat, druckit lite vin, umgåtts, fått lite andra historierän dom grabbarna har förmedlat.

Patricia: ” Våra tvåblodhundar försvann, tre dygn senare stannar en lastbil framför verandan, tvåmän vräker ner våra sönderskjutna hundar påträgolvet och sträcker över en räkning på600 dollar. Hundarna har rivit deras får ... så är läget härute. ”

Förövrigt ingenting.

Men det räcker tydligen.

Ute vid pumparna har några halvfulla och påtända ungdomar samlats. Dom börjar kasta småsmällare i luften. Vi går ut, står i neonljuset från restaurangen och tittar. En stor blodhund hoppar efter smällarna. Don säger: ” Han fångar dom i munnen, ibland lyckas hans tunga väta stubinen såden slocknar, oftast inte, dåexploderar dom i munnen. Vi kallar honom Bighead, han är otroligt dum. ”

För oss känns det som avancerat djurplågeri och vi drar oss mot motellet. Det är vargtimmen och en galen hund skäller hos grannen i rummet intill. Till slut går jag över och knackar på. En vettskrämd halvnaken manöppnar. Jag förklarar att vi spelar musik varje natt, spelar vi för högt är det bara att banka i väggen såhöjer vi. Han ser rädd ut och drar igen dörren.

Strax efter tystnar hunden.

Man bugar.

Vi rullar ut från Cimarron vid tre.

Vi kör in en bit, hittar Motel Dead End på Broadway. Påbakgården ligger en jättelik bilmarknad med en pizzabar intill. Vi är hungriga, går dit. Trötta servitriser, tristess, damm, spindelnät i fönstren, helt ok pizza.

Tillbaka till rummet. Hackande luftkonditionering, en gammal man gråter genom väggen. Vi hör tvärbromsande gummihjul, polissiréner, ett skott, ett däck som exploderar, en kvinnoröst som skär genom den stinkande komprimerade värmen:

– Det är försent! Vi skulle aldrig ha gjort det!

Bruno låser in sig påtoaletten med sina dikter, enda stället med en fungerande lampa.

I morgon ska viåka till Boulder.

Nåja.

Fotnot: Ellsberg är mannen som läckte dom så kallade ” Pentagon Papers ”, hemliga dokument om Vietnamkriget, som på ett avgörande sätt bidrog till att fåslut påkriget.

Bruno blir lite störd av nyheten i radion. Ginsberg var vår länk i Boulder. Nuär han arresterad.

Det känns patetiskt.

Jag tänker: Allt det här är bara utan påkrafs. Ett slags dött vegeterande på en förstenad frihetsmyt. Dom här unga människorna är såofria som det är möjligt, dom är myternas fångar. Utstrålar ingen produktiv energi, utstrålar ingenting, bara rullar en joint i parken och spelar ” Blowin ´ in the wind ” och blir arresterade över natten och får en flisa av martyrglorian.

Det är värreän i Kungsträdgården.

Och det värsta är barnen som kravlar runt över allt. Jag tycker inte om att se småbarn exploateras av ruinerade föräldrar. Jag tycker inte om att se uttrycket i barnensögon när dom hänger i trasorna på en över spelad hippie. Jag känner mig ledsen när barnen hanteras som hittegods (samma känsla som när dom behandlas som investeringar, fast dåkallas känslan hat).

Vi går därifrån. Tar tvåglas kallt, vitt vin på en bar mittemot Naropa Institute på Pearl St, dricker ur och går in påinstitutet. Jack Kerouac School. En handskriven poster informerar om kvällens poesireading. Denäger rum i en gymnastiksal. Tvåav poeterna är Ted Berrigan och Peter Orlovsky. Kostar 2.50 dollar att komma in. Bruno erinrar sig en film han såg i London, ” Me and My brother ”, om ” bröderna ” Orlovsky och Ginsberg. Dom är ett par nu.

Vi går ut igen. Sätter oss på Old Chicago, en bra bar. Bruno ringer Ginsberg för att kolla om han har fått Brunos brev från San Francisco. Inget svar. Han är ju, som sagt, arresterad.

Vi betraktar omgivningen i baren. Fullt med diskuterande gäster, litteratur och poesi. Samma stämning som på Vesuvio i San Francisco, alla verkar tro att dom är poeter eller Bob Dylan. En ljushårig, berusad kille intill oss reser sig med en diktsamling i handen, vacklar ut i gatan, rasar ner i rännstenen, bryter ett revben, hjälps upp, vacklar bort.

Bruno mår dåligt, känner olust för att dras ner till den här nivån, denna gröt av Beat/Black Mountain/New York-poesi. Han har svårt att hantera konfrontationen mellan sina förväntningar och den verklighet vi ser här.

Själv får jag en deja vu-känsla, en känsla av att vara påfel plats. Utanför. Detta: ” Vafan sitter vi här i Boulder för? ”

Bruno ringer Ginsberg igen. En man svarar:

– Allen sitter i fängelse.

– Det hörde vi påradion. Nåt nytt?

– Han kommer ut i morgon.

– Vad händer i den här stan?

– Reading i kväll. Kom dit.

Bruno avslutar samtalet, ser trött ut.

– Varföråker vi inte till fängelset? säger jag. Söker upp Ginsberg?

Ett minst sagt meningslöst förslag.

Bruno fyller påmed vin, funderar på att gåpåkvällens reading och läsa skiten av Orlovsky.

– Jag hatar att sitta som publik. Jag har alltid undvikit det i Sverige. Det är sjukt. Jag är inte publik! Du är inte publik!

Han börjar hetsa upp sig, börjar bli lite anstruken. Plötsligt bestämmer han titeln till nya diktsamlingen.

– Spelarens sten! ... det ska den heta!

Han bygger upp en grundfylla inför kvällens reading. Beställer Machine Gunpeppar, jag håller mig till det vita vinet.

Efter fyra timmar på Old Chicago drar vi oss bort mot kvällens reading på Jack Kerouac School. Fortfarandeåterstår det ett par timmar. Vi lägger oss i gräset mittemot en brandstation, en bit från institutet. Vi har köpt med en flaska Wild Turkey, tar fram schackspelet, det är en ljum kväll, i fjärran mörknar Klippiga Bergens silhuetter.

– Titta! Därär den!

Det är Bruno som ropar till och pekar.

Han har fått syn påmånen.

Tvåflickor sköter entrén.

– Vi betalar när vi går ut, säger jag. Om vi inte uppträder.Är det okej?

Vi släpps in.

En kvinnliga poet framträder. Hon läser med hes röst, från papper, nära micken. Stel, en oväntat konventionell uppläsning. Bruno och jag tittar på varandra.Åka tvärs över jorden, till hjärtat av amerikansk poesi och hamna pådetta? Artiga applåder, städade reaktioner. Jag minns ” poesifestivalen ” i Riksdagshuset, samma knutna, artiga föreställning.

Vi tittar utöver salen. Folk börjar röra sig i stolarna, titta mot hallen, viska. Vi lyckas snappa upp vad det handlar om: Ginsberg är tydligen på väg från fängelset, utsläppt mot borgen, på väg hit.

Readingen fortsätter. Långa, trista monologer som SonjaÅkesson skulle ha strimlat till skitiga wettexdukar med fyraäkta rader. Sonja skulle ha varit en hit i Boulder.

Bruno tittar på scenen och viskar:

– Radioteater, radioposei ... varför står han därframme och läser upp allt detta från ett papper? Det är ju ingen performance!?

Han smyger upp flaskan och tar en rejäl klunk, laddar, han är inne på att blåsa ut basketkorgarna genom väggen. En man kommer fram till micken, läser underliga dialoger med en utpräglad texasdialekt, alla i publiken småskrattar. Vi fattar ingenting.

Vi orkar inte lyssna mer, går ut, sätter oss i gräset, månen har försvunnit. Plötsligt svänger en stor limo upp bredvid oss, stannar till vid porten. Ginsberg och Orlovsky kliver ur och går in. Poeten Gregory Corso smyger tätt bakom dom. Vi hör att han är sur för att inte han ocksåblev fängslad.

Vi går efter in.

Bisarr information.

Orlovsky sätter sig vid micken. En gammal man i vit skjorta, svart slips och lång hästsvans. Han läser aggressivt ur en bok, dikter han har skrivit. Han är uppenbart dedicerad och har en hes, intressant röst.

Såbörjar han sjunga, en oerhört falsk sång. Publiken skrattar artigt, som om dom var med om nåt fantastisk. Bruno och jag tittar på varandra igen.

Orlovsky fortsätter att läsa högt om sina sexuella förbindelser med Ginsberg, maken ler i publiken. Såavslutar han en lång litania med orden: ” Vilken stark kuk han hade, men jag kunde hantera den! ”

Artiga applåder.

En poesimässa, gudarna på scenen och dom andefattiga, knäböjande proselyterna nedanför, läpplismarna.

Orlovsky börjar berätta om demonstrationen tidigare, citerar Daniel Ellsberg, startar en dialog med Ginsberg ute i publiken. Ginsberg citerar Ellsberg: ” If it was done mindfully, then it was a mindful action. ” I bakgrunden har ett italienskt filmteam kommit in, filmar scenen och Ginsberg.

Orlovsky berättar om sina trädgårdsodlingar och alla skrattar gemytligt. Jag tänker: Detta är verkligen en mental/social/poetisk desarmering. Ofarlighetens teater. Hela denna föreställning är en enda jättestor cover-up för tomheten, meningslösheten, kraftlösheten på den amerikanska poesiscenen. Inte en rysning i lokalen, inte en enda som sitter med hjärtat i strupen, inte en hjärtklappning, pulsen sjunker och sjunker.

Paus.

Ginsberg sätter sig vid ett bord i hallen, skriver autografer, skriver påtröjor och armar och böcker. Ler mycket. Bruno går fram till honom.

– Hej. Bruno KÖijer. Jag skrev ett brev till dig, vi träffade Ferlinghetti i San Francisco. Han sa att vi skulle ta kontakt med dig.

– Jaså?

– Är det här en reading eller ett fängelse?

Ginsberg betraktar Bruno, jag står strax bakom.

– ... det här är poesi, säger Ginsberg.

– Det dom läser är ju en hög skit? Det betyder ju ingenting?

Ginsberg reser sig.

– Ursäkta mig, jag har lite bråttom.

Han ser obekväm ut och går mot gymnastiksalen. Vi ställer oss i dörren och tittar in på scenen.

Orlovsky tar fram en banjo och börjar spela. Ny blickar mellan Bruno och mig. Driver han med publiken? Han sjunger fruktansvärt dåligt, allt i otakt. Ginsberg sätter sig intill honom på scenen, kompar honom med småbjällror, oerhört amatörmässigt. Jag upplever det som en enda stor förnedring av publiken. Detta lilla kärlekspar som sjunger duett. Och publiken vrålar, för första gången, ovationsartat.

Dåbörjar dom köra mantra.

Jag lämnar hallen. Jag hatar den här typen av kändisjönseri, när ” gudarna ” sitter påpiedestalen och visar att ” vi är som ni därnere, vi sjunger falskt och spelar pajas, ser ni! ”

Bruno kommer fem minuter senare och ser ut som ett vandrandeåskmoln.

Vi är färdiga med Boulderbagen.

Tror vi.

– Är ni tillsammans?

Det är Ginsberg som frågar, han har stannat till en sekund.

– Nej.

Dom försvinner runt hörnet. Vi är ensamma och månen är fortfarande borta. Plötsligtåtervänder Ginsberg, kommer fram till oss.

– Vill ni följa med på en privatfest?

– Var då?

– Brodway 1555. Vi kan prata där.

Han går iväg.

Brunos replikutbyte har tagit skruv. Ginsberg vill ha reda påvad vi menar. ” Det dom läser är ju en hög skit? Det betyder ju ingenting? ” Vi dröjer en timme i gräset innan vi reser oss.

– Titta!

Månen är framme igen.

Orlovsky och Ginsberg kommer. Folk flockas runt dom i dansrummet, som runt sockervadd. Ginsberg får syn på oss. Kommer ut påverandan med ett glas vin i handen. Han ser mycket vänlig ut. Vi vill diskutera kvällens reading med honom och går rakt påsak:

– Er föreställning ikväll var värdelös.

– Varför det?

– Clowner inför en publik som inte ser att det är clowner, som tror att det är supergudarna Ginsberg och Orlovsky som har nånting att säga.

– Hur menar du?

– Varför sitter alla och ler? Varför skrattar alla titt som tätt? Varför läser poeterna texter som om det handlade om underhållning?

– Det är mest vänner vi läser för, studenter, kamrater.

– Men varför går det ut på att ha roligt?

– Inte roligt direkt, men vänligt, trivsamt, inte såegofixerat, inte såsjälvfokuserat, individprotesterande.

– Okej, säger Bruno. En fras har följt oss under hela resan, i vår kontakt med amerikanska poeter, ända från San Francisco. Det är frasen: ” Inget gnäll. Vi gillar inte gnäll här. ”

– Är era texter gnälliga?

– Nej, dom är hatiska. Poesin är hatetsälskarinna.

– Varför hat?

– Varför dessa skratt i enödslig neonbelyst gymnastiksal?

– Hur gör ni i Sverige då?

– Våra föreställningar är dramatik. Scenografiskt bearbetade, ljud, ljus, lukt. Det är upplevelser, det är extas, det är en form av förbränning. Det handlar om allvar. Det här är ju en antik tesalong.

Ginsberg ler igen och smuttar lite på sitt vin.

– Vi trivs med den gemytliga atmosfären här, säger han. Medöppna sinnen. Det är det allt går ut på. Att ha ettöppet sinne. Att kunna varaöppen för att ta in allting, stjärnorna, värmen, cikadorna, er, alla dessa människorsögon och vibrationer. Att kunna ta in allt detta med ettöppet, rent sinne.

– Och sen? säger jag.

– Och sen arbeta utifrån det. Positivt.

– Go for the rainbow, menar du?

– Ja, kanske det.

– Jag vet tyvärr inte vad som menas med det, eller vad du menar med ettöppet sinne. Vadär ettöppet sinne?

