Minnen

en sorgsen malström av minnen

1.
kusinen

ingenting återföds

det är detta vi har att sila
långsamt
mellan händer som sörjt sig vackra

***

det är märkligt hur tätt vi står

sju dagar
år ut och år in
och ingen av oss når fram

tiden går

spår av metastaser
under hatten
bruna slingor på hans panna

”Skål.”

han har lugn blick och en vacker scarfs
han sitter med ryggen mot hemmet

två personer försöker ringa in hans verksamhet
ögat glider ut och in
ingen märker när det släckt

”Truth kills everybody.”

han ljuger och ler, han är alltigenom sann
för att skona oss

när han reser sig kan han skratta
och gråta
hans händer går aldrig att knäppa ihop

***

kvinnan går vid kanten av en mycket lång sorg

hon anar
först av alla, hon tiger längst

vi väjer
mer av artighet än oro

kvinnans ögon sörjer
långt senare
i en spegel av morfin.

***

vi har lärt oss fråga

”När?”

mannen ska hämta vatten i världen
blicken ska tvättas igen

”När som helst.”

klockan är mer än tidigare
handen och ljuset
han går mot en blankare fläck

***

det är klart

uttrycket i sig går aldrig att förvanska

det han ser i sitt ansikte
är oåterkalleligt
det som vandrar från världen utan sorg eller saknad

det är klart

allt annat är plagiat
eller gårdagens hänförelse

det är klart
och han kan kalla det skönhet
brist
eller oförmågan att anförtro sig

vad som helst
det spelar ingen roll

längre

timmarna på golvet
när han blandar blått ljus med förtrollade kemikalier
och förser sin fantasi med makalösa mirakler

lakanet
som han spänner över den sjuka buken

”För att slippa delta i också detta.”

det spelar ingen roll
längre
varken nu eller framgent
hur hästarna i gränden stannar till vid hans port
för att lämna en låda obotlighet

det är klart

***

mannen är på besök i tegelhuset
för gott

vi går i världen
utanför
som om den angick oss

mellan livet och döden
lär vi oss
finns en mycket speciell korridor

en utmätt sträcka
med ett torrt och gåtfullt namn

besökstid

***

fönstret är tomt

så passerar en kvinna i blå rock
så
är fönstret borta

mannen tänds och släcks

***

döden glider genom bäckenet som en stråla utan ljus
handen rör sig över huden

blicken
fastnar på en fläck

det är tyst och stilla

varelsen med refrängen återkommer klockan tre
han har en skål i handen
flera färgade koppar av plast

ute
i den andra världen
sjunker en backhoppare genom ljuset

kvinnan i stolen vakar vid dörren
det är tyst
stilla

anhöriga tassar genom väggen
bugar
slickar sina fötter och försvinner

vem som helst kan hamna här

***

mannen ligger i sängen och tittar i taket
sängen är förr av halm
eller jord
nu följer han en spricka in i bröstet

oss har han inte ens märkt

han tittar i taket och gulnar
sängen är mycket modern, fyra fåglar av stål

”Det är vackert annars.”

ja

till vänster en sluten trädgård
det är där han har valt sitt vårdträd
ett kritvitt träd
med mycket spretiga grenar

på grenarna hänger svarta päron
av glas

trädet ska planteras i armerad betong

”I god tid.”

det är mycket viktigt

***

det finns ingenting som undgår honom

på golvet ligger hårda stenar
frost
en annan röst som låter mycket lugn

”Vi ska bygga ett kritvitt träd.”

stenarna har lagts i form av en urgammal gåta
det är vackert
och han har ingenting kvar

”Svart saknad i ansiktet?”

ja

”Och fåglarna?”

fåglarna har stelnat i en djupt förråd form

***

mannen lutar sig in i döden
en stund

(även han måste koppla av)

en krossad fjäril flyger ut och in
i munnen

***

det går att känna igen
det
går inte att känna igen

mannen är blytung, kvinnan är blytung
lungan är återvändslös

långt borta pinglar en klocka
ett kärl som brister
en sjuk tystnad släcker ljuset

”Det är var dag?”

ja

nu bär en anställd undan tiden
intet får förfaras

***

mannen ligger vaken och sover
hans hand är mycket orolig, det finns en till i rummet

”Jag vill.”

han vill måla sjukdomen i klara enkla färger
det är allt

han vill hålla sig kvar

”Ute ser det annorlunda ut?”

ja

***

hans mindre röst har en droppe kvar
i mungipan
vi vet att det är dags att gå

han kan inte rita längre

”Det är för sent.”

han gör en modell av kärlek
en avbild
han försöker fastställa sjukdomen

”Det smittar inte.”

han trycker in ett äpple i ljuset
som exempel

”Och ni måste iväg?”

vi måste iväg

”Poli Poli.”

han har lekt färdigt
huvudet mot fönstret, äpplet på bröstet
underliga små pojkar
som bär gummiskålar genom dörren

”Tiden är ute.”

nästan

***

kliniskt oberörd

varje flinga på hjässan kyler ner hans minne
mannen vakar
vingen under koftan växer

”Du kan väl kasta ett öga på trädet.”

flingorna i handen smälter ner hans blick

han kliver in i sin bristpunkt
och gör sig besynnerligt hemmastadd

han är redan utom räckhåll

***

verkningarna är gränslösa
skred utan uppehåll

”Ut ur en smärta och in i nästa.”

bedövning
är ett vackert ord

***

han vaknar
han som vilar på en bädd av enkla svar
han lyfter blicken

vi fångas i ett och samma ord
igen

”...polipoli...”

det finns ingen ögla i ordet

***

det kommer till en tidpunkt
för alla och envar

mannen är naken
mannen har ett nät över hjärnan

”Vi ska aldrig möta det med fruktan.”

den vita väggen därute
timmen av glas

det kommer till en tidpunkt
när en kall och varm rörelse är allt som återstår

***

han vet att han aldrig ska röra sig mer
inge färger ska hinna ikapp
hans blick

”Det är klart.”

han ska resa sig långsamt ur den som brann upp
och hans aska
bli bädd åt en annan

***

ännu lever han

det finns ingenting att ångra
eller hoppas på

”Jag bor i alla rum som saknas.”

det
är allt han har att säga

***

varje bokstav i hans tystnad
är förbrukad

det är uppnått

***

tegelhuset

två gånger har vi vandrat genom en och samma port
två döda har vi burit ut

en hiss
en korridor
ett antal slutna ändstationer

tre gånger

***

333

mannen med myrorna
är död
mannen med den spegelvända blicken

fåren kan andas ut

***

nyss gled han genom duken
med en mjuk skalpell i skrattet

lupus ultra

nu
har han reducerat oss till ramar
runt hans minne

***

det ringer en röst från ett annat land
från en helt annan flykt

”Är det sant?”

rösten vill reparera

det går inte
det går aldrig att hinna ikapp

det är försent

nyckeln är borta
och ögat
den numrerade munnen är mald till stoft

”För sent?”

rösten hotar att återkomma

***

sorg är till salu

själasörjarens kalla anletsdrag
mjuknar in i lönsam empati
plus moms

det är djupt ovärdigt

***

en anställd
stänger av dammsugaren och viskar på italienska

ingen förstår honom

då pekar han på den stora orgeln
kvinnan nickar
hennes päls är mörk och vacker

mellan bänkarna går en vithårig gestalt
med en handduk i munnen

kupolen är blå, eller beige
ljuset glider runt
mitt i gången står en ställning av trä
ett altare
och ingen har tänt elden

det är mycket obehagligt

senare ska sörjande vada
hukade
genom kompakt tystnad

nu sätter en anställd på sin dammsugare
detta är inte hans hus
inte hans religion, inte ens hans smuts

han är mycket bitter

kvinnan letar efter en annan knapp
hon
vill höra om det finns ny musik

den vithårige gestalten hukar sig ner
gnider bort en solkatt
från bänken
det är han som ska glömma alltihop

när han ler ser kvinnan mycket rädd ut

hon vill gömma sig igen
högre upp
där alla minns hur hon såg ut

***

nu sitter alla här
nästan

den som saknas lever inte

resten sitter här
döda och levande, om vartannat

alla sitter här

tysta
var och en med samma hål i tungan

det kallas begravning

***

mannen av obeveklig tröst
hårt faller murarna in i hans minne

”poliopli”

han
försvinner i en kappa av trä
med ett duntäcke lindat runt kroppen

hans klubba är ljus och tung

***

vilsna
kända och okända
sammanfösta i ett spegelrum
på söder

mannen har slungat oss in
i
ett vaccum av sorg

vad ska vi säga

”Skål!”

så rinner allt, så desperat
som förr

allt återgår
till fasansfull vana

***

utslagna på golvet ligger tre gula tänder

mannen i rullstolen gråter
han har nio munspel framför sig

”Jag vaknar varje morgon och tänker
jaha
det var så här det blev.”

i handen vaggar ett bamburör
rasslande benskärvor droppar en rytm

”Vi ses i Krakow.”

det var så här det blev

***

ur hans näsa hängde en ljusgrön sträng
han rundade kistan sist

på kyrktrappan flaxade han fram och tillbaka
alla andra tittade bort

han kommer till spegelrummet ledd av en chaufför
han har gråtit i timmar nu

”Alla skrek hela tiden, och slog varann,
det var så mycket humor.”