Ginsberg skakar stilla påhuvudet, hans svarta lockar dallrar lite.

– Du borde meditera, säger han.

– Men nu gör jag inte det och kommer aldrig att göra.Är det enda vägen till ettöppet sinne, menar du?

– Inte nödvändigtvis, men det hjälper.

Bruno reagerar.

– Det enda tillfälle när duär ens i närheten av ettöppet sinne är när du kanar ut påfosterkakan och amputeras från tryggheten. Från detögonblicket sölas detöppna sinnet ner för varenda fucking sekund du måste försvara dina andetag.

– Du är för svart.

– Jag är rastlös.

Vid det här laget är det trångt påverandan, många som häller ut sinaöron runt oss. Vi fortsätter diskutera readingen, vi har verkligen hakat upp oss på den.

– Hur kan du och Peter gåupp på scenen ikväll, med en banjo och en bjällra och sjunga nån raspig sång om trädgårdsodling? säger jag. Vad handlar det om? Var det en parodi påamerikansk poesi?

– Inte alls. Vi spelar inte för att vi är skickliga, utan för att förmedla nån slags enkel rytm, enkel glädje, som alla kan känna sig delaktiga i.

– Vad har det med poesi att göra? Jag tyckte det var motbjudande och förödmjukande.

– Varför det?

– För att jag har svårt att svälja när professionella människor agerar på scen med annatän det dom kan och alla tycker det är skitkul att dessa kända proffs gör sådåliga, löjliga saker. Jag känner nånting nära avsmak.

– Du har ganska hänsynslösa krav.

– Jag gick när ni gjorde det.

– Jag såg det. Jag undrade varför.

– Nu vet du.

– Du kommer att fåmånga ovänner om du ställer dina egna benhårda kraväven på din omgivning. Det blir lätt elitistiskt.

– Jag vet.

En kille försöker ta sig in i samtalet: ” You know, the media is the message! ” Ginsberg sägeråt honom att gåut i köket. Bruno hamnar med en kvinnlig poet och börjar pratar om sina dikter. En kvinna från det italienska filmteamet säger: ” I Italien skriver poeterna om döden, i USAär poesin död. Därför går det inte att jämföra. ” Jag

– Kan vi inte prata om vad du använder språket till istället, säger jag.

– Gärna, säger Ginsberg och ler igen. Vi gör det i köket.

Vi går ut i köket. Ginsberg sägeråt Orlovsky att hålla folk pålite avstånd. Vi häller upp ett par glas vin.

– Språket, säger Ginsberg. Vad ville du prata om?

Han är inte helt nykter och pratar med en lätt osynk. Själv är jag rätt berusad, men uppe i varv.

– Om utgångspunkten för allt skrivande, vilken väg du väljer med ditt språk, ditt redskap, ditt vapen, vad du använder det till. Spela banjo och sjunga duett? Vara en dial-a-poet?Är det vad du använder ditt språk till?

Ginsberg blir provocerad för första gången, hans läppar stramasåt en aning.

– Säg en enda poetisk rad som är ett vapen!

– Too much of nothing.

Ginsberg blir förvirrad. Dylan är rakt in i hans hjärta (jag minns när jag satt påettölfik på Söder med Gunnar Harding som krävde att jag skulle citera en enda rad av Dylan som hade betytt nånting. Jag svarade: ” The Times They Are a Changing ”) .

– Too much of nothing, säger Ginsberg till slut ... det beror påvad du menar.

– Det gör det alltid. Men när man är 35år väger man varje enskilt ord på en dödsvåg. Varje sann poetisk rad är ett hot, i en eller annan form.

– Bullshit!

Nuär han frustrerad, tömmer sitt glas, det här kan gååt vilket håll som helst. Jag går tillbaka till utgångspunkten, skiljevägen, språket som redskap, det sanna, återvändslösa språket.

– Readingen vi hörde ikväll var ett exempel på allt det som poesi inte ska ståför, anser jag.

– Och hur använder du själv ditt språk?! säger Ginsberg.

Jag berättar hur jag använde språket för att tvinga en statsminister till ett genant gatlopp som slutade i domstol.

– Hanåtalade texten och förlorade.

Nu blir Ginsberg oerhört nyfiken.

– Gick han till verkligen till domstol?

Jag drar kort det som hände i satiraffären. Ginsberg blir egendomligt fascinerad av det faktum att en statsminister kan reagera på det sättet på grund av en fejkad text. Och förstår, tror jag, vad jag menar med språket som redskap.

– Vad slutade det i? undrar han.

– Opinionen hatade mig.

– Och vad vann du på det?

– Jag förde den offentliga lögnen ett steg närmare ett sammanbrott.

– Men du fick massor av nya fiender.

– Ja. Sanningen, eller den blottlagda lögnen, är aldrig populär, kan aldrig bli det.

Ginsberg nickar, som om han höll med, funderar lite, smuttar påvinet, säger eftertänksamt:

– ... jag tror att det gäller att skriva på ett sätt som får våra fiender att förståoss, inte hata oss.

– Jag tror att det gäller att skriva såatt varje rad är absolut.

– Vad menar du med absolut?

– Absolut sann mot språket, formen och innehållet. Oavsett om följden blir tusen nya fiender eller en ny vän.

– Menar du att det bara finns ett absolut givet uttryck i varje skrivsituation? säger Ginsberg.

– Ja, för mig.

– Men kan du inte skildra den absolutismen på ett mer eller mindre drastiskt sätt?

– Inte om jag är absolut sann mot mitt språk, min kunskap och min förmåga. Det handlar om att alltid fullfölja sig själv.

– Men dåriskerar du att hamna ute i isoleringen, med omvärlden som fiender och ingen som lyssnar till dig eller dina ord.

– Jag vet. Jag riskerar det.

– Men du kan ju välja andra vägar? Att ge avkall på den verbala absolutismen, till förmån för ett språk som blir mer kommunikativt, mer informativt och därmed mer effektivt. Eller hur?

– Bruno och jag har diskuterat det valet under hela resan. Har du valt?

– Jag valde efter Howl. Jag valde att försöka nåmänniskor, istället för att stöta bort. Väljer du den andra vägen, som leder ut i isoleringen, var hamnar du då?

– Jag vet inte.

– Hatet är ingen trevlig hemvist. Jagönskar att du mediterade.

– Bruno gör det. Ska vi gåut till honom?

Vi går ut påverandan, det är mindre folk där nu. Ginsberg frågar Bruno om han mediterar, vad han mediterar: ” Transcendental meditation ”.

– Du skulle ocksågöra det, Rolf, dåskulle du lättare kunna välja den mjuka, mänskliga vägen.

– Jag vill inte välja den.

– Synd ... det vill till att ditt språk matchar din ensamhet.

– Det gör det.

– Hur vet du det?

Jag tystnar, känner att min engelska är på väg att sina, säger:

– Det kräver förklaringar som både är för semantiska och för privata för att jag ska klara av dom påamerikanska, nu, här.

Jag håller upp vinglaset som en slags förklaring. Ginsberg nickar.

– Okej ... kom hem påfrukost till oss imorgon, såska jag förklara vad jag menar. Peter och jag måste iväg nu.

Vi skakar hand. Ginsberg går. Jag vänder mig om. Anne Waldman står vid räcket, hon har hört delar av vårt samtal och verkar ganska road. Hon är en mycket begåvad och omhuldad poet på den amerikanska scenen. Vi börjar prata och får en omedelbar och undermedveten kontakt. Hon är lesbisk och jag är monogam.

– Var ska du sova i natt? frågar hon plötsligt.

– Ingen aning.

– Du kan sova på golvet hos mig, jag bor i huset rakt över där, fjärde våningen, apartment 402, jag ska bara hem och arbeta klart en grej. Du kan komma om en timme.

Hon hoppar över verandaräcket och går bort mot ett stort rött tegelhus på andra sidan gatan. Jag letar efter Bruno. Han verkar ha försvunnit, förmodligen med kvinnan som var intresserad av hans dikter. Jag hänger mig kvar nån timme innan jag lämnar villan och går tvärs över gatan, jag har min b0k ” Persona Non Grata ” i en plastpåse i handen.

Tegelhuset ser ut som ett fängelse. Jag tar mig in genom porten och börjar gåuppför trapporna, når fjärde våningen och börjar gåi den långa bunkerkorridoren, tittar pånamnskyltarna, letar efter 402.

– FREEZE!

Vrålet kommer bakom ryggen på mig. Jag kastar mig runt. Iänden av korridoren står tvåsvarta poliser med dragna vapen.

– Down!!

Jag har sett ett antal filmer från den här gemytliga kontinenten och sjunker ner påknä på golvet, helt självmant håller jag händerna bakom nacken. Poliserna kommer fram. Vill att jag legitimerar mig. Jag har inget leg på mig, alla id-handlingar ligger i Silverkungen. Dom förstår att jag är utlänning och tämligen skraj.

– Jag ska till rum 402, säger jag.

En av dom drar upp mig, leder mig i armen fram till dörren där det står 402, ringer på. Waldmanöppnar och blir vettskrämd.

– Känner du den här mannen? säger polisen som håller mig.

– Ja, vad har han gjort?

Dom slänger in mig genom dörren utan att svara. Waldman ger mig en kort kram (kanske som en ursäkt för sitt lands polisväsende). Hon för in mig ett dovt upplyst vardagsrum. I en mörkgrön soffa halvligger hennes sambo Margret. Hon nickar utan att le, som om dom hade fått besök av en hårig insekt.

– Vill du ha lite te? undrar Waldman.

– Jag gillar inte te, en öl om du har?

Jag får en öl. Vi pratar, hon och jag, stenansiktet i soffan iakttar oss. Jag drar fram min bok, Waldman bläddrar i den, blir exalterad av bilderna, layouten, jag får förklara varför den ser ut som den gör. Hon ger mig skivor och böcker, egna dikter och inläsningar. Hela tiden sitter jag och smeker skrivmaskinen påbordet. Plötsligt ler Waldman varmt mot mig. Jag undrar varför. Hon pekar påskrivmaskinen, påmina smekande rörelser. Vi förstår varann. Jag förklarar att jag påtre veckor bara varit i kontakt med en skrivmaskin en enda gång, påettödsligt motell i enöken i Mexico.

– Jag lyckades fålåna den i receptionen, det visade sig att alla tangenterna var sönder.

Det blir tyst. Stentribaden trummar med fingrarna påsoffkanten. Jag känner mig obekväm i rummet.

– Du kan sova i rummet bredvid, säger Waldman.

– Jag måste nog gå.

Jag reser mig. Waldman stickeråt mig ytterligare några böcker, ett par plattor. På en av dom sitter hon med John Cage, Burroughs, Ginsberg, Ferlinghetti. Jag tror inte hon visar den som en showoff. Hon är inte den typen. Jag går därifrån med repliken: ” Anne, you are two steps ahead. ”

Vad jag menar med det vet jag inte, förmodligen att hon är väldigt begåvad. Och våghalsig. Just när jag är på väg ut i hallen hör jag Margrets röst från soffan:

– Jag har ett tomt rum hemma hos min mamma. Ingen har besökt min mamma. Pappa är död och jag har skrivit en bok.

Det vill jag, men inte med honom.

Jag vaknar redan sju, otroligt skitnödig, tror att hela buken ska sprängas, som en gammal surströmmingsburk, buffelklövarna trampar pånjurarna igen. Jagöppnar bakluckan, får en svetslåga i ansiktet, skuggarögonen med ena handen, en kvinna med en barnvagn stirrar på mig och hastar därifrån. Jag slår igen luckan och vänder mig om. Det sitter en man utan underkropp i en rullstol under ett kastanjeträd en bit bort, han gör några tecken mot mig. Jag vacklar ner mot stan, smyger in på en restaurang, skiter, dricker en kopp kaffe och ringer tvåsamtal till Sverige.

Bruno dyker upp. Hur han har hittat mig här vet jag inte. Vi går och sätter oss påstentrappan till en kyrka, han drar fram schackspelet.

– Var hamnade du? frågar jag.

– Hos en kvinna med träben. Hon satt i ett silverljus med uppbrutna väggar, satt som en uppskuren fågelunge och haltade in till sin sarkofag.

Det låter som en dikt av honom själv.

– Vi blev bjudna påfrukost hos Ginsberg, säger jag. Vadär klockan?

– Halv tolv.

– Välkomna!

Vi ursäktar vår sena ankomst och sätter oss i deras kök. Ginsberg bjuder påhonungste. Jag hatar te, men är artig och dricker ur en kopp och får huvudvärk.

Och sådrar Ginsberg igång. Nu ska han förklara vad han menar, vad hans ” icke-våldspoesi ” handlar om.

Och det tar sin tid.

– Vi måste hitta andra vägarän ilska och våld, börjar han. Konstruktiva alternativ. Genom att peace-movement-rörelsen var såaggressiv fick den hela över klassen, hela borgarpacket plus hela arbetarpacket emot sig! Aggressionerna, hatet, utlöste lika starka motaggressioner. Därför anser jag att rörelsen till viss del bidrog till att förlänga Vietnamkriget!

Ginsberg är alert, händerna illustrerar allt han säger, bakrusets över varv. Bruno och jag anar att vi är måltavlor för en inneboende böld som ska skäras upp.

Det känns så där.

– I Chicago vägrade alla left-movement-människor, Rubin och dom, att rösta på Humphrey 1964. Man la ner sina röster, en enorm massa ungdomsröster. Vad hände? Vi fick Nixon, som vann med ytterligt fåröster! Kanske dom röster som las ner i Chicago? Vi ville inte ha Humphrey och fick Nixon istället? Som trappade upp Vietnamkriget utan like? Vilket fick till effekt att den gamle stöten Lyndon B framstod som positiv!? Sick!

Ginsberg är tydligen tvungen att gåtillbaka till Nixon-kampanjen och Lyndon B J0hnson för att förklara sin nonaggressiva inställning i sin egen poesi. Han är mycket upphetsad. Orlovsky håller sig i bakgrunden, håller påmed en stekpanna vid spisen.

– Det var för mycket känslor, fortsätter Ginsberg. För lite intellektuell insikt om realiteterna. Aggressionen var det bästa redskapet för FBI att agera. I skydd av aggressionen kunde FBI infiltrera alla vänsterrörelser och skapa den splittring som kom. För någraår sen, i slutet av 60-talet, gick det igenom en lag som gör att interna FBI-dokument är offentliga handlingar. Jag samlar på dom. Det finns en organisation som sköter research bland FBI-dokumenten. Jag har beställt dessa dokument. Titta!

Han reser sig snabbt och tar fram tvåpärmar proppfulla med dokument som visar ur FBI lagt upp taktiken för att knäcka Tom Hayden och Social Workers Party. Hur dom har intrigerat fullt ut.

– Vedervärdigt! säger han.

– Men vad har det här med språket som redskap att göra? försöker jag flika in.

– Allt! Kraftiga aggressioner hos människor får mig alltid att misstänka agenter, säger han. Alltför engagerat patos luktar! Vi måste bryta borgarnas uppfattning att vänsterns människor är knarkande hippies med galna idéer. Vi måste bryta myten om poeten som en utanför-isolerad-otillräknelig bohem som borgarna kan skrattaåt helvete när dom vill!

Där har hanäntligen en punkt.

– Om fler mediterade skulle vi vara säkrare på varann, säger han lågt. Agenter mediterar inte. Så enkelt är det.

Och sålugnar han ner sig, dricker lite te, drar fram ett papper och läser högt sin dikt ” Plutonium Ode ”. Den han läste i rätten för några dar sen. Det gör honom påbättre humör.

Själv har jag ett antal namn som jag skulle vilja veta mer om: Jerry Rubin? Ken Keasey? Ed Sanders? Abbie Hoffman? Tuli Kupferberg? Tom Hayden? David Dillinger? Mailer? Vad har hänt med dom?

– Varär Eldrige Cleaver idag? frågar jag.

– Han säljer jeans i Paris.

– Och Stokely Carmichael?

– Ingen aning, på nåt universitet, kanske.

Det blir lite tyst runt bordet. Orlovsky lyfter bort stekpannan från spisen och tittar på oss:

– Ska ni med på en tillställning ikväll?

– Vadär det?

– En föreläsning om buddhism och meditation.

Vi rycker lite påaxlarna. Ginsberg tittar på Brunos omslag till boken ” c/o night ”, skakar påhuvudet och säger:

– Titta här påbilden av dig, varför ska du se såallvarig ut? Varför ler du inte? Det är såh är vi bevarar borgarnas myt om den galne konstnären som ingen behöver lyssna till. Fel bild, Bruno!

Stämningen i köket falnar ner, blir mer privat, avspänd. Ginsberg lånar Brunos pipa, jag ger honom min röda hawaiislips som tack för frukosten. Han skriver ett par ” dikter ” som han dedicerar till oss. I min föreslår han att vi skaälska i en svensk grav eller på ängarna runt Naropa. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

– Please, sign it.

Jag skriver: ” To Allen and Peter, without anger. Rolf ”.

Det kan jag kosta på mig.

Vi reser oss för att gå. När vi är på väg ut ur köket säger Ginsberg plötsligt:

– Vill ni vara med på vår reading i morgon kväll? PåNaropa? Det är jag och Peter och Anne, kanske Corso och nån mer? Ni kan fåinleda den.

– Vi har ingen banjo, säger jag.

Både Ginsberg och Orlovsky skrattar högt.

– Men vill ni det?

– Absolut, gärna.

När vi ska gåsäger Bruno:

– Jag lägger mina nya dikter här.

– Bra, men du får inte tillbaka dom. Jag slänger allt, med vissa mellanrum.

– Det är okej. Jag kan dom utantill.

Bruno byter om i hennes lägenhet. Vi sätter oss vid poolen. Bruno och Margret badar: en likblek, skelettformad man med bermudashorts och en blåknapp under naveln och en svarthårig kvinna som dyker efter mynt.

Waldman och jag sitter under ett parasoll och dricker öl. Waldman pekar på Margret i poolen: ” Hon är galen. Hon har skrivit en fantastisk bok. Vi har det bra ihop. ”

Vi lämnar Waldman och hittar en restaurang. Kaffe och gazpachosoppa, mexikansk, stark, till det ett par spröda vitlöksbröd. Ur en radio i baren hörs en intervju med Ginsberg och Waldman. Dom pratar om varför poesin inte ska hata utanälska. Om konsten att erövra sina fiender. Vi känner igen resonemanget. Samtalet avslutas med John Prine: ” There ´ s a hole in daddys arm, where all the money goes. ”

Poesi på riktigt.

En ny stor villa.

Stolar, fåtöljer, stora gröna krukväxter, små, runda, rödgula kuddar, breda fönster, sval saké, ett luftigt vardagsrum. Jag sjunker ner i en soffa och tar fram anteckningsblocket, tittar mig omkring och skriver så här:

– Var sover ni i natt?

– Ingen aning, säger Bruno.

– Peter och jag sover på övervåningen, ni kan sova på golvet därnere.

– Tack, vi hoppar det.

– Hade ni trevligt ikväll?

– Ja, mycket.

– Sköt om er.

– Hälsa Peter.

– Varför dödade du din fru?

– Jagälskade henne.

– Det är väl inget skäl?

– Det är det enda skälet.

Jag har köpt en sax, lite pappersklister, några A4-ark och tre exemplar av tidskriften The American Poetry Review. I skuggan mellan gravarna skapar jag en dadadikt. Klipper och klistrar.

Som pådagis.

Bruno repeterar sin dikt med en spindel påkinden.

– Vi kan dra hem till Suzanne så länge, säger Bruno.

En kvinna han har kommit i kontakt med. Suzanne bor med Dana i en villa inte sålångt från Naropa Institue. Vi åker dit. Dricker lite vin i köket, har trevligt, skrattar, pratar, ljuger, jag ringer Sverige utan att fåsvar. Jag märker att Bruno börjar bli nervös, hans händer har svårt att rulla cigaretten. Kanske inte såkonstigt. Vi har stuckit ut hakan en del. Han merän jag, han är ju poet på riktigt.

Jag är balanskonstnär.

Står det påaffischen.

Hela föreställningen filmas av det italienska filmteamet (jag hade gett en del för att fåse den filmen idag).

Märklig resa för en slips.

Jag går upp på scenen och säger: ” I wrote a poem today in the graveyard here in Boulder, with a little help of Dada and The American Poetry Review ... I dedicate it to Alias and it goes like this ... ”

Eller kanske inte.

Hur som helst är det en enorm kontrast mot poeterna som kommer efter. Ginsberg med småtamburiner, ackompanjerad av en gitarrspelare, Orlovsky med sina trädgårdsdikter. Mest intryck på mig gör Waldman. Hon är intensiv, läser med stark röst, från papper, menändå. Jag gillar hur hennes kropp böljar under läsningen, som om den blir ett med texten, förstärker den, vidgar den.

” I liked your ass moving ” säger jag till henne efter föreställningen. Kanske inte det smartaste ordvalet för det jag vill uttrycka. Hon bara stirrar på mig, rätt stelt: ” Okej? ” Jag fattar att jag har trampat snett och fårägna några minuteråt att förklara vad jag menar.

Ute i hallen flockasåhörare runt oss. Bruno får skriva massor av autografer (snart blir han som Ginsberg, tänker jag, halvsurt). Vi får adresser hit och dit. En kille, en akademisk poet, ger Bruno en lapp och säger:

– Vet du att det är Hästensår iår?

– Nej? ... jag trodde det var skallerormens.

Folk frågar om vi ska uppträda mer i Boulder: ” No, we are leaving for New York ”. En kvinna erbjuder sig att köra oss dit. Orlovsky kommer fram och frågar Bruno om han alltid läser utantill.

– Alltid.

Alla är märkbart tagna av detta att Bruno står rakt upp och ner och slungar ut sina ord. En kvinna kommer fram:

– I really liked your thing tonight.

– Why?

– Well, because it was depressing, and that was so different to anything we hear here. Thats why. I liked it very much.

Ginsberg står tillräckligt nära för att höra vad hon säger.

Vi har en kort diskussion med en student från Canada som villåka efter till New York för att höra oss där (vi kommer att ha en reading i en kyrka i New York ett tag senare, men det vet vi inte om nu). En tjej kommer fram till Bruno och undrar om han känner till David Bowie.

Och såd är håller det på ett tag.

Orlovsky tränger sig fram och drar mig liteåt sidan.

– Skriver du ofta dina dikter påkyrkogårdar?

– Nej, det här var andra gången.

– Varför där?

– Därför att kyrkogårdar är tysta och lugna, vilken stad duän befinner dig i. Jag söker alltid upp en kyrkogård när jag behöver ro. Det är jag inte ensam om och det var det jag gjorde idag.

Jag drar mig ur trängseln, går fram till ett skrivbord där Ginsberg sitter och skriver påsmågula A4-papper. Det är kötill bordet. Jag tittar på Ginsberg. Han tittar upp, ser ertappad ut. Jag frågar:

– Vad gör du?

– Eh ... jag skriver småpoem som jag signerar.

– Och säljer?

– Och säljer för tvådollar. Det är bara påskoj, egentligen, för att ... you know. Its just for fun!

Jag nickar.

– Vill ni hänga med på en nattdans? säger han.

– Vad hände därinne?

– Det som händer i Sverige hela tiden. Du tog poesin påallvar.

Vi lämnar Silverkungen, stannar till vid Old Chicago, tar lite vitt vin, diskuterar om vi ska hänga på” nattdansen ” eller inte. Vi känner oss verkligen som främmande fåglar i det här kulturklimatet, vi kommer in med en helt annan energi, en helt annan ambition med vårt skrivande, vi vill påverka och förändra och vråla ut vår frustration över tillståndet i världen, här bäddar man in tillvaron i poetiskt tingeltangel, navelångest och rövslickning. Vi upplevs som över tända rebeller, romantiska freaks, intressanta men jobbiga, här läser man hellre Ashburyän Paosolini.

Det inneb är att man dansar när det är natt, i en villa som alla andra villor. Och röker jointar och pratar poesi.

Och vi känner att vi kan det här, vi är redan på väg mot New York. Vi har gjort Boulder.

Ginsberg letar upp oss i utkanten av ett rum. Han är svettig, förmodligen har han nattdansat. Han säger:

– I am sick. Sick of the sky. Sick of you. Sick of me. Sick of poetry. Sick of the whole fucking scene. Jag skaåka till Gary Snyder i september och låsa in mig i en stuga i en månad och bara meditera. Diamond Sutra.

– Ok, good luck.

Waldman kommer fram, även hon har dansat, det syns. Hon är glad och vill fåut mig på golvet. Jag förklarar att jag aldrig dansar. Nånsin.

– Varför det?

– Jag är för blyg.

Hon tittar lite klentroget på mig. Dåkommer Ginsberg med ett märkligt förslag.

– Kan inte du och Bruno taöver Naropa Institute nästaår? Jack Kerouac School? Jag orkar inte längre.

– Good idea, säger Waldman.

– No, säger Bruno.

Vi drar till vårt motell i Klippiga Bergen.

– Jag känner igen dig, säger hon.

– Jaså?

– Du var på ett ungdomssjukhus förut.

– Jag hade en reading här igår.

– Ja, jag vet. Med Allen Ginsberg.

– Ja. Vadåsjukhus?

Hon går därifrån.

En annan servitris kommer fram, presenterar sig som Mari, tackar för uppläsningen och ger oss adresser till några poetcaféer i New York.

Viäter klart och går över till en bokhandel, strosar runt bland hyllorna. En kvinna kommer in, hon har virat papper runt halsen, ser oss, kommer fram.

– Jag har letat efter er, säger hon. Jag heter Tara.

Hon tackar för föreställningen och säger att alla är sålångt efter här, så övergivna.

– Alla försöker dölja sin isolering och samtidigt be om ursäkt för det.

Tara tycker inte om ursäkter, hon ska göra upp med några ” loose ends ” och sen sticka till Aruba. Hon är oerhört lättad över att träffa oss, känner nån slags släktskap. Vi betraktar henne. Hon är undfallande, speciell, varm och lite underlig. Plötsligt går hon fram till en bokhylla, drar ut en diktsamling skriven av henne själv, signerar den och ger den till oss. Vi tackar. Hon säger: ” Ingenting att tacka för ”. Påperfekt svenska. Ler sitt skygga leende och försvinner ut i vimlet.

Hennes sista dikt i boken heter ” Confusion ”.

Den vidunderliga känslan när jag sätter mig i Silverkungen, vrider om startnyckeln, Stones dundrar ur högtalarna, fläktarna vräker påkall luft, en lätt kärleksfull smekning av gaspedalen, motorn spinner, ljudlöst lyfter den stora maskinen och flyger fram utan motstånd.

Ut ur den här bölden Boulder.

Mot Denver.

Mot New York.

Fine med oss.

Vi lämnar Silverkungen påbiluthyrningen i Denver och packar in oss i Kristins bil. Plötsligt säger hon:

– Jag harändrat mig. Jag kör er till bussterminalen.

Kvinnor, höll jag på att skriva.

Hon släpper av oss vid terminalen. Vi köper Greyhoundbiljetter. 75 dollar. Bussen avgår 19.00, vi ska vara i New York måndag 17.00. Lång resa.

Vi kommer ut från terminalen. Kristin står kvar utanför sin bil. Hon harändrat sig igen, vill att vi åker tillsammans, vill att vi lämnar tillbaka biljetterna. Vi tackar nej. Hon bryter ihop och säger:

– Shall we teach each other for 30 hours?

Oklar innebörd.

Vi lämnar henne och sätter oss utanför terminalen. Hon fåråtervända till tomheten, dansen och nojan i Boulder.

Jag hatar dessa väntans tomma timmar när jag tvingas ner i blocket för att skriva bort tiden. Såtröttsamt och sårastlöst. Att aldrig kunna koppla av. Att alltid bearbeta, från det första medvetslösa morgonljuset till dom sista döende gryningsstjärnorna. Att alltid gårunt med en verbal symaskin i kraniet.