han sitter i rocken och har ingen kvar
han vet inte var han är
hans tåg har passerat och handen är full av mynt

han ska måla en tavla i natt

”När jag bad om en telefon ville dom ha borgen.”

han ska välja en röd färg
först
han är mästare på akvarell
i det röda ska han lägga ett stråk av grått
och spänna ett skrik runt duken

”Det var jag som skar ner honom.”

han är mycket vänlig och utsatt
en förflugen hand ska slå sönder hans näsben

förr krympte han handskar
som tröst
nu gör det ont när han äter

”Jag har ett hål i magen, det rinner rakt igenom.”

han har fått en belöning av kungen

nu drömmer han om en biroll
en mycket liten insats
bara en roll som bekräftar att han faktiskt finns

”Gärna en komedi, jag älskar fars
jag minns en trebent hund
i Gdansk.”

hans vän försvann med hans kvinna en natt
nu bär han alltid en pensel på sig

***

mannen har gått upp i rök

kvinnan trycker hans aska till bröstet
hennes natt är vacker och lång

hon går i trappan med nakna fötter
pojken vaknar i rummet intill
hon
vill höra vad väggarna viskar

hon har lagt sina stenar i nya former
hon vet att det hjälper en stund

pojken vill växa upp

huset är samlat runt tomhet och lugn
det som var finns bevarat
i det som består

hon vet att det aldrig går över

***

tystnaden

hon kan se hans kropp just innan hon blir varse
hon kan känna var han låg

tystnaden är en lie i sig

***

lövet rostar snabbare nu

tätt över marken glider en fågel
vingarna rispar snön
han sitter i en bil och tittar på oss

hatten och halsduken
han vill se om vi har förstått

det har vi

våra fotspår utplånas framför oss

***

jag vet
som en akt av längtan

mannen ska sitta vid stammen i parken
och hålla en kvist i sin hand
vid hans fot har ett mynt singlat ner

vi ska stanna vår kärra och böja oss ner
som om myntet var avsett för oss

då ska mannen öppna sin andra hand
och släppa en sten i gruset

”Ett skrik.”

det är så vi ska tvingas välja

2.
den osynlige

att aldrig ha blivit född
är kanske den största gåvan av alla

Sofokles

***

bunkergryning

människorna hukar bakom revlarna
havet är blankt

mjölkvitt muller driver över bleken
som senapsgas

tiden är för tegelsten och gärningsmän

***

en bit bort rullar cirkusvagnar över rivningstomten
clowner matar lejon
fond av gula hyreshus, snablar mellan galler
rovdjursvrål

mullret tilltar

på avstånd
nästan utom hörhåll
slår en bomb i marken, mitt i pilallén
av misstag

vuxna människor rinner in i ödesdigra nyheter
tiden pressas genom löpsedlar

ingen anar vad som pågår
alla kavlar ångest mellan händerna

liv nalkas

***

och allt är ännu osett
ljudet av en rörelse, ett korn av sand

alla tycks avvakta

ännu har inga höga halter uppmätts
ingenting har rörts
av innerlighet

på baksidan står en handskriven replik

”Men vad väntar dom på?”

ankomsten

och världen ska sjunka ner i glömska

***

klockan smälter
på väggen tickar en vit arm
salen är tom
salen är full av ansiktslösa

det är tyst

vittnet ryggar undan
en aning
smulorna på golvet
vandrar in i mörka djur

alla väntar

bortom ljuset
byter anförvanter låneord
lågmält
för att hinna undan

inne
är det tyst och frånvarande

”Nu.”

när hinnan brister tittar kvinnan upp
och ler
hennes ben är brutna inåt

”Äntligen.”

ur vittnets mun
sköljer iskall andedräkt,
artigt
trycker han läpparna mot kvinnans hals

ingen gråter
ingen minns hur det började

***

ingen ser kolossala undret
varelsens huvud
sekunden innan det rämnar

fortsätter glida ner i skålen

ingen reagerar
ingen ser hur ansiktet delar sig
i två
alla hinner undan

kvar i perspektivet:
kolonner
ett försvunnet skrik

ingen i rummet tycks ångra sig
längre,
ingen minns hur det började

dardel dör

***

han är en mycket liten varelse

en kropp med två små huvuden
vända från varann

”Fryser han?”

modersmjölken kallnar mitt i strålen

***

långt senare böjer sig kvinnan ner
och lyfter varelsen

hennes händer är försvunna

hon håller upp honom högt
till påseende
hennes huvud skymmer solen

plötsligt ropar hon till en rörelse i bakgrunden

”Så fin han är!”

som om hon deltog

***

små skimrande stunder av hotlöst lugn

stillhet,
den lilla varelsen vaggar
mellan vårtorna

sammansatt harmoni
snäckorna skimrar under skrovet
blå blommor
igelkotten ensam vid sitt fat med mjölk

och människorna,
skrattar så betryggande
vajar i den vita hammocken
kastar pil om disken

all denna varma rodnad genom grenarna
denna milda tomhet
skir frid

stillhet i den oskrivna världen

***

pojken vaknar med en våt handduk över nacken
kall urin på örngottet

ingen anar vad som pågår
ännu
ingen finns till hands

alla ler mot varann
på avstånd
någon börjar sjunga

halvhögt

”För att inte väcka kaninen.”

***

bara kvinnan sitter stilla
tyst
vid kanten av ett annat ord

”Och världen är god?”

världen är en överblick
som ingen når

hon håller upp pojken

”Världen är god.”

hennes sköra utsikt brister

***

kvinnan utan händer slår sig ner
vid bädden
drömmer om en barnförbjuden lycka
sjunger högt för pojken

”Nu rider pojken på en hög vit häst
bomska
rider ut i världen klädd i rött rött rött.”

kvinnan stirrar intensivt på pojken

”Bara halva världen syns på bilden
bomska
nu är hästen röd och pojken klädd i vitt vitt vitt.”

hon sjunger för helt andra människor

***

pojken sluter ögonen

”Han måste vaccineras.”

kvinnan utan händer torkar svetten
från hans panna
hennes rörelser är långsamma
hon väntar svar ikväll

hon är mycket rädd
för mullret
rädd om det hon redan har förlorat

hennes anförvanter förbereder årets maskerad

***

kvinnan vakar vid sig själv

nu återkommer ordet
alltför snabbt

ordet är en rörelse av skam
en dimblå skärva

långsamt
glider skärvan genom pojkens hjärna
och stannar till

***

hennes röstlängd
en och samma kvinna i tre
den döda modern
den vita

”Min aska ska spridas för vinden.”

den stumma

hennes leende är slipat av sorg
eller skirt förakt
hennes läppar sluts om en fuktig egg

”Så fin han är!”

nu vänder sig kvinnan bort från pojken
hon är uppslukad av tristess

***

en vill gott och en vill ont

pojken står i dörren
utan blöjor
han har upptäckt hur det känns

”Släck!”

långt senare ska handen hållas ut
en droppe vitt vaccin
smärtan ska försvinna innan munnen öppnar sig

***

pojken delar rum med en grå kanin
som ofta rymmer

stor oro varje gång

”Vad gör vi om den inte kommer tillbaka?”

pojken
försöker krypa in i den tomma buren.

***

det är fler som står intill
och bara tittar
pojken vet inte vad dom är ute efter

”Ligger han här ensam?”

ingen har lärt honom

små steg, andlös väntan
han försvinner

”Har han gått ut?”

han går ensam över ett torg
barnvaktslös
han kan gå hur långt som helst

han bär en brevlåda på bröstet
han försöker

”Var är din mamma och pappa?”

”I filmen.”

han försöker lära sig att gå vilse

***

vit himmel, oroliga moln
fåglar som roterar och försvinner

pojken står på trottoaren
med strumpor i handen
torget ser ut som alla påstår

det hjälper inte

han försöker uppfatta ljud
vingslag
eller bara djur som knastrar

”Vem är du?”

han vänder sig om en aning för sent

”Vem är du?”

***

pojken tassar barfota på asfalt

vackra människor går förbi
bugar lätt
och gör sig till
ingen tycks förstå hur det ser ut

som om

när ett barn skär upp sig själv
blir alla egendomligt rädda

som om det angick dom

”Men vad gjorde han?”