Dags för avgång. Vi sätter oss i en greyhound, längst bak. Bussen glider ut från Denver, röken efter dom kremerade luffarna sveper fram över järnvägss påren. På väg till New York, 2000 miles, slutmålet.

Tror vi.

Långt därifrån.

Häftigt attåka Greyhound genom USA?

Glöm det.

Såmörknar horisonten, åskan mullrar, himlen spräcks upp som en galnings hjärndiagram, en brinnande pegasus vrålar fram över den svarta slätten och slår ner i ett över givet hem.

Stannar vid ett ställe med en enda stor neonskylt: ” FOOD ”. En lite mindre skylt säger: ” No brown bagging allowed here ”. Dom bruna påsarnas dubbelmoral.

Tvåkaffe och en tragisk macka och såpåmed schackljuset. Bruno har ett visst psykologiskt över tag inför nya serien. Inklämda mellan skithuset och nödutgången börjar vi spela.

Damöppning.

Terminalrestaurangen: det skabbigaste vi sett såh är långt, en svinsylta, skulle få Skrubba soptipp att framståsom Wallenbergs cocktailberså... kaffe, chicken salad, vi tar oss ut i stan, letar efter en bar, allt är stängt.

Tom, död stad, blinda som irrar i korsningarna, nån viskar: ” Det är gräddan av stilettmördare som är ute vid den här tidpunkten ”.

Detta är dom utslagnas avkrok, barn som skriker, ögon som hänger ut som variga ostron. Gerald Fords födelsestad, vilken plågsam ruin. En av dom största gatorna i stan heter Boulevard Fontanelle.

Tillbaka till terminalen. Väntstolar med småtv-apparater, flipper, vi känner oss genomskitiga, vi har blivit bussmänniskor, håret hänger som om det dragits genom femton meter osopad rännsten.

Vi går ut igen.

Står utanför detta bidande bårhus och tittar upp på en jättelik skyskrapa med en blixtande neonskylt: ” HEALT H LIFE - WORLD INSURANCE ”. Kapitalismen skrattar en rakt i ansiktet och sparkar en i skrevet var manän ruttnar.

Tillbaka till restaurangen. Jättekötill disken. När Brunoäntligen kommer fram pajar kassaapparaten. Mumien bakom disken ställer sig och kontrollräknar 2000 bronsmynt. Jag ser att Brunoåldras oroväckande snabbt. För att späpåstämningen vrålar en högtalare ut ” Thanks for going Greyhound! ”

Vi sätter oss vid ett perstorpsbord, typ. Bruno petar i en dime i bordsjukeboxen bara för att upptäcka att ljudet kommer ut i alla boxar utom vår. Prostituerade börjar flockas utanför fönstren. Såhär tidigt? Smådjur flockas runt tallriken. En fullständigt förkrossande söt liten flicka sitter och skriver på sin orörda frukostbricka, skjuter den ifrån sig, en blank tår rinner nerför den vita kinden.

Servitrisen heter Wilma, vad annars? Vi håller kvar henne, hon börjar berätta om sin bror, han bor hos deras mamma.

– Varför det?

– Hon är död.

– Vad gör han där då?

– Han vaktar hennes lik.

Vi lyckas beställa ett parägg av henne, bloody side up.

Jag hittar enöppen presentshop i terminalen. Köper ett set med skolväska, krita och block till min dotter Sari och en vacker penna till min son Joakim.

Sålångt hemifrån!

Det känns.

Sista repliken vi hör när vi lämnar terminalen: ” There was only one killed. ”

Bruno sover en orolig, genomsvettig timme. Ser hälsosamt galen ut när han tvingas till medvetande av ” Street Legal ” påkassetten. Jag tittar ut. Mobila hus. Ta ditt hem ochåk.Överallt sveper dom förbi, hela tiden på väg. Vart? In i glömskan?

Förgäves.

Påterminalen finns en datamaskin som mot 25 cent informerar dig om din specifika ” biorythm ”. Ställ in på ditt födelsedatum såfår du din ” biograph ” som får dig att 1: Utnyttja din tid mer effektivt. 2: Arbeta med din maximala potential. 3: Kunna fatta viktiga beslut. 4: Reducera risken för olycksfall.

Apparaten upplyser att flygbolag, bussbolag och industrivärlden över hela jorden använder denna apparat för att tillgodogöra sig biorytmik-vetenskapen.

Det finns också en frimärksautomat där man för 25 cent får ett 10-cents och ett 7-cents frimärke.

Cochise, hur många gånger har du roterat i graven vid det här laget, snurrat runt som en ubåtspropeller i förtvivlan över ditt land?

Vi går ut i Des Moines. Det enda vi ser är enäcklig skalbagge på en bänk och en jättestor skylt där det står ” MARS ”. Bruno säckar ihop pågräsmattan.

Gul brandpost, vackra taxibilar, röda och vita. Vi är i fransk-kanadensiska områden. Fina villor, påhörnet en neonskylt: ” GO FOR THE GOAL! ”

Dom förnekar sig aldrig.

En vit, rödhårig benget löper längs Mississippifloden, några killar står på en flodbåt och skjuter på ett sjunket bilvrak.

Nåt ska man ju göra.

Korsar floden via Goverment Bridge och åker in i Illinois.

Varför stannar vi inte här?

Varför måste vi in i den där vidriga plåtburken igen?

I kön till bussen: ett par militärer. Medaljerna hänger som nackskott påuniformen. Högröda ansikten. Såna som använder hjärnskålar som vinbål, tänker jag.

Motell klockan ett på natten. Klyver en joint för att somna i askkoppen. Dricker tvåcola.

Nya passagerare, rakt in i tortyrkammaren. En fransman med lång svart hästsvans, inte olik Dali, en svart sångerska och tvåpundare som inte vetåt vilket håll vi är på väg. Detta är dagens påsläpp. Greyhound är verkligen fruktansvärt och långsamt.

Vi börjar anpassa oss till Greyhoundlivet. Terminaler. Hålor.Ökenmänniskor. Neonkitsch. Slafs. On the road på riktigt. Känner oss mer och mer ” hemma ”. Garderar våra säten längst bak, som hökar.

Tar en lätt joint i Pittsburg vid en vacker sjöoch får en hanterlig och välbehövligt skön flykt: Ett litet vitt hus med röd dörr, runt huset dansar en ring av halvmeterstora chips och en stor mun, plötsligt omformas huset till en jättelik vintunna, genom dörren störtar en stor svart fågel rakt in i tunnan med näbben och ur hålet strömmar en bred stråle vit chablis, jordkällarkall, ner i den dansande munnen.

Varför inte?

Efter samtalet med Tove i Pennsylvania: Sverige låter lika trist som vanligt. Aftonbladets Kulturmagasin ska läggas ner. Självklart, progressivitet och experiment har aldrig gått hand i hand med arbetarrörelsen.

Ingen hemlängtan på det planet.

Blandskog, landsväg med samma låga, kraftiga järnräck som på svenska motorvägar, känns som att vara på väg till Rimbo fast det är New York. Fem timmar kvar, vägskyltarna har inga skotthål längre.

Åker genom Tuscarora Mountain, en jättelång kakelklädd tunnel.

Alla vi mött påbussen har talat om New York med avsmak.

Tunnel under Hudsonfloden till Manhattan, kommer upp. Bilkö. Tutor. Stressade människor. Den välkända profilen höljd i dimma och avgaser. Empire, Chrysler, World Trade.

Vi är väldigt långt från den serena miljön vid Lost Lake i Black Ridge, från bävrar som skapar vattenmålningar i ytan.

Menändå.

Direkt till ett vattenhål: Oyster Bar. Slår oss ner, beställer två Jack Daniels, straight. Bjuds påutmärkta friterade köttbullar avägaren, smakar som salta raggmunkar ungefär. Dom hesa bourbondropparna sitter som stulna.

Jag går ut och ringer Robban Broberg. Inget svar. Bruno ringer Staffan Scheja. Inget svar.

Ingen brådska, vi sitter i en fin, gammal inrökt bar, baseball på tv-n, servitrisen runt 60, stencool, med glimten iögat. Bruno spiller ut drinken, får en ny gratis. Det känns somäventyr i luften. Barradion smeker ut ” Plaisir dAmour ”.

Bruno känner en kvinna i New York, Marianne. Ringer henne. Hon svarar och vi bestämmer att ses lite senare.

Vi har, som sagt, ingen som helst brådska. 320 mil i en stinkande kulvert har bytts mot en oas av lugn och värme.

Och Jack Daniels.

Ett magiskt loft, fullt med växter och palmer och ett tält inne i ett grönt rum och ett badkar dolt av klängväxter och en stor vinge av enörn påväggen. John samlar påvingar. Har fyra stora. På andra väggen en stor målning där Maria håller Jesusbarnet som räcker över en handgranat till Josef. Påköksbordet står en stor kruka, som ett Höganäskrus, fullt med marijuanaplantor.

Enda egendomliga, för oss svenskar, är toaletten som är placerad mitt på golvet i ett av rummen, utan skynken runt.

Men det får vi hacka i oss.

Vi får nycklarna för att göra dubletter. ” No problem. ”

Fantastisk kille, John.

Såhär ser ett par dygn ut ur ett dagboksperspektiv:

Summan av kardemumman (ett uttryck som språkforskare fortfarande inte kan härleda): Vår roadtrip är slut. En natt i Chinatown tar vi farväl av varandra, Bruno stannar, jagåker hem (och anar inte att vi kommer att mötas på en scen i en kyrka i Lower Bowery igen, ganska snart).

Vi har färdats från ostronpartyn via mäktigaöknar, dammpinade kyrkogårdar och vattenmålande bävrarända upp hit, till den aparta betongkoloss som heter Manhattan.

Nuär det gjort.

Sista dagboksanteckningen:

Äntligen.

Mycket att berätta, huvudsakligen för Tove. För Sari, som är femår, är jag rätt grannlaga med vad jag utesluter (det får hon läsa nu).

Vi får en efterlängtad familjetid ihop.

Jag och Lars-Ragnar Forssberg har lagt fram ett program för slag till Sveriges Radio, en dokumentärserie under namnet ” 5 x New York ”. Det bygger mycket på det kontaktnät jag har skapat under min roadtrip.

Vi beskriver serien som ” ett annorlunda resereportage som bygger på hörnstenarna subjektivitet och gestaltning. Vi som reportrar är med i förloppen och påverkar dem. Ingen falsk objektivitet. Inte den sedvanliga icke-beröras-attityden. Ingen upphöjd besserwisserroll ”.

SR tackar ja till förslaget.

Vi åker till New York.

Serien spelas in på plats under tre veckor. Medverkar gör bl.a gatuteatergruppen Squad, poeterna Allen Ginsberg och Anne Waldman, filmarna John Douglas, de`Antonio och Jack Churchill, konstnärerna PeterÅström och Mihail, musikerna Staffan Scheja och Jojje Wadenius, skådisen Kjell Bergqvist samt ett stort antal kulturarbetare i New York.

Minne från inspelningen 2: Jag provar kokain för första gången (djävulstrippen i San Francisco handlade om helt andra substanser). En vänlig musiker instruerar mig vid ett glasbord i en lägenhet fylld med människor, svenskar och amerikaner. Hög musik, skratt och dans. Jag drar en vit lina, sjunker tillbaka i en mjuk soffa och inväntar effekten. Den kommer inte. Jag börjar prata med en kvinnlig ljudtekniker.

Tre timmar senare reser jag mig ur soffan och tror att det har gått tio minuter. Vad vi har pratat om har jag ingen aning om. Ett schackbräde kommer fram. Jag börjar ett parti med Staffan Scheja, han spelar svart. Jag är en hyfsad amatör, han är betydligt mer durkdriven. Partiet pågår hela natten, upplever jag, i själva verket spelar vi kanske en halvtimme. Jag vinner och anar vad som har hjälpt till. Strax efter beger sig flera i sällskapet iväg till Schejas penthouse vid Central Park. Där börjar jag landa och somnar i en solstol (den kinesiske arkitekten har förmodligen hittat sina kattungar, han syns inte till).

Den som väcker mig har en djurmask över ansiktet och säger att tiden är ute.

För mig är den känslan, när ditt nästan nyfödda barn kniper om ett av dina fingrar, nåt av det mest existentiella som finns. En grepp som går rakt igenom tiden och in i ett ursprung som jag inte kan förklara.

Eller helt enkelt: det där lilla greppet har greppats sen vi började föda barn.

Och det är väldigt långt tillbaka i tiden.

Jag har nu tre barn, alla utan mellannamn, alla emotionella förankringar för mig. Familjen, min och Toves, är min fysiska tillflyktsort.

Viälskar varandra.

Vi flyttar in från lanthandeln i Ekskogen tillÖstermalm. Vi har fått hyra en gammal lägenhet på Grev Magnigatan i andra hand - den där typen med vitrinskåp i hallen och stuckatur en halvmil upp i taket. Mörk, men mycket rymlig.

Sari börjar på ett dagis i Spiltan (på min ungdomstid känt för den så kallade Spiltaligan, ett gäng som roade sig med att sticka stiletter i valfritt objekt i Humlegården).

Självägnar jag oförsvarligt många nätteråt att försöka skriva en fortsättning pålitteraturens mest slitna inledning: ” Det var en mörk och stormig natt ”.

Det går inte.

Jag börjar i en annanände.

En dag går jag upp till henne och ringer på. Hon släpper in mig utan ett ord, som om hon väntade att jag skulle komma. Jag går efter henne in. Hela lägenheten är belamrad med tidningstravar, från väggarna i hallen och in i resten av rummen. I köket står ett stort antal småglasburkar uppställda pådiskbänken. I varje burk har hon samlat olikfärgade snörstumpar. Hon tittar länge på mig när jag kommer in. Till slut säger hon:

– Hör du hur dom sågar påvinden?

– Vilka då?

– Barnen. Dom har varit inlåsta så länge nu.

Jag använder henne senare i en Beckfilm, ” Pensionat Pärlan ”, där Beck och Persbrandt gör ett besök i ” hennes ” lägenhet.

Ur innehållet: Jag framför ” Råttor av glas ” - monologen som nekrolog. Carsten visar kortfilmen ” Love is a mystery ”. Stefan Nilsson improviserar påflygel över temat ” Stilla natt, heliga natt ”. Bruno K framför texter ur sin nya diktsaming ” Spelarens sten ”. Allt integreras till en surrealistisk blandning av mörker och dov frånvaro.

Den publiceras aldrig.

När jag kommer ut på Kungsgatan efter filmen ser världen lite annorlunda utän när jag klev in. Filmen har skakat om mig. Den har, som Ingmar Bergman senare ska sakna i en av mina egna filmer, nåttända in till smärtpunkten. Jag är våldsamt berörd. Det är en av dom filmer jag alltid nämner när jag tvingas namnge filmer som har påverkat mig.

En annan är ” Krigarens själ”. Denär regisserad av Lee Tamahori, utspelar sig på Nya Zeeland och handlar om en fembarnsfamilj som bor i slummen med en extremt våldsam pappa. Historien i sig är tämligen banal, men styrkan som den gestaltas på, råheten, har fäst hos mig (den ligger väldigt långt från min förstaälsklingsfilm, ” Jules och Jim ”, ettömsint triangeldrama mellan franska slackers med Jeanne Moreau som kvinnan i mitten ... förmodligen var jag själv lite förälskad i henne, 1962).

Men innan dess är jag medförfattare till en kabarépå restaurang Zum Alten Brunnen, skriver en egen kabarétill Norrbottensteatern, ” Sockerkorven ” och gör en dokumentärfilm i New York för SVT med den bestickande titeln ” Voeyeur - Våldtäkt på verkligheten ” - en djupdykning i olika urbana avarter.

Scenen domineras av en skabbig container i nästan naturlig storlek, byggd av geniet Sören Brunes. Föreställningen börjar med att ensemblen glider upp över containerkanten och sjunger ” Här är gudagott att vara. ” Det är mitt förslag och emanerar ur min uppväxt. Vid en viss alkoholnivåskulle Otto alltid träna stämsång med familjen, främst mig. Alltid samma sång: ” Här är gudagott att vara ”. Sjungen ur containern får naturligtvis texten en annan innebörd.

Huvuddelen av föreställningens texter skrivs av mig själv, Forssberg och Finn Zetterholm.Även Jan Guillou bidrar med texter. Han uttalar sig i en tidning efter premiären:

– Kabarénär tam. Mina grejer kom inte med.

Nåväl.

Reflektion: Guillou är redan nu vänsterns mest briljante, hårdföre och muskulärt framträdande skribent, med ett påfallande personligt mod. Parallellt är han en imponerande kännare avårgångsviner och konnässör av utsökt konst.

Kontradiktärt?

Han kanske följer den amerikanske vänsterledaren Jerry Rubins strategi:

Klarspråk.

Körberg kläs under scenen om från en gråkommunalpolitiker till en fullödig agitator. Han avslutar sin förvandling med ett tal till publiken:

Det är där vi har hamnat.

Mystisk metafor.

DN:s kritiker Bengt Jahnson (han som fick en propp av Ingmar Bergman), är både nykter och vaken under hela föreställningen och anser att ” texterna blandar fränhet med solidaritet, joddlande fjällturister med desillusionism, uppsluppna köttslamsor med ärlig vrede...med ”Sockerkorven” har man skapat ett alldeles nytt begrepp inom revyvärlden som tillåter sig full frihet inom groteskeriets skinn.”

” Uppsluppna köttslamsor ”är tänkvärt.

Ett litet avsnitt ur intervjun med folkpartisten och det politiska underbarnet Carl Tham:

Inte är det gott heller.

Jagåtervänder egentligen inte till den riktigt seriösa satiren förrän i tv-serien ” Lorry ” tioår senare.

Bara det.

Hela diktcykeln är skriven strax efter hans hustru Sylvia Plaths självmord. Det är en förtvivlad, iskall rapport om en människas relation till sina sinnen och sitt kött, en förödande blottläggning av enövergiven människa som går till sin extas med släckta lampor. Ett avgrundsvrål av djup, innerlig kärlek till det omöjliga.

Såhär börjar den:

Arbetet sker tillsammans med Lars Ragnar Forssberg och Stefan Nilsson. Vi bryter ner Hughes fantastiska diktsvit till scener, monologer, musik, körer. En helaftons för eställning i 3 akter: Födelsen, Livet och Döden. Lindblom avser att sätta upp verket på Dramaten. Carsten skapar en symbol till projektet.

Idén till filmen kommer från Forssberg (han är en mycket driftig, kreativ och orädd person, vi fungerar bra ihop) och blir en på många sätt omtumlande upplevelse.

Starkast intryck gör kontakten med *”Action Movie News”**, * ett filmbolag som har tagit begreppet ” underhållningsvåld ” ett steg till. Bolaget startades av Sheldon Levy för femår sen. Dåarbetade han inom New Yorks brandkår. För att tjäna lite extra pengar började han filma eldsvådor och sälja till dom stora nyhetskanalerna. Det var upptakten till en verksamhet som växte lavinartat. Idag har Levy filmteam ute pågatorna i New York dygnet runt, för att filma alla slags olyckor, allt slags våld och alla katastrofer.

– Ju värre det blir i den här stan, ju fler mord, eldsvådor, våldtäkter, desto bättre går det för oss, berättar Levy när vi träffar honom.

Han är kort, fetlagd och besynnerligt godmodig, även om han svettas utan egentlig anledning.

Levy är ingen obetydlig person. Hela trenden inom New York-televisionen har svängt markant mot mer actionvåld i nyhetsprogrammen. Det är till stor del hans ” förtjänst ”. Hans material är stilbildande. Alla dom stora tv-bolagen erkänner att ”Action Movie News” har förändrat nyheterna påbara ett parår.

– Folk nöjer sig inte längre med att se en nyhetsreporter ståframför den utbrända skyskrapan och rapportera. Dom vill se när det brinner och hur folk försöker hoppa ur lågorna, säger Levy.

Forssberg och jag är över tygade om att det faktum att dom stora networken står i köför att köpa Levys material ocksåkommer att påverka televisionen i andra länder (i själva verket dröjer det inte speciellt länge innan ringarna från hans massmediafilosofi rinner in ocksåi den svenska televisionens nyhetsprogram).

Under ett dygn får viåka med ett av hans filmteam i New York och följa deras arbete pånära håll, när dom jagar mord, våldtäkter och bränder. När vi sätter oss i kamerabilen viskar Levy: ” Don´t panic until I do. ”

Det blir en ganska vidrig natt.

Kvinnan hävdar senare att hon aldrig har smugglat nån pistol i boken.

Minne från New York 2: Vi blir bekanta med en pilot som har ett förflutet i Vietnam. Nu kör han turisthelikopter på Manhattan. En kväll tar han med oss på en tripp, i dubbel bemärkelse. Vi har rökt på en smula, stiger upp i hans helikopter och ligger hukade mot plexiglasgolvet medan han viner in mellan skyskraporna i city.

Totalt olagligt, men mäktigt.

Med en mer autistisk läggning kanske jag hade kunnat teckna av hela panoramat.

Minne av New York 3: Mörker. Uppvaknande. Tungt huvud. Ensam på en parkeringsplats i utkanten av Queens. Urblåsta hus nära vattnet. Tysta svarta män i bilvrak. Fel miljöatt vakna i. Fel hudfärg. Fel språk. Fel signaler. Jag skriver senare en lång dikt i Svenska Dagbladet om den morgonen:

Det hela börjar med att Arehn ringer och frågar om jag är intresserad av att skriva för film. Ett långfilmsmanus. Frågan kommer out of the blue och jag säger som det är.

– Jag har aldrig gjort nåt sånt.

– Men jag tror att du kan det.

– Okej.

Eftersom jag aldrig har skrivit för film har jag heller ingen aning om hur ett manus ser ut. Hur man utformar det rent strukturellt. Arehn budar över ett manus för att jag ska fåse hur man skriver scenbeteckningar, scenanvisningar, dialog etc. Det visar sig ocksåvara ett manus som bygger på samma historia som jag ska skriva. Fast den heter ” Vargens Hav ” istället. Uppenbarligen har inte manuset fallit Arehn i smaken och han vill ha en ny variant.

Av mig.

Efter ett antal möten med Arehn, där han får förklara och fördjupa sin historia, börjar jag skriva.

Det är roligt.

Speciellt att skriva dialog.

Jag går mycket ambitiöst tillväga. På en av väggarna i den stora lägenheten på Grev Magnigatan fäster jag upp scen efter scen, gör diagram där jag med olika färger markerar vilken temperatur scenerna har, gör kurvor över dramatikens utveckling, färglägger karaktärernas känsloläge, klipper och klistrar och klistrar om (det här är långt innan turning-point-exercisen dyker upp).

Arehn blir mycket nöjd med manuset och jag får min ersättning - 65.000 kronor (den största enskilda ersättning jag ditintills erhållit).

Den följande processen, som involverar helt andra personerän mig själv - producenter, finansiärer, distributörer, kreti och pleti - blir minst sagt utdragen. Eftersom filmen i stort sett utspelas på ett handelsfartyg hela tiden och Arehn vill att den ” görs på riktigt ”, blir det en dyr historia.

Antar jag.

Och förmodligen orsaken till att det dröjer ett kvarts sekel innan filmen blir av.

En annan orsak kan vara problemet att hitta rätt huvudrollsinnehavare, själva Kocken, som är involverad i nästan alla scener rakt igenom. Manuset vandrar runt i filmsverige och letar sig såsmåningom utomlands. Det ena märkliga skådespelar för slaget efter det andra virvlar runt. En morgon ringer Arehn och är upphetsad. Donald Sutherlands agent har hört av sig. Sutherland är intresserad av att göra rollen. Nästa samtal kommer från Bob Hoskins i London.

Och såvidare.

Jag börjar få en insikt i filmvärlden (vid den här tidpunkten är branschen en vit fläck för mig, en fläck som såsmåningom blir ganska solkig).

Exitösterrikaren.

Men Arehn ger inte upp. Han får höra att de Niro är i Stockholm och bor på Hotel Diplomat. Arehn går dit påvinst och förlust, lämnar en engelsk version av manuset i receptionen med adress de Niro.

Långt skott.

Följande förmiddag ringer de Niro. Han har förbluffande nog läst hela manuset och vill göra rollen. ”Han är heltänd” som Arehn uttrycker det. Dom pratas vid ett par gånger till. De Niro skickar manuset till sina agenter i USA. Strax efteråker Arehn och den tilltänkte producenten Peter Kropenin till Los Angeles och träffar de Niros ”folk”. Dom ställer tvåultimatum: Kropenin får inte producera filmen. Arehn får inte regissera den. Däremot vill dom köpa manuset. En deal som Arehn tackar nej till.

Han vill verkligen göra filmen själv.

Denär hans baby.

Ett beslut som jag har den största respekt för (jag reagerade likartat när Apple ville koppla bort mig som text författare i London). Däremot hade det naturligtvis varit en viss fjäder i hatten för mig om mitt manus hade blivit film i USA med de Niro i huvudrollen.

Men om inte om fanns.

Vi flyttar till Skarpö.

Papphammar. Jönssonligan. Morrhår ochÄrtor. Lorry.

Roliga projekt, roliga människor, mjuka gryningar.

Jag försöker skrapa bort mörkret ur hjärnan.

Jag sörjer och spelar hans skivor.

Om någraår ska en annan begåvad man mördas på öppen gata.

– Det är nån Bosse Jonsson?

Jag tar luren.

– Ja? Hej?

– Var?

Han bjuder påkaffe.

– Jag vill göra en tv-serie påjournalisten Olle Högstrands bok ” Skulden ”, säger Bosse.

– Vad handlar den om?

– Ett spiondrama. Huvudrollen ska göras av Gösta Ekman.

En lyx.

Rakt fram har jag en vacker utsikt genom spröjsade fönster, bakom mig har jag en sovsoffa inklämd mellan en yttervägg och ett utedass (första tiden vi bor på ön är det utedass som gäller, såsmåningom kombinerat med en fristående båttoalett för vinterbruk). Jag arbetar i ett gammalt uthus med träbjälkar i taket och plankgolv.

På tal om sovsoffan: en betydelsefull inventarie för en författare. Ett par gånger per skrivpass lägger jag mig i soffan och inväntar den halvdeliriska anhalt som inträffar på väg upp eller ner i vilan, en anhalt som under en kort tidsrymd befriar hjärnan från allt slagg och kan slunga förbi fantastiska uppslag.

Själva vilan är mellan fem minuter och en kvart.

Jag tillbringar mycket tid här. Under flera år sitter jag pånätterna och försöker skriva en roman med den suggestiva titeln ” Legenden om Baronessan Borelli ”. Jag är delvis inspirerad av Italo Calvino, framför allt hans uttalande om vad han själv strävar efter:

På tal om titlar: Jag har alltid varit intresserad av boktitlar. En av dom bästa är antifascisten Arthur Koestlers storverk ” Natt klockan tolv på dagen ”. Härär några andra titlar jag gärna hade varit upphovsman till:

Vi har just bildat en multimusikgrupp som heter Gateway, tillsammans med den suveräne rockgitarristen Mats ” Malla ” Ronander och Stefan Nilsson (vi har ett par andra namn pågruppen först, Flying Toasters och Gentlemen Junkies, men fastnar för Gateway).

Dada.

Allt som är omöjligt är möjligt.

Ronander/Nilsson skriver musiken, jag skriver texten och Carsten bildsätter filmen i collageform. Själva låten sjungs in av Tommy Körberg, Marie Bergman och Malla. Denär tolv minuter lång och betecknas tyvärr i ett långt brev från ledningsgruppen för ” S80 ” som ” ett politiskt svek ”.

För att?

Den ” fyller förväntningarna med fisk ”?

Såsker.

Påbaksidan av singeln läser jag en egen text, ackompanjerad av Stefan Nilsson. Den heter ” Between you and me and the gateway ”.