”Just ingenting.”

hans ansikte var slätt och utan uppsåt

***

”Älskling!”

kallar hon pojken
kallar hon det som alltid kommer springande
Fantomen i gasmask
Stålmannen i kjol och läppstift

”Så fin han är!”

hon ljuger

***

pojken går i pojkens kropp

alla andra påminner om människor
kött som rör sig obehindrat genom svala vardagsrum

”Han är så...svårnådd.”

pojken detonerar i en mjuk gest
alla hinner undan

”Det hör till åldern.”

han försöker undvika beröring
bygger en skärm av statisk kyla
ingen
vill komma i närheten

mannen i den vita rocken
slår en gummiklubba över hans knäskålar
och skriver ut en besk vätska

mannen tror på nickelallergi

pojken förflyttas

***

annalkande bilder, groteska varelser i våta kläder
underliga kvistar i händerna
tysta fuktiga avbilder, långsamt på väg ut

det är dags

”Och pojken?”

sitter längst in i salen
uppkrupen i sig själv

pojken försöker tänka
radera ut fasan
försöker få sig hel och sedd

”Som ett barn?”

nej

som en målning av knivskarp glömska

***

vaselin

rummet är tomt
nakna väggar, inga fönster
mitt i rummet står en nyspänd örfil
darrar nästan omärkligt

”Älskling.”

vaselin
heter burken i den förbjudna lådan

***

tre människor påstår att dom återvänt
alla tre går runt i ringen

ringen är en pojke

”Orkar du?”

nu slocknar bilden
en äldre man tar fram sitt stift

”Ska vi börja om?”

i handen håller han en vacker ask
av ljust och torkat cederträ

***

mannen är mycket upphetsad

”Berätta!”

pojken är mycket lugn

”Vid tolv års ålder trädde jag in i min fars ansikte
släckte hans blick, slöt hans mun.
Tigande bar han mig genom skogen.
Vi bemöttes som en och samma främling.”

mannen ser mycket artig ut

***

träd, stenar

landskap, en brun fotboll
skuggan av ett barn som hinner in i barken

torrt gräs
går en man på andra sidan ljuset
och
försöker fånga barnets pensel

inte ens en fjäril kvar, inte ens i drömmen
bara mjölkvit tystnad
brustet språk

”Jag ska måla guds ljus.”

i fönsterkarmen ligger hans lilla syster
i ljuset
en vitnad knäskål med ett plåster på

”Släck nu.”

***

pojken vet att han måste buga
och gå
hans syster är redan fastsydd

tiden
är för tegelsten och gärningsmän

***

det är en gång en familj
ett ord
och världen har ännu inte sjunkit ner i glömska

fadern
på rygg på marken
med sitt enda ben uppsträckt i luften
sin ofantligt stora fot
större än hela hans överkropp

modern
med sitt enda öga mitt i pannan
tätt intill näsroten
sin ena hand på magen, den andra öppen
som en hejdad gest åt andra hållet

äldste sonen med varghuvud
i full färd med att läxa upp sin yngre bror
pojken som saknar huvud
och har ögon, näsa och mun placerade direkt på bröstkorgen

återstår en mycket liten varelse
en kropp
med två små huvuden vända från varann

ett mot familjen, ett åt motsatt håll

den lilla varelsen håller sina handflator
tryckta mot varann
ungefär i höjd med hjärtat

hela familjen befinner sig utomhus
som på en sandslätt
inneslutna i en kupol av bärnsten

alla tycks avvakta

***

”Välj!”

han står mellan två människor
som vill ha hälften var

delningen är upp till pojken

”Men välj då!”

han blir kvar i sig själv
han
gör sig odelbar

han skrattar ofta, för att slippa synas

han vet inte vad som förväntas
han
vet ingenting om rollen som rakblad

han står i ett snitt och vågar inte ens fråga

han är en mycket liten varelse

***

mannen återvänder från andra mödrar
gråtande
morgonen är vit och utbränd

sammandragen
tätt intill den tomma sängen
ligger en död kanin

”En ren tillfällighet.”

pojken faller med utspärrade armar
ända in i buren

på väggen svalnar en reproduktion

***

pojken går till valens kropp
valens öga lyser

pojken vet att mannen dricker

valens öga lyser

förr var allting annorlunda
nu är pojken ensam

ögat i hans ficka lyser

***

kvinnan går in i en brunbränd man
och ber om respit

mannen ligger stilla mycket länge
mycket tyst
kvinnan är en rörlig silhuett

den gode guden
är kall och varm

***

mannen krossar hennes öga med en flaska

pojken betraktar bordet
en termometer, ett instrument
mineralvatten
i ett vackert handblåst glas

duken är gul
bordet rör sig långsamt ut ur bild
på balkongen
står en helt annan människa
och gråter

så pågår det

oavbrutet,
sköljer genom hjärtat
vart han sig i världen vänder står han själv en bit bort
sminkad och förväntansfull

hela tiden klädd i nya minnen

samma lilla varelse
bara något äldre, något mer förvånad
mer beredd
halvvägs upp i kastet

***

mannen söker skydd i mörkret
utanför sig själv
kvinnan tar sig långsamt inåt mot en punkt av iskall kraft

ställningskrig

varelsen i mellanrummet är ett mycket långsamt ljud
en rörelse
en kropp med två små huvuden
vända från varann

***

trädgårdssaxen
och
två avklippta kvinnofingrar med vackert djupröda naglar

skir frid

spegelbilden ligger tätt under ytan
dansarna
når ner med båren

”Utan ansträngning?”

till synes fullständigt utan ansträngning
med samma sax två gånger

***

porten är stängd nu
porten av glas
innanför porten står pojken kvar

han sträcker en hand genom glaset
han försöker nå fram
förgäves

mannen är inte där

mannen går över isen
igen
pojken har skurit sig illa

kvinnan vet inte ens om vad som har hänt

hon
ligger i sängen och vårdar sitt sår

***

”Min aska ska spridas för vinden.”

kvinnan sitter i portuppgången
hopkurad
håller ett avskalat barn mot bröstet

kaninen är död, eller bara försvunnen
buren är tom
män lyfter möbler på en lastbil

ingen ser det
ändå står ett ansikte på andra sidan stängslet
trycker hårt mot ståltråden
tunna vita fingrar ropar bort mot porten

kvinnan hör inte

hon har kvar porträttet av en annan mans barn
hon vill inte trampa på det
en gång till

kvinnan utan händer

kvinnan som bär sköld
som
bär en ros av stål i hjärtat

kvinnan som inte ens får finnas kvar

***

pojken fångar upp hennes skrik
strax utanför fönstret
stänger in det i bröstet och springer iväg

han vet inte vad han ska göra med det
just nu
släppa det på vägen eller borta vid bron

han vet inte

han springer och går
springer och går
skriket klöser i bröstet

han sjunker ner mot ett brunt staket
och tar upp sitt munspel av plast

långt senare passerar ett vänligt par
tittar ner på honom
ler
och lyssnar artigt

kvinnan sträcker ut en solbränd arm
i handen håller hon ett mynt

”Det finns inga barn mer.”

kvinnan släpper myntet
och pojken ser hur mannen knäcker hennes arm
rakt av

myntet är en blank och vacker tvåkrona

***

allt är nytt igen

kvinnan har en glansig kropp
mannen luktar använd
fina munnar väller in, smäckra ord som översätts

”Man märker avsikten och blir förstämd.”

okända kroppar fyller rummen
det kallas fest

pojken sitter på en pall i hörnet
suger på en tumme av järn
allt går mycket rituellt tillväga

en tatuerad man sitter i fåtöljen
klockan slår sju

alla tittar på pianot
den tatuerade mannen skruvar på sig
papegojorna börjar skratta

”Förtjusande mattor!”

klockan nio klär den tatuerade mannen av sig
portvakten byter stol

fönstret slår igen

två män i päls bär ut ett bord
portvakten håller upp dörren
klockan slår elva

”Förtjusande mattor, som sagt!”

papegojorna skrattar
och går

den tatuerade mannen bär in pojken i sängen
han tror att pojken sover
portvakten står i dörren med en bumerang i handen

”Kan ingen öppna fönstret!”

klockan ett på natten är det mycket tyst
kropparna har gått sin väg

i köket sitter två gestalter
och brister

”Schhh...han kan höra...”

en av dom har en lustig näsa på sig.

***

nu leder han mannen i säng igen

han leder mannen fel, in i barnkammaren
han lägger mannen i sin säng
under den lilla målningen av tre människor i en lada
en förfallen katedral av grova plank

mannen ser olycklig ut

”Mår du illa?”

mannen skakar på huvudet
han vill in i sin egen säng
han trivs inte här
han vet inte vad det är han påminns om

agnosi

men pojken ska trösta honom
länge än
långt efter han har kräkts på pojkens älsklingsfilt

pojken ska berätta om den tunna isen
över den grunda vattenpölen
hur en blindkäpp spräckte isen
och hans ansikte flöt bort

”Förlåt.”

han ska trösta mannen länge än
vika ner hans tunna mun mot ett kallt mekano
pojken ska vaka noga över mannen
tills mannen fryser

pojken älskar honom, han har inget val

”Förlåt.”

pojken tittar på den underliga målningen
igen
på katedralen

var kommer ljuset ifrån?

***

pojken bor i ett höghus

hans plan är vacker och klar
han ska smyga in i varje enskilt sovrum
i varje enskild dröm
och placera sin avbild i drömmen

”Hans mor vill att han ska bli läkare.”

nästa morgon ska han sitta i farstun
och fånga upp spottloskorna
i en plastgondol från Ikea

”Och hans far?”

***

pojken går hand i hand med mannen
går på en strand
bland raukar och kalla fotspår
mannen böjer sig ner

”Sten”

pojken nickar

”Och i stenen?”

pojken svarar inte
mannen har redan lyft en ny

”Sten.”