Låten skaåterbrukas tioår senare, 1990, då en försvarlig del av den svenska musikeliten framför den i tv-programmet ” Sista Skriket ” (jag kommer dit).

Men jag lessnar, succesivt.

Jag försöker mig påamerikanarna, John Irving, ” Garp och hans värld ”, det är ingenting som fäster.

Varför vet jag inte.

Anthony Burgess njuter jag av, men han är speciell. Jag märker att jag mer och mer tröttnar på” tjocka böcker ”, mer och mer tröttnar på att ge mig in i en fet fiktiv värld, som om tålamodet och isbjörnsbeteendet börjar slåsig påläsandet. Jag vill ha snabba kickar, vilket är förödande när det gäller tung litteratur.

Men så är det.

Det mentala tempot dikterar läsandet.

Tyvärr ett beteende som eskalerar över åren (idag näst intill beundrar jag människor som kan fösa undan tiden och skapa en glipa för läsande, jag kan det inte ... musik däremot, när som helst).

Nuär det vi som är inbjudna - jag, Bruno och Stefan Nilsson.

Kvällen är vikt enkom för oss.

Scenen är uppbyggd framför ett altare i en stor kyrksal. I bänkarna sitter 455 amerikaner av blandad härkomst. Jagälskarögonblicket. Exakt när jag kliver ut på scenen exploderar himlen utanför. En våldsam blixt flammar upp hela salen, följt av ett brak som får rosettfönstren att skallra. Jag tittar på Stefan. Han ler. Jag går fram mot scenkanten, bugar och börjar framföra min dikt ” Vem kan tatuera ett telefonnummer över min skräck? ”

Poeten och aktivisten Bob Holman beskriver framträdandet såh är i projektets nyhetsbrev:

Ljus förmiddag, jag sitter i skrivarstugan på ön och kurerar natten (kampen med min ” roman ”). Gösta Ekman ringer och vill prata ” Jönssonligan ”. Eller rättare sagt ” Olsenbanden ”. Gösta har blivit förtjust i några danska filmer om ett antal udda smågangstrar och vill göra en svensk variant. Jag har ingen aning om vad han pratar om.

– Vill du vara med och skriva? undrar han.

– Vad handlar det om?

– En, ja, en slags komedi.

– Jag har aldrig skrivit nån komedi.

– Inte jag heller. Vill du?

Tvåsaker lockar mig med hans förfrågan. Det ena är att jag vet hur otroligt roligt och inspirerande det är att arbeta tätt med Gösta. Uppfordrande, men vidgande. Det andra är utmaningen. En komedi? Eller familjefilm, som Gösta förklarar det. Han säger också:

– Underskatta inte värdet av att fåmänniskor att skratta och måbra. Dåblir du trång.

– Okej.

För mig är steget från helveteskatakomberna i Torpedverkstaden till underhållande familjekomedi otroligt långt.

Såpass långt att det blir attraktivt.

Kan jag skriva komedi? För film?

– Tillsammans kan vi fixa det, säger Gösta. Jag pratar, du pratar, sen skriver du och jag läser. Dom får fixa över några ” Olsenbanden ” såser du vad det handlar om.

Ungef är som när Mats Arehn skulle ” fixa över ” ett manus inför ” Kocken ”.

Jag ska bli lärling igen.

Vi börjar gåi bergen, prata, gåoch prata, oändliga promenader med prat om allt och ingenting och inemellan matnyttiga saker och svalkande drycker. Gösta vill att huvudpersonen i den svenska varianten ska heta Charles-Ingvar Jönsson och kallas för ” Sickan ” (ett hommage till skådespelerskan Sickan Carlsson).

Jag tycker det är kul.

Båda tycker att namnet ” Vanheden ”är kul. Gösta vill att han ska spelas av Ulf Brunnberg.

Vi går vidare, garvar och känner oss inspirerade. Jag fattar att Gösta verkligen vill göra den här filmen och jag vill verkligen hjälpa honom med det.

Men gång stimulerar tänkandet, blir min erfarenhet av arbetet med Gösta (plus en del annat).

Minne från första Jönssonligan: Vi sitter hemma hos Jonas Cornell i hans vackra trävilla på Djurgården, jag, Gösta och Cornell. Vi ska gå igenom manuset. Mitt i en diskussion om ett replikutbyte ser jag hur Cornells huvud sjunker ner mot bröstet, sekunder senare snusar han. Jag tittar på Gösta. Han viskar att Cornell lider av en sjukdom som gör att han plötsligt somnar mitt i ett samtal.

Rakt av.

Kanske inte en tillgång i regisammanhang, tänker jag. Men kanske gångbart i andra sammanhang.

Släktmiddagar t.ex?

Tämligen långt från Vargen och Guru Papers.

Jag skriver en lång dikt som ett brev till Carsten:

Allt hänger ihop.

Programmet får namnet ” Klockan klämtar för dig ”, är en framtidsvision och skrivs i samarbete med Lars-Ragnar Forssberg. Direkt efter sändningen, en fredagskväll, utbryter en våldsam ” folkstorm ”. Skälet är huvudsakligen ett inslag om Marcus Wallenberg. Vi har skildrat hans likvaka i ett av SE-bankens marmorvalv:

Dagen efter stoppas reprissändningen. Radions programdirektör Torsten Byggdal uttalar sig i Expressen:

Programmet fälls naturligtvis i Radionämnden:

Patetiskt.

Under arbetets gång kommer utredarna fram till insikten att ” prostitutionen är ett uttryck för grundläggande skillnader och orättvisor mellan könen i samhället ”. En insikt som är lite för radikal för den moderata hovrättsjuristen Inger Lindqvist, som är ordförande i utredningen. Alla inblandade, utom GW Persson, sparkas. Lindqvist vägrar att offentliggöra utredningsmaterialet. Trots det publiceras det som en departementspromemoria 1980 och kommer ut i bokformåret efter.

En bok som kommer att förändra samhällets syn påkönshandel och bland annat kriminalisera torskarna.

Själv råkar jag känna den sakkunnige Sven-Axel Månsson via en dambekant på Lidingö. Jag får boken av honom och den golvar mig. Dels genom sin tunga intellektuella genomlysning av prostitutionsmarknaden i Sverige, men framför allt genom sina ” fallbeskrivningar ”. Utredarna har arbetat på ett delvis nytt och okonventionellt sätt (för att vara statliga utredningar), och tagit in de prostituerades röster och erfarenheter i materialet. Det ger en iskall autenticitet som är väldigt drabbande.

Jag känner att det finns en större berättelse i materialet som måste skrivas. Jag vill skriva den. Kanske i pjäsform. Jag kontaktar Sten Ljunggren, en man som jag har stor respekt för vid det här laget - hans briljanta intellekt, djupa humanism och tunga gestaltnings för måga (många år senare föreslår jag honom i rollen som Martin Beck när vi ska börja vår Beck-serie, men valet faller på Peter Haber, Sten anses inte tillräckligt ” bankable ”). Sten tänder påidén med en pjäs. Jag föreslår att vi skaåka Transsibiriska Järnvägen och ta med boken, en bandspelare och ett ordentligt förråd med ljudkassetter. Under resan ska vi bryta ner den oerhört omfattande utredningen till en helaftonspjäs (vilket sker, den kommer såsmåningom att fånamnet ” Rödluvan - och på golvet dansar ett slaktdjur ” och sättas upp på Norrbottensteatern).

Valet av Transsibiriska Järnvägen är ett hugskott, en tanke om total utskurenhet, maximalt fokus. 9300 mil i en tågkupé. Från Moskva till Chabarovsk vid floden Amur i Sibirien.

Tanken visar sig merän rätt. Större delen av resan slipper vi distraheras av utsikten genom kupéfönstret. Sovjeterna har nämligen planterat täta björkpalissader längs hela banvallen för att skyla fattigdomen utanför. Bara när vi dåoch dåstannar till vid olika stationer får vi en glimt av landskapet bortom björkarna.

Men som sagt, vi sitter inte påtåget för att njuta av utsikten, vi har annat attägna ossåt. I drygt sju dygn.

Te, inte minst (långt ifrån min favoritdryck). Varje vagn har ett eget utrymme där det står en stor samovar fylld med hett te. Dygnet runt. Jag blir mycket förtjust i dom vackert snirklade tennbehållarna som glasen står i. Lite för förtjust, ska det visa sig längre fram, i tullen.

Vi åker i en gemensam förstaklasskupémed uppfällbara sängar, hyfsat rymligt, vacker träinredning. Påbordet vid fönstret riggar vi bandspelaren och börjar gå igenom den minst sagt digra utredningsluntan.

Minne från Transsibiriska 1: Sten och jag köper en kortlek i Helsingfors. Vi inser att det kan behövas avkoppling ute påtundran. När vi kommer till gränsen mot Sovjet beordras alla passagerare ur vagnarna. Sovjetisk milit är går igenom allt bagage. Vi är lätt nervösa. Bandspelare och kassetter. Inte såbra. Men vi vinkas ombord och tåget startar. Nån timme senare vill Sten lägga patiens (han är mycket förtjust i det och i korsord). Men kortleken är borta. Det är det enda militärpolisen har konfiskerat.

Förklaringen är enkel: mycket lättklädda flickor prydde baksidorna påkorten.

Smällar man får ta.

Minne 2: Första gången tåget stannar till vid en station flockas ett stort antal människor runt en speciell vagn lite längre bak.

Restaurangvagnen.

Utanåthävor säljer tågpersonalen den medhavda maten påperrongen (förmodligen en givande biinkomst). Resultatet blir, efter några stationer, att tågets matförråd i princip är tömt. Det mesta stryks pårestaurangmenyn. Kvar blir ljummet ungerskt vitt vin, svart kaviar och nån form av köttstuvning (en intressant kombo för valfritt Masterchefprogram). I och för sig hade finansmagnaten Jan Stenbeck en förkärlek för att, sent på natten, vispa ner försvarliga mängder svart kaviar i potatismos, menändå.

Middagarna blir lite enahanda.

Minne 3: Vi kommer till Irkutsk, vid Bajkalsjön. Tåget ska göra stopp ett antal timmar. Vi lämnar tåget för att gåin i stan. Så fort vi kliver av perrongen kommer tvådiskret klädda män fram. Dom erbjuder sig att visa oss runt. Vi är inte intresserade och går vidare. Männen följer efter oss, tre steg bakom. Rätt snabbt inser vi att det handlar om bevakning. Vad tror dom att vi ska göra? Störta sovjetriket?

Den magnifika upplevelsen vid stranden till världens djupaste sjöförtas en aning av blodhundarnas närvaro i bakgrunden..

Minne 4: Vi når vår slutdestination, Chabarovsk, och går in på en bar. Påväggen bakom disken sitter ett stort fotografi av det svenska landslaget i bandy. VM har just gått i Chabarovsk och Sovjetunionen har för första gången förlorat finalen - till Sverige.

Det firar vi.

Minne 5: Sten och jag flyger tillbaka till Moskva och tar in på hotell Metropol.

Stort, slitet, suggestivt.

Vi går ner i den pompösa och välbesökta matsalen och noterar hur en äldre stram hovmästare släpper in prostituerade i restaurangen, mot en diskret handtryckning. Plötsligt kommer (vad vi uppfattar det som) en statlig kontrollör. Alla prostituerade reser sig snabbt, på vägen ut ser vi hur hovmästaren sträcker tillbaka den tidigare handtryckningen. En illa dold, men på sitt sätt hyfsat hederlig kommers.

När vi ska checka ut på morgonen märker jag att mitt kreditkort är borta. Stulet. Vi har ont om tid till flygplatsen och jag måste klara av hotellnotan (och en försvarlig telefonräkning, samtal med Tove, jag har bland annat föreslagit att vi ska gifta oss).

Lätt desperation. Jag ringer Sveriges Radios utrikeskorre i Moskva, Malcolm Dixelius. Vi har aldrig träffats. Jag förklarar den obekväma sitsen. Han sätter sig direkt i en taxi, kommer till hotellet, löser ut mig och skakar hand.

Respekt.

Jag har tryckt ner två stycken i min resväska. En tulltjänsteman upptäcker dom. Jag förklarar att jag har köpt dom i en antikbod. Han vänder på en av dom och visar Transsibiriska Järnvägens stämpel påundersidan. Sten drar sig diskret åt sidan. Det hela slutar med att föremålen konfiskeras och vi hinner med planet.

Men det var värt försöket.

Vår ambition är att skildra förnedringen och urholkningen av människovärdet, med prostitutionen och dess trasiga människor som illustration och medel.

Utan att skriva på näsan.

Eller en annan variant:

Året efter skriver jag om pjäsen till radioteatern i Luleå, den produceras av Kerstin Wixe.

Jagåker ner.

Gösta har redan ett stort antal scener helt klara, han vet precis vad han vill göra med sin figur (den är en utlöpare från ett barnprogram, ” Mumlan ”, där han och Lena Söderblom spelade herr och fru Papphammar). Idén till kortfilmerna har han fått från pausprogrammen i tv. Oftast enormt tråkiga pauser med akvarium och drogade fiskar som simmar runt. Gösta vill lägga in korta sekvenser med Papphammar istället. Han har ställt ett enda krav på SVT: dom korta filmerna får absolut inte tablåläggas! Ingen ska veta när dom plötsligt dyker upp (ett krav som jag tror Gösta är den ende som kan fåigenom vid det här tillfället).

SVT accepterar.

Mitt bidrag blir att stämma av, att få Gösta att känna vad som fungerar och inte (i filmernas eftertexter står jag krediterad som ” sparring ”, en ovanlig yrkesbeteckning i dessa sammanhang). Jag skriver ocksånågra sketcher som innehåller dialog (Gösta har, trots att han är en extremt beläst och ytterst välformulerad människa, en enorm respekt för skrivandet) och utspelar sig på en restaurang.

Filmerna spelas in i och omkring Sälshög med en mycket låg budget. Mats regisserar och spelar med i ett antal sketcher. Dom flesta är ordlösa, enbart Papphammar som utför olika plastiska manövrar, en del förbluffande skickligt genomförda - till exempel hur man med hjälp av ett par rullskridskor påfötterna lyckas demolera ett helt vardagsrum utan att ge ifrån sig ett ljud.