***

solen sjunker och skuggorna dör
nedanför äppelslänten har mannen hällt ut
nio ton sand

han leker med tunga kulor

avskurna människor rör sig på givna signaler
ler mot varann
som vuxna

pojken är först
geväret är tungt, skottet missar

mannen halkar till och vill börja om

kvinnan till vänster lyfter sitt vinglas
vätskan fortsätter upp i luften
sjungande
alla ser mycket förundrade ut

”Bor han hemma?”

ingen minns, ingen anar
strax bakom revlarna har pojken grävt ner sitt rop

”En tistel av sällsynt skönhet.”

pojken letar förtvivlat efter en pensel
ett sätt att se

***

pojken har nyss lärt sig buga

han försöker gå upprätt, i vilken riktning som helst
han
försöker drömma sig förbi

han läser

”En rik mans hustru blev sjuk
och då hon kände att slutet nalkades
kallade hon sin ende son till sin bädd och sade:
Kära barn
förbli from och god
så skall den gode guden alltid bistå dig
och jag ska blicka ner på dig från himlen
och omsväva dig.
Därpå slöt hon ögonen och avled.
Pojken gick varje dag till sin moders grav
och grät och förblev from och god.
Då vintern kom
bredde snön ett vitt täcke över graven
och då solen om våren åter smälte bort det
tog mannen sig en ny hustru.”

den gode guden

***

ute ser det annorlunda ut

mannen med vingar står stilla nu
i skuggan under kastanjen

”Ska vi kasta en sten?”

pojken håller en klockgroda under vattnet
han vet ingenting om att drunkna
ännu
han vet ingenting om Pitjiri

”Är det bra så här?”

mannen håller upp en pistol
en kamera
han ska fånga det nordiska ljuset

***

nu ropar dom

pojken står i lövallén med mycket tomma händer

han vet att han ska buga varje gång
och verka andfådd

nu ropar dom

han vet att han ska verka glömd

***

pojken blundar

ute i allt detta finns en blick som han inte når
det är hans enda drivkraft

längre bort
långt ute i den tuktade parkanläggningen
pulvriseras en marmorbyst

ingen reagerar

pojken får återvända ensam
samma väg tillbaka

***

nålen är skir och god
tråden rinner genom ordet
såret återglöms

kvinnan till höger håller en vacker kvinna
i sin vänstra hand

båda har fuktiga läppar

pojken i bädden har vänt sig om
alla tror att han växer

”Väck mig inte.
Om ni väcker mig slocknar ni som ett ljus.
Ni är en del av min sömn.”

han lär sig texten utantill

***

ljuset rinner genom rösten
kvinnans mun
detta mycket enkla

pojken vet inte vad det handlar om

”Barnet ska anhållas!”

den ständige mannen skrattar

”Han har målat åtta svarta segel på skeppet
och byggt femtio kanoner till!”

alla skrattar
pojken sträcker upp sin kind mot mannen
och tar emot

det betyder ingenting

med den andra handen smeker mannen hennes förskingrade röst
och lovar henne en hamn av applåder

”Det är bara en sång.”

hon skrattar

hon har tröstat sig med en dålig clown
en medioker epigon

det roar henne

***

allt ligger i ett handfat
av emalj
i en etta på nedre botten, brev från ett annat krig

allt ligger där
och ovanför en spegel, en halmkropp längre bort

”Vi är utan stöd.”

mannen viskar genom luckan
sekunderna innan gästerna gör sig påminda
alla har gott om pengar

ikväll ska ett under klubbas bort

”Kom in.”

ettan fylls
pojken gömmer sig
någon spolar vatten i handfatet, breven avger bläck
orden rinner ut

ännu har ingen tänt på

”Och den obehagliga halmkroppen?”

den ingår

***

han har vant sig
han kan gå hur långt som helst

han står i begynnelsen av den ändlösa pilallén

pudrade människor kastar hästskor runt hans hals
tvingar honom att buga för rika
för symboler tömda på kärlek och språk

”Titta på hans hörntänder, är dom inte egendomligt långa?”

”Jo, lika långa båda två.”

pojken försöker gå upprätt
försöker vara till lags

bruna flickor med skruvat hår, unga pojkar i slips
vuxna män av lack och kyla
kvinnorna som ler och förvinner
för syns skull

pojken försöker sprida sig själv
vara barn
han tror att det handlar om glädje

han dansar
fortare och fortare
virvlar runt med stängda ögon
svävar snabbare än alla andra
skrattar högt och sveper ner en stor kristallkaraff

allting tystnar

alla stirrar på skärvorna
på pojken

barnen drar sig undan
männen kliver snabbt ur rummet
kvinnorna
cirklar sörplande runt skammen

han börjar lära sig

”Duktig pojke.”

han börjar bygga brosk runt nålen

***

pojken tassar över mattan
vuxna har klistrat vykort på väggen
ett är från Bern
ett är från andra världskriget

pojken vinkar med stjärnan av guld
människorna skålar

i dörren står en äldre man
med en svart rund hatt på huvudet
han håller en bricka i handen

”Jag har fått ett arv, jag beklagar.”

människorna blåser ut alla ljus
och går

pojken fryser
han försöker dra av sitt vita linne

alltihop är förstört

***

pojken är en halvstor varelse
till formatet
med ett kraftigt hundbett i vänster lår

han har lyft en tax över ett staket
han har försökt vara snäll

såret glipar under kortbyxorna

senare ska han skryta
med ärret
med en knivduell om svartsjuka
alla ska tro honom
han har den sortens närvaro

då

inte nu
när sjömansänkan lindar en sjal runt såret
och baddar hans tystnad med ljummen mjölk

döda fiskar slår mot piren
hennes nät har hängt på tork i många år
hon bor ensam

”En vacker dag kommer han inte tillbaka.
Men varför bekymra sig om det nu?”

hon har grepp om sin sorg

för övrigt
en stelkrampsspruta
avlägsna silhuetter som vispar golfklubbor
genom tystnaden
imma på väckarklockan

”Det går över.”

***

världen är varm och främmande
den gode guden ler

när pojken vänder sig om står mannen tätt intill

”Jag är nykter.”

ur hans strupe sprutar en stråle grå cement

***

så ser landskapet ut

en man med metalltratt på huvudet
bakom ryggen på en ung pojke i träningsoverall
sittande på en stol
vid ett bord i en grågrön lund
blundande

pojkens mor på knä vid bordet
med en bok balanserande på huvudet
och en löskuk av brons
under kjolen

”Min aska ska spridas för vinden.”

hennes blick är riktad rakt ur tiden

***

han är en mycket liten varelse
bunden vid ett tunt träd

långt borta:
skrynkliga män i vita kläder rullar nötta krocketklot
längs sandbankarna
alla drömmer om bärnstensfynd
om osänkbara fartyg

det är vit sommar

vita kalkstenshus
vit sand
vita fåglar, vitt ljus
vita kvinnor som gömmer sina skratt i torkad ljung

han försöker ropa till människorna

ingen hejdar sig, ingen vänder sig om
han försöker komma loss
ingen reagerar

tiden går, solen slocknar
alla häller skymning i glasen
dricker sprit
någon lossar pojken från trädet
kalla blanka läppar tröstar sig mot hans nakna skuldror

det är mycket genant

pojken blundar
han håller en gummidolk i handen
han ska växa
och detta ska dö ut

”Här är gudagott att vara...”

sjunger dom
tjocka glada människor med vårtor i ansiktet

en av dom ska få hjärtslag i hönshuset
resten ska måla sina ägg

”I glada färger, mitt barn, i glada färger!”

pojken vet ingenting om deras tillvaro

han umgås med ålarna
tången
pressar fingeravtryck i ljummen beck
smeker snäckskal
lär sig lukten av rutten fisk

han växer delvis upp vid havet

han rymmer, gång på gång
för att se vem som saknar honom först, vem som vågar krackelera

”Att han aldrig tröttnar!”
”Vem?”

dom tror att det är en lek

pojken rymmer till havet
långt därute
längst ut på ett omarkerat rev
sitter en uppspolad särling med en bongotrumma mellan benen

han är den ende i pojkens tillvaro
som inte finns
han är hans ende vän

den osynlige

pojken frågar honom
när tidvattnet tillåter:
varför kommer dom till mig med sina giftampuller?

särlingen svarar inte

och vad är det för muller alla är så rädda för?”

särlingen vispar sina tår i vattnet
hans röst är varsam
fingrarna rör sig rytmiskt över trumman när han svarar

”En gång, min vän, ska du möta din berättelse, bara en gång, och du ska buga och tiga. Försiktigt ska du sätta dig vid berättelsens fötter och sitta där, länge, tills ditt hår faller av och din hjässa blir naken och ren...”

särlingens fingrar snuddar vid trumman nu
hans blick är öm och inåtvänd
han är på väg att försvinna ur pojkens liv
för gott

”Så ska du sitta där, tigande, och lyssna, nerböjd...tills berättelsen tränger en virknål av ljus genom hjärnan.”

trumman tystnar, vattnet stillnar
pojken tittar upp:
vad handlar berättelsen om?

så ser löftet ut

***

det står en man på torget

många människor tar en omväg
många människor går till sina hem och släcker
ingen vill berätta

”Men vad gjorde han?”

”Just ingenting, det var det.”

många människor skyndar sig att glömma det dom sett
kavlar vardag över minnet

utom pojken

han skyndar sig till torget
han vill veta mer

vem mannen är
och
varför alla vuxna vänder om
han vill veta vad dom vuxna är så rädda för

”Mullret.”

mannen har redan gått

pojken försöker följa hans fotspår
då lutar sig en vuxen ner och frågar hur pojken mår

”Det hänger ett dött barn i mitt hjärta.”

”Så...och hur kom det dit?”

”Jag vet inte.”

”Vad är du då så ängslig för?”

”Jag undrar vem som hänger i barnets hjärta.”

då vänder den vuxne andra sidan till
den som vetter mot skammen

pojken försöker nå upp
det går inte

då gör den vuxne en omväg runt honom
tittar mot förorten
spottar snabbt och försvinner

bort från pojken
från allt som pojken inte vet

ensam står han kvar på torget
torkar saliv från pannan och undrar vad den vuxne gör

den vuxne har gått hem och släckt ljuset

***

pojken nalkas

han ser sin lilla syster
ett vitt lakan ligger slängt över kroppen

”Hon är inte här.”

pojken tiger

han anar
han är inte heller här

han ligger i skogen med en arm om sin syster
bilden återvänder och försvinner

återvänder och försvinner

kvar finns hela tiden en röst som han inte kan placera
som vanställer honom
pinar hans avsikter
bygger in honom i en järnring
när
han minst förtjänar det

ändå måste han lyssna

vem är det som sjunger så, vackert i natt
långt där borta
på andra sidan den förbjudna sjön

...sjunger om tegelsten och gärningsmän...

vem är det som pudrar barndom
i såren

han försöker se

han ser kvinnan utan händer
halvvägs över sjön
hennes läppar bär ett ljus av lera
fläckarna i hennes ögon väjer undan

på andra sidan sjön halvspringer dom med båren
underliga missfoster
halvmänniskor utan underkroppar

han försöker ropa, plaskar runt i vassen
kvinnan försvinner under ytan, lämnar kvar ett snitt i vattnet

”Välj!”

senare ser han henne igen
naken, nyss våt
dansande bland träden
hela kroppen är täckt av hängande små fjäderdjur

hon ser honom inte

han skrubbar ansiktet mot klippan under sig
letar efter låneord

då kommer hon, alldeles tätt intill
med ett flaskskepp mellan låren
går förbi honom
tappar allt sitt hår på stigen

”Så fin han är!”

ingen sjunger längre
hon försvinner in i skogen och drar mörkret efter sig
lämnar pojken kvar i ljuset

hon har inte ens uttalat hans namn

***

”Blauwe Schute.”

pojken sitter i en ring av fullt normala människor
alla håller upp sig själva
elegant
på ett fullt trovärdigt sätt

”Såg ni hans fru?”

alla nickar

”Han slår henne.”

pojken klistrar en tändsticka till
snart är flaskskeppet klart
ingen oroar sig
alla undviker känsliga stickspår

det är en vacker kväll på jorden
i en skyddad del av världen
och
ingen reagerar när han tänder eld på barnet

”Skeppet.”

när han tänder eld på skeppet
för att se

”...att han aldrig lär sig...”

***

en liten svart ballong

djupt därinne
en nål som exploderar
och ända ut i ansiktet syns ingenting av detta

brosk

***

pojken ska återse sin syster

bruna stugor i sandig tallskog
lågland
stigar av trampad mossa
havslukt
dom håller varandra i handen och springer
hans lilla syster och han

hon bär en söndersvedd nallebjörn under armen
hon har skurit sig på ett skrik

han minns det än

den vuxne som aldrig rörde henne
inte ens hennes kropp
den vuxne som väljer en brandstation
ett barn
för att visa sin enstaka sjukdom

han minns det än

dom springer runt
hans lilla syster och han
i cirklar
allting är mycket stort
himlen en blåsvart fästning
mullrande
svarta skaldjur störtar ner från grenarna
sanden virvlar upp
kroken fastnar i hans underläpp

”Har du ont?”

han håller sin lilla syster i handen
irrar mellan övergivna odlingar
döda spadar
slinker mellan genomblåsta husvagnar
med spindelnät och köksredskap
mögel överallt
en sönderregnad piltavla
rester av en hammock halvvägs ner i mullen
ingen igelkott
inga skimrande stunder av hotlöst lugn
skir frid
bara släpspår av uppskurna äktenskap
vuxna människor som inte finns
som har gömt sig

försvunnit, upphört

kvar på tröskeln en kaninbur
i buren en vitnad benbit och ett egendomligt ljus

”Ja, jag har ont.”

***

pojken blöder, han behöver plåster
han behöver mycket mer än det som inte finns
han är på väg att delas upp i sig själv

han ser för mycket
han kan inte sy ihop sin blick

”Duktig pojke.”

hans lilla syster somnar på botten av en sårig rotvälta
pojken kryper in i sig själv

han har lärt sig rymma
på riktigt

***

mannen lutar sig över pojken
varsamt
kysser hans blänkande skal

pojken blundar när mannen viskar

”Dina bröder har ingen syster längre.”

pojken vägrar ge upp

***

”När ska han flytta hemifrån?”

utanför dörren sitter en harmynt främling
och slickar på en stulen brynsten

han bidar utan oro

tiden är för tegelsten och gärningsmän

***

pojken står ensam i torgets utkant
ansiktet är vaksamt
vinden tränger obarmhärtig kyla genom jackan

tomt åt alla håll, ingenting som nalkas

”Men vad väntar han på?”

ankomsten

pojken håller andan
och undrar varför livet är försenat

han sätter sig på en bänk med en man i knät
mannen dog för länge sedan

”Världen är ännu inte född!”

var det sista mannen sa

pojken undrar vad han menade med det

hur ska en skållad varelse kunna överleva
i en värld som ännu inte är född

pojken lägger ifrån sig mannen
lägger en vacker ask på hans vita panna
en ask av ljust och torkat cederträ

ännu är inte världen född
ännu har inte tillräckligt många dött

var det så mannen menade

pojken vet inte
han dog för länge sedan
på sitt sätt

han satt i knät på en mycket liten varelse
en kropp med två små huvuden
vända från varann

”Är det så här det ska se ut?”

undrade varelsen
och tittade ner mot pojkens blanka ögon

”Nej...världen är ännu inte född.”

då skrattade varelsen
och la en skarabé på pojkens vita panna

”Bomska!”

***

på bänken ligger askan av det djupt förrådda
utan mun
askan av en mycket liten varelse

virvlar upp

pojken har klivit ut

***

det springer en häst nu, det springer en vit häst
järtecken, nalkande

pojken vill spola ögat snabbare

”Varför det?”

han vill spola ögat snabbare
han vet inte
han är partiellt färgblind

utanför, på gatan
väntar nio svarta hästar och en vit bil
det finns inga människor

det regnar

”Är han färgblind?”

hans långa resa är slut
han har spått sig själv med varsamma händer
han är spådd

han ska möta en flicka utan lukt
med ett brådmjukt leende

och han ska störta

***

stilla månblått släpljus över torget i natt
en mycket liten vacker därute

en osynlig

dansar ryckigt över asfalten
damm ensam
fandango över torget i natt

3.
en vacker yngling

det går en vacker yngling genom parken
han saknar ingenting

”Ingenting?”

ingenting,
viskar hans vårdare

***

jag tittar mig omkring
anslagstavlan
skymten av en skört runt hörnet

jag sätter mig på golvet

djurhår och kalldrag
jag har en vag bild av proviant
radioaktivt ljus

jag sitter mycket stilla, mycket länge
jag märker inte vem som varligt viker en gummiduk över mitt huvud
och försvinner

jag antar att det börjar likadant för alla andra

***

jag har slutat droppa

”Ska vi?”

två röster vrids mot mig

”Nej.”

på väggen tickar en vit arm
igen
skaldjur i synfältets utkant

föds jag här eller dör jag

***

jag har varit här förut

jag stirrar i spegeln framför mig
kotpelare, totempåle

nu ser jag
det är ett skrik av glas rakt upp ur strupen

”Han blir kvar.”

***

glänsande, genomdrömd
skuggor rör sig bakom ljuset
gömmer sig
eller slinker undan

jag ligger tätt intill mig själv
daglig näring kommer till mig via främmande besökare
rummet fylls av kall oro

jag känner det
anar det
hör hur hårt dom håller om andedräkten
smeker mig med vita gummihänder
försvinner när jag vädjar
om kontakt

jag hör hur dom viskar i dörren

”Han är vacker när han är lugn.”

jag saknar ingenting

***

ännu har ingen röst trängt ut
jag håller andan

ingen vit i närheten

jag trycker upp dörren med blicken
längst inne i skrubben ligger den
en dimblå skärva
darrande

jag vill den inget ont
jag har inte ens ett namn på den

jag sluter försiktigt dörren
och ler

remmarna skaver hårdare för varje utflykt

***

mjuk strupe nu
medicin
järnsmaken avtar
jag studerar den bedårande stuckaturen

guldförstärkta vingar mot vitt gips

jag hör hur det lossnar
högt däruppe
jag försöker fånga det
forma det
formar kroppen till en skål av frid

en skiss

det går inte
det hela förstörs när ett ansikte för mycket går rakt igenom

”Riv sönder det.”

...

”Riv sönder det.”