Minne från Sälshög 1: Gösta och jag sitter i ett vackert vitt annex på hans gård med lite rött vin och diskuterar Papphammar. Gösta vrider sig och tittar utöver dom böljande sädesfälten utanför. Och säger:

– Tänk om Papphammar kom gående genom det där fältet, bara över kroppen syns, hatt och rock, och såkorsar han plötsligt en väg och är naken påunderkroppen, sen försvinner han in i fältet på andra sidan? Vore inte det kul?

Det vore otroligt kul och blev otroligt kul när scenen spelades in strax efter.

Minne från Sälshög 3: Jag och Tove vill gifta oss. Vi har varit ihop iåttaår. Vigseln blir borglig ochäger rum på Göstas gård i Sälshög. Den lokale prästen är påtagligt nervös när han ska genomföra akten (Gösta har den påverkan påganska många). Dagen efter knackar det pådörren i gryningen. Det är en mycket svettig präst (han har cyklat, förmodligen fort). Med darrande hand räcker han över vigselbeviset till Gösta. Han har glömt att lämna det kvällen innan.

Såhär i efterhand: Borde vi inte själva ha märkt att vi inte fick nåt vigselbevis?

Men men.

Historik: Jag har köpt en jacka i New York med namnet ” Gateway ” broderat påbaksidan. Det är under långt tid min favoritjacka, enbart på grund av utseendet. När jag kollar upp vad ordet ” Gateway ” har för olika betydelser blir det spännande. Det finns ett amerikanskt uttryck som lyder ” Between you and me and the gateway ” och betyder ” i all förtrolighet ”. Det tar vi som utgångspunkt för föreställningen.

I all förtrolighet.

Medverkande är Carsten, jag själv, Stefan Nilsson och Malla. I föreställningen framför vi en poetisk ritual som inleds med:

Inget av dessa tvåtreatment vidareutvecklas till manus, eventuellt beroende på min reaktion påböckerna.

Det tredje boken är betydligt friskare och roligare: ” En småländsk tragedi ” av snillet Frithiof Nilsson Piraten. Den hade jag gärna sett som film. Men det kommer inte heller till skott -över tid kommer jag att skriva ganska många treatment och synopsis som aldrig realiseras, delvis på grund av varierande kvalitépå mitt eget arbete, delvis för att filmbranschen är en gyttjepöl på många sätt, lite som Robert Rauschenbergs Mud Mouse:

Bruno K har på ett, enligt mig, mästerligt sätt tämjt sin poesi till en befriande enkelhet, lyckats hitta en väg där det utskurna och vackra ordet säger tusenfalt merän det blödande såret, lyckats såmystik och sorg i det till synes vardagliga - det är stor konst:

Källarhyllorna fylls med flaskor.

Det andra jagägnar mig åtärålfiske. Jag köper ett antalålryssjor och placerar ut dom runt stränderna på ön (det här är långt innanålen rödlistades). Ryssjorna läggs en bit ut i vattnet, med ett smalt nät som följer botten in till stranden. Närålarna möter nätet följer dom det tills dom simmar in i ryssjan och hamnar iänden av den.

Fångsten tas om hand på ett ganska makabert sätt (det är inte helt lätt att döda enål). En stor grön plasttunna fylls med salt på botten, ålen läggs ner, saltet torkar ut fettlagret runt skinnet ochålen dör (jag och min dotter Mollyåterger detta i vår ljudbok ” Mörkret oss emellan ”). Jag levererar dom dödaålarna till ett rökeri på Kungsholmen, får tillbaka dom och förser umgängeskretsen med röktål under någraår. Det är då jag får epitetet ”Ålkungen ”.

Ett tips: färsk, rundröktål på en skiva danskt rågbröd, lätt kryddat med nymald svartpeppar och en iskall stänkare till det.

Musik, poesi, film, drama, gestaltning.

Själv framför jag dikten ” rent & rått ” - mitt i en fras lämnar jag plötsligt mikrofonen medan min röst fortsätter läsa i högtalarna i exakt samma tonläge. Jag försvinner ut i kulisserna medan den förinspelade dikten klingar ut från en tom scen.

När jag går tillbaka börjar det regna.

Och jag minns:

Ljuvliga tanke.

En formidabel chans att nåut till alla instängda.

Jag tackar ja.

Programmet förinspelas. Jag läser korta, expressiva stycken varvade med enbart manliga rockartister (varför just enbart manliga vet jag inte, lite obegripligt, jag har ett antal kvinnliga artister på min favoritlista vid den här tiden, Janis Joplin och Lucinda Williams till exempel, Emmelou Harris). Just innan vi börjar inspelningen bestämmer jag mig för att prata skånska, genomgående, en dialekt jag behärskar fullt ut.Åtskilliga i mitt närområde fattar inte att det är jag som sommarpratar (när jag träffar författaren Björn Ranelid på Bokens Dag 30år senare inleder han samtalet med att berömma mig för min utsökta skånska som han hörde i ett radioprogram på80-talet - snacka om minne!).

Gimmick: Jag får producenten att inleda programmet med att spela det klassiska Sommarintrot baklänges (alltid retar det nån).

Senare har jag hört att jag har placerats på en lista över sommarpratare som inte bör kontaktas igen.

Bit den hand.

Samtidigt med inspelningen medverkar Gösta i Hasse & Tages revy ” Fröken Fleggmans mustasch ” på Göta Lejon. För att hinna fåmed Gösta tillräckligt antal inspelningsdagar i Ungern beslutar produktionen att hämta honom på Göta Lejon direkt efter en föreställning och flyga honom i ett litet privatjet till Budapest (alla myter om filmvärlden bekräftas). Med på det trånga planetäräven jag och Lena Nyman. Vi trakteras med champagne som muntrar upp flygningen. En bit ner i Europa luftar Gösta en fundering:

– Det är en jävla tur att det är snoppen och inteöronen som är våra könsorgan, tänk dig att gåpå stan, se en snygg tjej och plötsligt ståröronen rakt ut, illröda.

Fyndigt.

Bortsett från just det här specifika fallet: Problemet när kritiker uttalar sig om filmmanus är att dom aldrig har läst dom. Dom utgår oftast ifrån att filmen ser ut som manuset, eller tvärtom. Det är sällan sant. Du kan producera en utomordentligt vacker byggnadsritning -är hantverkarna usla blir det ett ruckel.

Men ” Kalabaliken i Bender ” har ett dåligt, spretigt manus och är en dålig film, förmodligen resultatet av alltför många kockar med alltför lite kommunikation.

Facklor, gråt, mörker.

Till dettaåterkommer jag.

Överkomligt, naturligtvis, sett till haveriets påverkan där det faktiskt händer. Där allt raderas från bebolighet för oöverskådlig tid. Allt som blir kvar är en enorm död zon.

Såhur upprörda blir ” vi ”?

Klädsamt upprörda över bristen påsen information om haveriet.

Förväntat informativa om skillnaden mellan ” gamla ryska kärnkraftverk ” och våra svenska.

– Gör inga felaktiga jämförelser, vår säkerhet är hundraprocentig.

Summarum: Ingen ko på isen.

Jag har skrivit några texter om kärnkraftverken i Sverige, om riskerna, om effekterna av ett haveri. Det alla, mer eller mindre, är medvetna om. Jag har ocksåskrivit en film om den flagranta bristen påsäkerhet runt dom svenska kärnkraftverken. Jag har gjort research påbåde stängda och aktiva anläggningar, pratat med tekniker och ingenjörer, mött ” rättshaverister ” som visat skisser påhur enkelt ett svenskt kärnkraftverk kan intas och utsättas för utpressning och framför allt: Jag har beskrivit vad som händer i realtid när ett svenskt kärnkraftverk i närheten av en storstadsregion drabbas av en härdsmälta. Det som inte kan hända menändåhänder. Som det hände i Tjernobyl.

Till vad båtnad?

Kanske är det som finnen sa som slickade på en uranstav:

– Lite strålning ska en karl tåla.

R.I.P.

En förkortning som jag egentligen tycker är fruktansvärt banal, en ansiktskräm för nätlöss. Men okej, som en gest till det förflutna.

Strax innan skriver jag en krogshow till Lars Amble. Showen bär hans eget namn och sätts upp på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Jag har arbetat med Amble ett antal gånger, i radio- och revysammanhang. Han har en utomordentlig diktion och väjer aldrig för provocerande material. Dessutom är han snabb och rörlig i vindsvåningen och ofta lätt påfoten.

Vi har roligt ihop.

Han har också en trevlig fru som har sju småhundar.

(Tveksam information.)

Jag är inte där.

Andra dagar ligger jag raklång på golvet och lyssnar påingenting, i stereo: jag försöker höra tystnaden. Det är svårt, ljud ger inte upp sålätt, det tar tid. Så småningom tar det inre brusetöver, ett avlägset rymdepos anas, djupt inne i hjärnan. Ligger jag tillräckligt länge kan jag urskilja slingor därinne, stråk av ljusår som drar förbi, ibland mörka mystiska ljud, som från okända oceanbottnar.

Det är spännande.

Men dom flesta dagar både ser och hör jag väldigt tydligt. Det är dom dagarna jag skriver.

Ibland, i sällsynta fall, skriver jag utan att tänka. Händerna och tangentbordet är bara transportmedel för ett inre flöde som vill fram till det vita arket så snabbt som möjligt. Utan att bromsas av mitt medvetande. Då är det alltid spännande efteråt, att läsa vad det var som for förbi. Ofta är det en text som jag aldrig kunde ha skrivit om jag hade tänkt skriva den. Denär en gåva från mitt undermedvetna.

En gång hamnade jag i det tillståndet, en eftermiddag på en glasveranda med ett glas kallt, vitt vin intill mig. Plötsligt började jag skriva utan att tänka påvad jag skrev, jag försökte bara hinna med. I en dryg halvtimme skrev jag utan att ha en aning om vad jag skrev, det bara forsade ur mig.

Såtog det slut.

Jag andades ut, tog en klunk vin och började läsa. Det var en ganska lång text, vindlande, förhöjd, gåtfull och vacker. Jag var upprymd och lycklig när jag hade läst klart.

Och sparade texten

Trodde jag.

Om det var vinet eller min allmänna upphetsning vet jag inte, men texten försvann.

Den var bara borta.

Jag försökte alla datatekniska tricks jag kunde utan att hitta den, mer och mer desperat.

Kontaktade experter, fick hjälp - texten var försvunnen.

Ochär så än idag.

– Carstens?

– Ja.

Det är en redaktör på Federativs Förlag som ringer. Dom vill ge ut en bok med mina satiriska texter. En antologi. Den ska täcka dom senaste sjuåren och fånamnet ” s.k. satir ”. Påförekommen anledning.

Upplägget kittlar mig. Jag får en idétill en filmhistoria som jag döper till ” Fallet Landell ”. Den handlar om den okomplicerade systemutvecklaren Johan Landell. Han besöker datamässan ” Analytics ” i Munchen och fascineras av en dator som används vid balettakademin i Chicago för att mäta ballerinornas stressnivå. PåTrelleborgsfärjan hem kontaktas han av Anna, en attraktiv kvinna med lätt brytning. Hon presenterar sig som italiensk kulturjournalist på väg till Sverige för ett reportage. Erotisk laddning uppstår.

Summa summarum: Det slutar inte bra för Landell. Han förförs, luras till spionage och mister fotfästet totalt. Till slut lägger han tvåstora dunkar bensin i bakluckan och kör rakt in i en bergvägg.

Produktionsbolaget Omega Film tänder på mitt treatment och jag skriver ett färdigt manus.

Det är fortfarande oinspelat (och totalt inaktuellt).

Plums igen.

Vi träffar Fältskog på en välvald och mörk restaurang, pratar lite löst, hon är mycket sympatisk, vacker och avspänd. Efter detåker jag och Dabrowski till Hellströms sommarhus på Torö- enösom har sin egen skvallernivå.

Hellströms sommarhus var en tid ett häng för Greta Garbo och andra ur den tidens kulturliv, senare blev det granne till ett annat ochännu mer spektakulärt hus, den danske resebaronen Simon Spies rymdskepp (från källarplanet byggde han en räls ner till vattnet, såhan kunde fraktas rakt ner i badet utan knotiga mellansteg). När han dog blev hans stenrikaänka Jannie kvar i huset. Vilket inte undgick grannen och charmören Hellström, som inledde en relation med henne.

Kul syn: Jannie och Gunnar i den lilla rälsbussen på väg ner i det iskalla havet, i baddräkter, djupt förälskade.

Facit: Programmet produceras aldrig.

Multimediagruppen Gateway skriver tillsammans ett treatment till en tv-film som ska handla om våra aktioner och föreställningar, interfolierade med nytt material. Vi har valt titeln från Carstens och mitt arbete med Ted Hughes epos ” Crow ”. Vi vill helt enkelt visa multimediaformen i tv-format. Vårt treatment är rikt illustrerat och hyfsat dramatiskt (jag har börjat lära mig en del om treatment: fånga, binda, chocka). Det inleds med:

Vårt treatment är ingenting som fäster hos några tv-producenter (det dröjer till 1990 innan vi får genomföra idén i SVT, dåi 8 halvtimmesprogram under namnet ” Sista Skriket ”).

Jag ärvde 40.000 kronor av mina föräldrar.

Bortsett från nattaxi, hamnarbete och ett försvinnande kort lärarvikariat har allt mitt ” bröd ” emanerat ur mitt konstnärliga arbete (jo, jag frilansade som copywriter någraår i mitten på60-talet, mest för att fåfri tillgång till sardinburkar). Det har inneburit en konstant flytande tillvaro, utan möjlighet att planera längreän den senaste ersättningen, med ständiga besök av Kronofogdemyndigheten i jakt på nåt att utmäta. Och en tärande ekonomisk oro för framtiden, speciellt med familj och barn, många mörka nätter med isbjörnsvandrande. Talangen att ” bita den hand som föder dig ” har inte underlättat.

Jag har dessutom en förkärlek för att omedelbart omsätta det jag genererar, ordet ” spara ” hann aldrig in i mitt medvetande.