***

ännu har ingen röst trängt ut
jag återvänder
inåt

hur såg mannens ljus ut
i rummet
ensam mot en gulkalkad vägg

jag vrider mig

hur såg mannens ljus ut
egentligen

jag funderar mycket på det
på ljuset
det veneriska ljuset
just innan bilden släpper

hur såg det ut

som ett språk, pärlemor
som
ett ankare av blyerts

***

jag vrider mig igen

klockan har smält
den vita armen tickar
sakta växer känslan av ett landskap

”Minns du?”

en egendomlig vävnad
som ett ansikte, en egendomlig röst

”Minns du?”

jag sitter mittemot en vit gymnast i rock
hon ser ut som om hon talar

”Minns du mig?”

jag ler, tydligt
jag saknar motsvarighet
hon reser sig

”Jag återkommer.”

i högra hörnet har naturen fastnat på en bit grå masonit

små stenar, en fröställning
vit färg som rinner
ett torkat löv
ljudet av en surrande fluga

resten brun bark, frid

***

jag ligger vid kanten av en uppslagsbok
försöker tyda tre punkter

”Det finns ingen mer i rummet.”

ingen accepterar min tystnad
ingen vill sluta
inte ens kvinnan i den lugna rocken

”Du tiger bara om det du vet.”

jag vet ingenting

”Vem slog ihjäl kaninen?”

hennes röst är mjuk och inlärd

***

längre ner
har någon klöst sig själv

bruna lister genom rummet
inga spikar
vissa nätter hörs ett tunt och dämpat ljud

ingen av oss rör sig längre
ingen törs
genom ljuset svävar damm och stoft

”Här är gudagott att vara.”

det är kallt och varmt
sterilt
en vacker dag syns inte till

***

jag vill inte

ännu har ingen röst trängt ut
solen vitnar
jag vill inte färdas

mannen håller fram ett kort

”Dina bröder har en syster nu.”

förr var det tvärtom

jag vill inte färdas
och ändå
nålen fördelas, trycks in
jag färdas
helt emot min vilja

det är lika långt åt alla håll

***

rösten
minnet av ett ansikte som flöt förbi
hängande fågeldjur

rösten har trängt ut

tre människor sitter i en bombad katedral
eller ett hamnmagasin
en raserad lada
alltihop handlar om ljuset, om ett gulnat fotografi

jag kliver in i ansiktet

”Äntligen.”

pennan håller redan en bild i sin rörelse
kvinnan ser mycket glad ut
hon fjättrar bilden på sitt vita block

jag hör ekot av enstaka ord
fjällmassiv som återkastar en kvinnoröst
fullständigt utan värme

”Vill du fortsätta?”

jag märker hur hon häller ut sig själv
på betryggande avstånd
hennes skål är märkvärdigt tom

jag har fler ord

”Så fin han är.”

hon nickar
hennes skål rätar upp sig, hennes ögon signalerar inåt
efter direktiv

innan hon har stabiliserat sin blick
har jag försvunnit

”Hör du mig?”

jag hör henne inte

”Vi ska sluta nu.”

filtarna är blå, slitna
den understa är kallast, den ovanpå är full av hål
den hon sträcker mot mig har en man dött i

”Vi ska sluta nu.”

hon är redan på väg ut genom dörren
det är knappt jag hör henne viska
rakt ner blocket

”Äntligen.”

jag behöver aldrig färdas mer
jag är lugn

det behöver aldrig mer försvinna
likt sagor, eller landmärken

jag förvandlar skålen
samlar ihop varje enskild bokstav
jag är lugn
det behöver aldrig mer förändras

det finns alltid en till

hon hejdar sig i dörren

”Förlåt?”

”Det finns alltid en till.”

rösten har trängt ut

***

vården består av en uppsättning ord
transparanta begrepp som tillgång och avsikt
kolumner av mörk metall

”Han vägrar?”

sjukdomen behandlas i tur och ordning

***

”Det är inte meningen att ni ska trivas.”

rösten skrapar till
och försvinner
snart är det tyst och outhärdligt

jag
virar bindan hela natten

***

jag sitter i gallerinfattat ljus
tidig timme på jorden
jag försöker fånga det igen

jag fångar det

”Äntligen.”

strax efter är det borta på nytt

***

så pågår det en längre tid

dödsuret
tanken på tid som en farkost
som
en tankbil full av blod

”Vad tänker du på?”

”Ankomsten.”

hon ler
hon kan inte släppa mina läppar med blicken
ung flicka som har bråttom i karriären

smittar han, tänker hon
kanske
och tittar ut genom fönstret
snön täcker hennes kroppsformade cykelsadel

jag tänker på det dödfödda fostret
flickan som la det i en
cykelsadel
tanken på tid som hejdande
eftermäle
som en sista åsiktsyttring för eftervärlden att begrunda

”Det handlar om punkterna. Om bristen på frånvaro.”

hon slår igen sitt lilla block
tar fram servetten
hennes händer är mycket rena
nerkörda i ljuset före varje anfall

”Det gick inte idag heller.”

”Kanske i morgon.”

hon har redan bytt ansikte
hennes händer spelar piano på ett helt annat våningsplan
jag återgår till sjukdomen
flyttar skålen närmare munnen och andas in

”Kanske det.”

hela vägen ner sjunger en elektrisk muskel

***

mannen utan ansikte, kvinnan utan händer

när som helst, dag som natt
viner genom hjärnan och försvinner in i duken

den tomma kaninburen
repet mellan trädet och fotleden
en nyspänd örfil

så mycket som vill singla genom ljuset

jag vet inte
jag vet inget annat sätt

jag blundar

***

”Min fru tycker om impressionisterna.”

ormar i frack cirklar runt
runt
saxen klipper i bakgrunden
det ligger femton bilder av apor vid mina fötter

”Förtjusande mattor!”

mannen i bakgrunden väljer ansiktsuttryck
kvinnan till vänster håller en ren och otäck flaska i sin hand
hon har bråttom

”Som sagt.”

kvinnan till höger kryper tillbaka in i hålet
en ung flicka gömmer sina händer
i en vissnad krans

och detta vill dom att jag ska förklara

det egendomliga ljuset på väggen
avslöjar den oroliga skuggan av en smal slang
jag viskar

”...hjälp mig...”

långt borta
på andra sidan besökstiden
lägger anhöriga ner sina låneord
skrapar formalin från huden
kravlar in i offerlunden och beställer kostnadsfri glömska

jag är en mycket liten varelse
igen

***

rummet är omöblerat

förr fanns det tidningar på ett litet bord
korrekt information om läkarvård och hygien

nu står det blommor av plast i en fönsternisch
på golvet sitter en mycket gammal kvinna

hon virkar på en barntröja

den är åtta meter lång
ungefär
mörkblå angora
ringlar ut över dem marmorerade korkmattan

i en glasburk intill sig har hon spadet av en nykokt vitorm
påstår hon

hon tittar upp när jag stiger in
det är hon

grannen
som livnärde sig på tidningsrester
klädd i rivet linne
odlade kråkor på fönsterblecket
skrev absurda appeller till fredsdomstolen i Haag

kråkdamen
henne som jag klöv med en yxa

nu känner hon inte igen mig
och ler

”Jag kämpar desperat för att inte bli frisk.”

hon sparkar ut tröjan över golvet
tecknar åt mig att sätta mig ner

”Jag vill ha röda kaffekoppar av benporslin
med ett rött hjärta på varje kopp”

jag nickar

”Alla borde ha den sortens koppar.”

jag håller med henne
varför har ingen tänkte på det förut
hon blir mycket glad

”Hör du hur dom sågar på vinden?”

vilka då

”Barnen. Dom har varit inlåsta så länge nu.”

jag får en obehaglig dejavu
kråkdamen tittar mig i ögonen för första gången

jag tittar bort

möjligtvis minns hon plötsligt
möjligtvis

”Och vad är det inte för fel på dig då?”

”Jag är frisk, det är väl det.”

hon nickar

”Tala med kvinna som bor här.”

jag ska göra det

”Hon ha så gömda händer.”

***

vit svepning av manslängd
jag reducerar
på sängen ligger en nystärkt desperation

mitt uttryck är redan långt härifrån

”Och i stenen?”

jag vet

***

jag beskriver det dödfödda fostret i sadeln
för en vit gymnast

hon tar mycket illa vid sig
tyvärr
som om det handlade om henne

det gör det inte

”Det handlar om en ofattbar smärta.”

hon förstår mig inte

då påstår jag att det handlar om tre punkter

”Konkretisera.”

jag kan inte

”Konkretisera.”

hon borde gå nu
innan vingen slår till

***

om jag hade en liten ballong i den understa lådan
och inte väntade besök
inte väntade människor med hårig hud i ansiktet

så, ungefär
skulle jag beskriva det då

som en händelse utan avsikt
drömmen om ett lockrop

”En tistel av sällsynt skönhet.”

jag skulle ta fram ballongen
kanske
och vända mig om

kanske skulle det stå nån där
bandagerad
och sträcka ut sin hand

”Du finns inte.”

så ungefär,
just innan allting brister

***

jag försöker beskriva det som en ofattbar smärta

ingen begriper en ofattbar smärta
alla saknar empirisk referens

”Det finns ingen mer i rummet.”

hur vet dom det

”Försök förklara.”

”Därpå slöt hon ögonen och avled.
Pojken gick varje dag till sin moders grav
och grät och förblev from och god.
Då vintern kom
bredde snön ett vitt täcke över graven
och då solen om våren åter smälte bort det
tog mannen sig en ny hustru.”

dom vill veta mer exakt

”Jag kan inte.”

dom ler

”Försök.”

dom vill åt mina missbruk

***

jag försöker måla det
måla smärtan

måla det som ingen förstår

som en obegriplig skönhet
en smärta som leder långt förbi smärtan
leder så djupt in i påfrestelsen
att illusionen av en befrielse kan ta gestalt

”Förlåt?”

hon tröttnar

hon tror att det är en semantisk lek
en rebus
eller ett korsord

hur ska jag förklara

rådjuret rör sig ur tavlans mitt
ut ur duken
rör sig in i landskapet

kvar i målningen
inuti
känslan av ett nyss förlupet djurplågeri

”Räcker det?”

hon går

***

”Varför låg du på en kyrkogård?”

jag vet att det svävar en smal penna genom rummet
kanske ett munspel
jag kan inte skruva upp

jag försöker räkna föremålen i hennes ögon

”Vad tänker du på?”

dresserade fläckar,
dom
dresserade fläckarna i Eichmanns ögon

”En svart spik.”

hon sänker pennan
hon tror att jag hittar på
att jag rymmer

det gör jag inte

jag vet vad en svart spik betyder
det vet inte hon
när jag säger spik tänker hon på hammare
när jag säger språk tänker hon på
ord

”En svart spik?”

”Ja...eller en människa utan röst”

”En stum?”

när jag säger en människa utan röst tänker hon på en stum
hon går aldrig ett steg utanför
hon står still

när jag säger kärlek tänker hon på en man

”En riktig man?”

nej

”En vitklädd kvinna med ett tankfullt och allvarligt ansikte?”

hon vidgar sig,
men nej

”En naken flicka, hennes hår ligger utfläkt över hennes ansikte,
hon bär en ros i munnen, hennes ögon är mycket skrämda, hon
är jämnt delbar i tre. Hon heter Pitjiri”

när jag säger att det handlar om skam
om sår ur det förflutna
ser hon märkvärdigt uppgiven ut

***

jag tittar ut

det ligger två kroppar i kors på grusgången utanför
en kalv och en ung flicka
huvudlösa

längre bort ser jag ett par travar
kroppar staplade som kaffesäckar, eller judiska lik
det är naturligtvis mycket kusligt

”Det är avsikten.”

att avbryta mitt tillfrisknande

***

jag minns när jag släppte taget
på ett ungefär
när jag gick in i den vita dvalan

det var när dom lyfte på gummiduken
och frågade vad jag hette

jag satt på ett rutigt golv
bland kalldrag och djurhår
mitt huvud var bakåtböjt

det första jag såg var grå stuckatur
innan ögonen hade vant sig
sedan såg jag vem som frågade efter mitt namn

det var en man i grön rock

då släppte jag taget

var det ett år sedan
eller igår

jag vet inte
jag sover på säckväv och äter det som bärs in
jag vet att det finns en blå skärva i rummet

då och då går jag i parken

***

förr eller senare
ska jag förklara hemligheten med skärvan

att den har samma ögonfärg
som ryttaren

***

”Du vet att du har gjort människor illa.”

”Vad är illa?”

”Att skada andra människor.”

hon upprepar sig själv
hennes lukt från munnen
hon använder hela tiden fel ord

jag bygger ett flaskskepp av hennes språk
en drake i stelnat glas

därute,
på andra sidan sjukdomen
faller en svart vålnad genom snön
som om
ingenting har hänt

jag kan allt om det där
att bo i en okänd fågelbur
omgiven av sällskapssjuka hjärtslag

”Kan jag gå nu?”

***

”Jag ville bli poet.”

”Du tycker om poesi?”

jag tycker om det oavslutade

hon vrider sig mot fönstret
hennes blick försvinner ut
munnen formulerar ord som jag inte hör

***

senare
är jag ensam i rummet
ingen är där
inte ens jag själv

det som rör sig i sängen
är obehagligt,
det påminner om en människa

***

som så

på bänken sitter en bortglömd sångare med ett spjut i handen
hans dotter närmar sig med en munkorg

som så

på balkongen piskar kvinnan samma matta för nionde gången
hennes man har målat om sin son

som så
när allt är avklarnat och osagt

***

natt i natten
inne i mörkret

strukna kroppar fraktar uppklippt näring
mellan avloppen
röda varma munnar letar efter nyckelord

tätt intill varann går djur med långa skuggor
stannar till vid glaset
stirrar in
ingen märker när en camouflagemålad bil passerar

***

ute ser det annorlunda ut

ute går en enkel flicka vilse med sin hund

blått smink runt ögonen
saknar karta
bara små små stygn som visar vägen

hon är ute för att köpa bohag

målerisk är hon knappast
ingen märker när hon springer genom parken

hon ska bygga sig ett hem
för ingen annan
sätta blommor i rabatten, måla alla väggar vackra

”Vi kan ingenstans ta vägen.”

nej

”Det är vår enda tröst.”

ute ser det annorlunda ut

***

jag börjar bygga en modell av barnet
och ingen dansar

jag försöker förklara

”I rymden flimrar det förbi, och färgfigurer, hjälten skäms för sin epilepsi.”

”Sortera det.”

jag kan inte

”Sortera det.”

hon står still vid sängen hela natten

***

jag är mycket mörkrädd

gaslågor
ett kvinnoansikte som förändrar färg och form
och oavbrutet upprepar en otäck akt
alldeles intill

”Det såg inte ut så.”

jag är rädd för enkla saker

män i pepitamönstrad hud
små besatta barn

”Var är du nu?”

mitt i regnet

ansiktslösa människor vankar av och an på kajen
blanka paraplyer
små besatta barn i mörka pölar tittar ut mot vattnet

”Var är din son?”

han höll en hand här
för en stund sen
en äldre kvinna gömde sig

han tittade på mig
jag skrek
då såg jag hur förtvivlad han såg ut

han är borta

”Det är han som sågar på vinden.”

jag vet
jag är rädd för enkla saker

***

jag ska förklara det

jag ska färdas samma väg tillbaka
det är lätt
jag ska färdas genom samma port igen

”En port av hat?”

samma röst ska hejda mig

”Upprepa det.”

jag vill inte

”Upprepa det!”

utanför ska anförvanter lägga bilder längs min väg
det är inget märkligt
jag vet att jag ska möta min far igen
och han ska förstå

”Du är ute ur ansiktet nu.”

han ska skaka min hand och se mig le

det finns ingenting oklart längre
vi
ska skiljas innan rösten dyker upp igen

”Teg han?”

”Nej, han undrade när färjan gick.”

”Och?”

”Han fick en tidtabell,
det var allt.”

så ska jag förklara det

***

jag är ensam i rummet med tre tomma sängar
jag är inte ensam längre

jag kastar mig runt

mannen har ingenting i händerna
tovigt rött hår
en mörk rock som går ända ner till anklarna

över vänster axel hänger ett dött djur

han ler
hans ögon väntar på min reaktion

”Ja?”

han svarar inte

”Vem är du?”

”Greven av Tillåtelse.”

nu skrattar han
som om också jag borde vara invigd
det är jag inte

”Vad vill du?”

han ler inte längre
och tittar ut genom fönstret
hans händer är inte speciellt kraftiga
smärta
märkligt vita, oanvända
han har levt sitt liv i skuggan

”Är du rädd?”

frågar han plötsligt

”För vad?”

”Den levande döden.”

på det här avståndet till taket
har jag svårt att avgöra
om det är en skalbagge eller en tvestjärt
som kilar in i springan
men jag tror att det är en tvestjärt

***

jag är inte ensam i rummet
längre

när jag bäddar in en sten i våta fjädrar
kan jag höra steg genom hinnan
längre bort syns skygga skuggor hasta bort

det är bra

jag undviker kontroll, jag är medtagen
jag tunnas ut

”Det är meningen.”

det är en del av behandlingen
att förskjutas

***

jag ska berätta vad jag ser
när hon frågar ska jag bekräfta varje enskild bild

”Du använder symboler.”

nej

”Samma föremål återkommer, fast i olika kombinationer.”

som ett ansikte

jag ska peka på spjutet
av tid
från mungipan till ögonvrån
jag ska
beskriva det som ett brev

”Ett ärr?”

nej
snarare en påminnelse

jag försöker upprepa det tillräckligt många gånger

”Varför det?”

för att slippa synas

***

jag öppnar fönstret

sommaren vandrar in från grönskan och blir höst
inskrivna avlutar bänkarna, friska leker nyspolad metall
anhöriga skurar blanketterna

allt återgår till likgiltig omsorg
till besökstid

när jag sparkar barnet i maggropen blir det egendomligt tyst
äntligen

allt återgår

deras övermålade blickar
klockan i salen
rånarens trumhinnor viskar till fåglarna

”Han finns.”

rånaren gömmer sig när jag vänder mig om

”Ser han ut så där?”

”Släck.”