Drömmen om att bli ekonomiskt oberoende?

Har aldrig funnits där, inte i den bemärkelsen, de flesta genuina författare och konstnärer har lite andra drömmar. Men att bli ekonomiskt oberoende inom ramen för sitt samvete har sin lockelse.Över tid har många ” hjältar ” blivit det. Kanske inte som en effekt av förslappad integritet utan mer som en obönhörlig följd av ” framgång ”.

Och begåvning.

Jag vet inte vad jag villåt.

Dessutom måste jag ha en ingång.

Jag vet hur jag själv fungerar när jag ska läsa en ny bok: första sidan, ofta bara första meningen - vrider det inte till dåorkar jag inte fortsätta (naturligtvis ett idiotiskt sätt att förhålla sig till litteratur, men jag får pungsvett när en bok inleds med tvåsidors uppräkning av alla inblandades namn och yrken, ibland följt av kartor!). Jag vill slukas direkt, vilket gör att jag sällan har fullföljt dom böcker som jag kunde ha haft nytta av, rent litterärt.

Men många författare har gått mig till mötes på min hang-up, dragit in mig och pulvriserat min comfort-zone. Anthony Burgess inledning på” Jordiska Makter ”är ett klassiskt exempel påhur det kan se ut när jag hookas (jag minns fortfarande hur jag ligger i sängen på ön och slår upp boken):

Eller Albert Camus i ” Främlingen ”:

Jag lider dessutom av den för författare tämligen vanligaåkomman att anslaget måste sitta, anklangen.Är inte ingången där låser det sig lätt. Jag antar att det är som att komponera, det är svårt att börja några takter in. Tonen måste vara där. ” Det var en mörk och stormig natt. ” Skitbra inledning, egentligen. På min förstasida står detän så länge så här:

Och tyst.

Carsten och jag är fascinerade av kroppspoeten Lars Wellström, av hans mycket märkliga livshistoria. Tillsammans med filmaren Elisabeth Wennberg skriver vi ett program för slag till SVT med titeln ” Du får hela min kropp ”. Vi vill göra en dokumentärfilm om och med Wellström. Förslaget börjar så här:

Den andra skriver jag tillsammans med Carsten. Den heter ” Snusk och fusk i korvfabriken - en komedi om Folkhemmet ”. Den sätts upp på Backateatern i Göteborg av Sten Ljunggren. Föreställningen inleds med ett framträdande av ” Doktor Staten ” och hans ” No Brain Today Orchestra ” med ” Lobotomikören ”. Textens tema är ” Skapade Gud Förgäves? ”.

Parallellt färdigställer jag manuset till min andra Jönsson-film: ” Jönssonligan får guldfeber ”. Det sker i samarbete med Gösta Ekman, fortfarande i viss utsträckning på en dansk förlaga.

I samband med den här inspelningen börjar jag diskutera en helt annan sorts film med Gösta och Mats Arehn. En slags absurd mordhistoria, delvis byggd påsvart humor, delvis på en madröm som Arehn haft. Jag sätter mig ner och skriver ett förstamanus. Arehn lyckas fåfinansiering och filmen spelas in med Gösta och Sten Ljunggren i dom bärande rollerna (den innehåller också ett kvinnligt lik och mig själv som polis i en biroll). Filmen heter ” Dödspolare ”.

Delvis dråplikt, kan jag avslöja.

Filmen spelas in på plats i en lägenhet på Östermalm. Jag är där såofta jag hinner, mest nyfiken på Gösta och Sten. Tvåpersoner som jag har samarbetat med mycket, båda påtagligt intellektuella, båda med respekt för varandra.

Och såolika!

Den korte, kvicke Gösta och den långe, tunge Sten. Ett klassiskt motsatspar i film. Deras samarbete fungerar utmärkt, lyhört ledsagade av Arehn. Nyckeln ligger i deras känsla för humor, för undertext, deras timing.

Filmen beskrivs så här:

Ingen höjdarställning.

Det blir sjukhus och en läkare som snabbt konstaterar att det rör sig om ett akut diskbråck - ” gummikudden ” mellan tvåkotor har spruckit och runnit ut.

Omedelbar operation.

Minne efter operationen: En säng i ett rum med tre andra patienter. Ingen kontakt. Mats Arehn kommer upp med en liten tv som kan placeras påbröstet. Mycket vänligt. Dåoch dåkommer det in en klunga läkare och läkarkandidater och unga sköterskor, ställer sig vid min fotända och pratar om saker jag inte förstår med en vokabul är som jag inte kan tolka.

Men det bör ju handla om mig, eller mitt diskbråck.

En gång, när dom har lämnat rummet, sätter sig mannen i sängen mittemot upp och hostar till. Jag tittar på honom, han tittar på mig. Jag antar att han vill ha kontakt.

– Diskbråck? säger han med en mörk, mjuk röst.

– Ja. Men det är fixat nu. Du då?

Mannen sjunker tillbaka mot kuddarna. Jag avvaktar. Lite mer måste det väl komma? Det gör det, efter en stund.

– Jag hade en hund en gång, sen sköt jag den, börjar han. Den var sjuk, den led och hade ont såjag tog livet av den. Nu ligger jag själv här.

Tyst.

Och? ... tänker jag.

Men det kommer inte mer.

Jag skrivs ut en dag senare, mannen i sängen mittemot har körts iväg på natten. Jag frågar en sköterska vad det var för fel på honom. Det vill hon inte uppge.

Sorg i flashback: Palme är personligen pågalan, umgås med oss artister, glöder för ANC - fyra månader senare mördas han.

– Jag vet att vi har ett par personer med här från Sverige (det är jag och Kjelle Bergqvist), och jag vill passa på att tacka för det stöd vi fick från er under dom hårdaåren. Det betydde mycket. Vi hade alltid Sverige bakom oss. Tack.

Det berör mig.

Och river upp såren från Sveavägen igen.

Mollstämda pukor.

Inte helt ovilligt.

Väl där börjar vi, som jag nämnt tidigare, promenera och prata och vice versa. I bergen, med glödande sol och fallande får (jag missuppfattar skyltar på vägen som varnar för fallande stenar, det ser ut som småfår med ben). Jag bor själv i den uråldriga byn Fornalutx, Gösta bor i en så kallad ” finca ” på en bergssluttning strax intill med sin kvinna Pia. Hon är lite fjär och inte såinvolverad i verkligheten.

Solsting 1: Efter en av Göstas och mina oändliga promenader vaknar jag mitt i natten, huvudet är på väg att sprängas, jag kräks, ligger påkalla klinkers ganska länge tills jag inser vad det handlar om: solsting. Hjärnan har värmts upp som en dallrande aladåb och slagit ut kroppens termostater. Inte kul, men fullt över komligt (om man skippar tanken på den halvkokande hjärnsubstansen).

Solsting 2: Jag och min son Nick gör en båttur på Nilen. Vi avslutar den med en kamelritt vid pyramiderna, en ritt som är mycket nära att mosa mina pungkulor och göra mig steril. Barbacka kamelritt avrådes. Vi tar oss vidare till Konungarnas Dal. Fantastiska gravar och 40 grader i solen. Jag släcker törsten med ett antal cocacola utan att veta att det är drivande, torkar ut. Tillbaka påhotellrummet segnar jag ner på golvet. Nick får tag i en läkare påtelefon som reagerar akut:

– Kläav din pappa och fåupp honom påsängen! Ta alla lakan du kan komma över och blöt dom i kallt vatten, svep in din pappas kropp i lakanen från huvudet till fötterna, jag kommer direkt!

Nick gör som han blir tillsagd och en stund senare ligger det en vit, blöt mumie i hotellsängen (inte sålångt från mycketäldre mumier). Läkaren kommer och kör in en tvåmeter lång hästspruta i rumpköttet. På kvällen är jag påbenen.

Och en bra skrivmaskin.

Och gott vitt vin.

– Det finns säkert smålönnfack i en sån här ...

Jag tittar runt, vi är ensamma i rummet. Gösta börjar dra ut ett par smålådor. Jag ställer mig intill och drar ut ett par själv. Alla är tomma utom en. I den ligger det en liten vit lapp. Jag tittar på Gösta, han rycker påaxlarna. Jag tar upp lappen och vänder på den. Påbaksidan står det: ” ROLF BÖRJLIND ”. Det tar några sekunder, ganska många, innan jag får ihop det. Gösta har varit här nån gång tidigare, han vet att jag ska komma på besök, han har lagt lappen i lådan och ” styrt ” mig dit.

Nuär det bara inspelningen kvar.

Eftersom Gösta själv spelar med i dom allra flesta scenerna vill han att jag ska agera regiassistent, vara hansöga utanför kameran. En ny roll, men absolut.

Det blir en minnesvärd upplevelse.

Bland annat blir jag fullt på det klara med varför regissörer undviker djur. Vi ska ha med en hund i filmen, Tiffin, en liten sort. Vi har två, för säkerhets skull. Tagningarna med hunden blir ett litet helvete, helt enkelt för att hundar (i det fall dom inte är drogade)är tämligen ointresserade av regi. Det tär ordentligt påinspelningsteamet.

Plågsamt minne från inspelningen: En central scen i filmen handlar om Hånas (Göstas) uppgörelse med sin mamma (Margaretha Krook). I den laddade scenen har Krook en lång, smärtsam utläggning om sig själv, som ska sluta med att hon bryter ihop i tårar. Inspelningen börjar. Krook har laddat och levererar. Det är andlöst tyst i rummet. Alla är tagna av hennes magnifika inlevelse. När hon närmar sig tårarna hörs plötsligt:

– Filmen är slut.

Det är fotografen som har upptäckt att rullen i kameran är slut. Krook fattar först inte vad som händer, hon är kvar inne i rollen, Gösta tror inte sinaöron. Alla som kan slinker snabbt ut ur rummet. Det tar en lång stund innan Krook kommer ur chocken, inte såglad.

Ändå: Det är ett misstag, sånt händer, men det är första gången jag är med om det och jag glömmer det aldrig.

– Man kanske kan fålite sponsring på det? säger han.

Sagt och gjort. Gösta kontaktar en whiskyimportör, gör en deal som renderar oss ett antal gratis kartonger Jameson och ser sen till att flaskan i tågkupén hamnar med etiketten mot kameran. Tidig produktplacering.

Eller det gör jag, baxar ett berg av texter mot en imaginärättestupa, där jag ska se svindlande uttryck blandas med slocknadeåldringar och förlupna renar och allt ska störta över kanten med samma brusande glädje som när man klipper av ett pärlhalsband.

Vi får se.

Musikal?

Jag är mitt inne i ett långfilmsmanus för SF och en tv-serie för SVT. Jag träffar Amble och förklarar situationen:

– Att skriva en storskalig musikal lockar mig, det är obruten skrivmark, men jag haråtaganden där uppdragsgivarna kan ta anstöt om jag engagerar mig i fler projekt.

– Pseudonym, säger Amble (som sagt, alltid lätt påfoten).

Och såblir det.

I samarbete med Tove skriver jag musikalen ” Skål ”. Sketcher och sånger. Den har premi är på Maxim och går för fulla salonger hela hösten. Författare till föreställningen är ” Lars Amble, Magnus Härenstam & Brasse Brännström ”. De båda senare är mycket obekväma med den lösningen, men accepterar.

Av nån anledning fullföljer jag aldrig historien.

Fortfarande är det en rolig kvartett att skriva om.

Fortfarande är figurernaälskade.

Mordet på Palme är tveklöst det som tar längst tid att processa när det händer, mentalt. Sanningen är iskall, han är död, men mördad? PåSveavägen? Det är, som jag nämnt, bara fyra månader sen han satt med oss artister i Göteborg och var djupt engagerad i stödet till ANC. Nu ligger han skjuten på Sabbatsberg?

Han är naturligtvis ingen närstående, ingen jag har en personlig relation till. Men han är en symbol, pågott och ont. En röst som jag alltid harälskat att höra. Sättet att formulera sig, brutaliteten när det ville sig, modet, hans retoriska briljans, hettan. Otto, min pappa, stängde alltid av tv-n när Palme kom i bild. Han avskydde honom, antagligen för samma saker som jag uppskattade. Nånstans i botten tror jag det låg i Palmes engagemang, hans förmåga att verbalt gestalta orättvisor och lidanden som om han verkligen var personligt berörd.

Han var en lysande agitator.

Andra sidan av myntet: Han var helgjuten socialdemokrat, med allt vad det inneb är av maktbeg är och skygglappar. Han agerade som ett svin både i IB-affären och Geijerträsket. Till exempel.

Men nu är han mördad.

Det är svårt att ta in.

Samma sak när Fryshuset ordnar en minneskonsert för Olof Palme. Janne Schaffer, J-son Lind, Wiehe, Afzelius. Jag framför ” Nyttiga Idioter ” igen. Stark och stämningsfull konsert.

Efteråt tänker jag: Vad handlar det här om? Egentligen? Chocken över mordet? Ett sätt att bearbeta individuellångest? Att använda musiken för att sörja? Ett gig?

Jag vet inte.

Jag blir ombedd några fler gånger att framträda och läsa texter i relation till mordet på Palme och tackar nej. Var går gränsen för vad man utnyttjar för vilka syften?

Jag vet inte.

Jag bestämmer mig för att lämna manuset till fyra personer som jag har tillräckligt privat förtroende för: Carsten, Sten Ljunggren, Bruno K och Gösta. Alla får en påfrestande fet pärm att läsa. Till min relativa förvåning tar sig allihop igenom materialet (påstår dom). Sten och Bruno träffar jag för att höra derasåsikter. Carsten formulerar sig i ett långt brev, han skriver bland annat:

Nåväl, resultatet av min privata Gallupundersökning resulterar i att jag skickar boken till ett förlag. Schultz förlag. Dom är inte intresserade.

Där går Titanic på ett fett isberg och sjunker.

Reflektion: Jag är inte speciellt förvånad när refuseringsbrevet kommer (jag har fåttåtskilliga genomåren). Det är snarare som om en verbal puckel lossnar från ryggen och får mig att stårak igen.