***

jag kommer närmare

allt är utbytbart
inlåst

jag tar upp en ask, för tredje gången
jag har ingen nyckel
mannen som fick den var kypare
svartklädd
vi möttes i en blodgivningsbuss

jag vill öppna asken

”En nyckel.”

”En till?”

samma frågor varje morgon
olika svar
igår föreslog jag en blomma av bomull
eller en kanyl

i morgon ska jag säga sågspån

”Ligger det sågspån i asken?”

jag får en ny penna
den gamla stumpen sitter intryckt i hennes armveck

jag börjar med en bild av en lina
en mörk violett ros
en äldre man som vattnar golvet

ännu ingen rörelse på linan
mörkt i tältet
så drar jag ett ljus över bilden

det är fruktansvärt

hon ligger uppskuren nedanför badkaret
gardinen i fönstret är avsliten
hennes fötter är bundna med en lina av läder
som löper ut genom dörren

”Kyparen?”

”Troligen.”

nästa morgon har cirkusen åkt

jag får ett glas vatten och en handduk
nu dröjer det åtta dagar igen

***

jag vill återhämta alltihop

”Det går inte.”

”Varför det?”

”Vi har regler, eller förpliktelser, snarare...
vi måste planera hela tiden.”

jag gömmer asken under täcket

jag är en mycket liten varelse
jag vet att vi behandlas två och två

”Enligt ett visst mönster.”

jag vet,
jag är fullt frisk

***

jag hinner hela tiden före mig själv

jag är redan där när jag kommer fram
halvvägs upp i kastet

det går för fort
jag vill inte ha några fler besk

”Inga alls?”

nej

”Inte ens?”

nej,
inte ens

***

jag har mycket små anspråk

när jag håller en svart spik i handen
kan jag uppfatta ännu en röst

jag blir mycket glad

”Det går för fort.”

jag vet
jag tittar ut

här och där en hukad,
runda stenar
ingenting som skrämmer idag

det betyder ingenting
avsaknaden är en förutsättning

jag vill inte
jag vill inte ta i någonting

som om avsikten lämnat mig
jag vet inte
det känns som om avsikten redan har lämnat mig

jag tittar ut igen
blå löv, en grusgång
längre bort ett barn som växer fast i kastet
brunt regn

jag vet inte

som död sten, mjuk förlust
som om ingenting av det jag avsåg återstår

jag vet inte

omsluten av grå sorg
moln av insekter som fraktas in i ljuset

”Moln av insekter som fraktas in i ljuset.”

hon tittar mycket glest på mig
hon
tolkar sin egen frånvaro

***

”Varför påstår du att din mamma saknade händer?”

hon flydde barfota ur min barndom
när jag ville måla sa hon att jag skulle spela piano
när jag spelade piano
slog hon mig med en trävisp över händerna

senare återsåg jag henne
naken
nyss dansande
hon hade hängande fjäderdjur på kroppen

kvinnan i den vita rocken bläddrar i kartoteket

”Vredgad kärlek kallas hat.”

kvinnan tänjer sin förtjusning

”Det leder mycket snabbt till depression
på grund av rädslan för att hatet ska förstöra
dom personer man behöver, dom man älskar.”

nu skimrar kvinnan av iver

”Varför påstår du att hon saknade händer?”

hon är verkligen fullt i nivå med sin begränsning

***

tidvis minns jag mycket mer

märkt av ljudlös värk, vågor genom kraniet
tidvis minns jag mycket mer

ejderdun
en hand som håller upp sig själv
till påseende

musik, en röst

”Vi är...”

en kvinna vid min säng
klädd i enkel ångest, nattlinne av bomull
hennes svarta ögon letar efter en större tydlighet

i handen håller hon en boll av ejderdun

”Vi är blundare.”

hon jagar en grå katt
ut ur rummet

jag håller andan igen
jag är ensam
jag har lärt mig scenen utantill

***

idag
är hon mycket irriterad

”Säg om det.”

”Bortom det till synes sedda.”

”Vad betyder det?”

hon är mycket irriterad
sval, upprörd
hennes miniräknare sticker upp ur bröstfickan

”Skriv ner det.”

hon är verkligen mycket irriterad

jag vet inte varför
jag vet inte varför jag öppnar filten
jag fryser
jag vet inte varför hon vill att jag ska fatta eld

”Du vill ha ett exempel?”

”Gärna.”

som en exakt bild av saknad

en stad i norra Ontario, två hus brinner ner
en man står mitt emellan och pekar med ett munspel upp mot molnen
han har grå rök i näsborrarna och vägrar bära

”Det är han.”

”Vem?”

”Han som säljer rispad luft.”

***

en efterbliven kvinnokör övar lågmäld ödslighet
vid ett vitt piano
landskapet är ett vackert galler

här och där blinkande personsökare
runt ett stort oval bord sitter åldringar
och ritar av sig själva som barn

alla är desinficerade

”Så ser det ut.”

så har det alltid sett ut

inga färger, sterila former
ingenting som ska påminna om det försvunna

”Det utanför.”

förlåt

***

kall motor, imma över statligt glas
låsta dörrar
slutna rum, brandsläckare

här och var sneddar gestalter genom tystnaden
tunna röster lägger sig på läpparna
och härmar språk

”Kycklingar är värst, dom lever länge efteråt...”

jag tittar mig omkring
ingen där
bara förnimmelsen av en kvinna med läderkåpa
en yngre men
med skägg på vänster ansiktshalva

det är så

det är så kusligt länge sedan
det normala var normalt

***

hon ser på mig med vita händer
hon är len och punktlig

hennes block är ovikt
som oftast
och jag når hennes knä om jag vill

”Idag är det din tur.”

jag undrar hur hennes tång ser ut
hennes klocka
jag vill hälla ett knippe krabbor i hennes ovala lugn

jag är rädd

”Jag är ovan.”

hon fäller upp blocket

”Det är alla.”

ler hon, nästan osökt
hon vill att jag ska återvända
dit jag aldrig varit

”Som dig själv.”

det är mycket begärt

jag lärde mig att gå vilse för att aldrig hitta hem
hur ska jag förklara det

kvinnan utan händer hade glömt mitt namn
och kysst mig

mannen hade lämnat mig på stigen med en virknål genom hjässan
hur ska hon kunna förstå det

jag vet inte

***

jag har ingenting att återvända till

jag sitter med ett block i handen
tio nya kritor

det ligger tio nya kritor på mitt bord varje morgon
trots att jag är färgblind

jag tittar ner på blocket

jag vågar inte formulera hennes namn
ännu
jag vågar inte se henne framför mig
eller höra hennes röst igen

”Sluta förnedra dig.”

hennes röst är mycket lugn

***

jag minns

jag håller en banan i handen
en japansk bil
jag säljer min signatur för en burk sardiner

bilar kommer och bilar far

jag ligger på golvet och äter spik
eller hasselnötter
min son har röda skor i handen

”Ska vi gå nu?”

strax

”Pappa ska bara väcka sig.”

jag minns

vi sitter i ett hörn, eller en vinkel
mörka fjädrar trycks in genom brevlådan

”Vad har du i handen?”

ett kärleksbrev

hans tunna rop är allt som hörs
jag lyfter luren

”Är han där?”

vem

***

jag tänker på en helt annan kvinna

kvinnan som aldrig kan återkomma i en och samma skepnad
hon är förbrukad
nu läser hon om sig själv i andra roller
hon ler
hennes ondska är passerad

”Hur når hon dig?”

hon kremeras
det är hennes sätt att sprida värme

”Hur såg hon ut?”

hon var tatuerad
som många av enkelt ursprung
hon hade ett hjärta av armod tatuerat i ögonen

”Hon var beläst.”

”Hur vet du det?”

hon hade en bokhylla
en spegel
en cykelram vid soffan
hon tyckte mycket om druvklasar av metall

”Hon hade målade klor.”

”Förlåt?”

det var hon som märkte mig först

***

jag söker ett namn på världen
så enkelt är det

det är ljust ute, parken är vidgad
varelser rör sig
helt obehindrat, till synes utan sammanhang

om jag går dit återkommer jag aldrig

”Du avstår?”

jag sätter mig en bit bort

***

”Vad tänker du på?

jungfrun med järnmask
cocteau
målade ögonlock

sökandet efter ett annat synsätt
sedd seende

”Dymphna?”

nej
inga namn, inga varelser

bara befrielse, ur friden
ut mot...

”En lucka ut mot målningen?”

ja

havet i ett oljerus, bord i sanden
rester av en trött arm

ett slags kontinuerligt undanstökande

”För att?”

”Återupprätta avsikten.”

***

så ser jag situationen

jag är klar och lugn
hon sitter på en enkel pall

hon ser förväntansfull ut

”Jag lyssnar gärna på dig.”

hon kastar en blick på personsökaren
och reser sig
jag tänker på hunnebofångarna

”Varför har du tatuerat en stjärna på armen?”

”Jag vet inte, det finns en till.”

”En till vadå?

jag ler,
hon ser mycket samlad ut

”Gör det nåt om jag går?”

så ser jag situationen

***

mannen i sängen intill har nyss levererat sig själv
han är fortfarande varm, och ovan

”Jag har färdats i många motsatser,
min vän,
jag har sett insidan av en enkel mans ångest.
Ingenting har upphört att förvåna mig.”

han lutar sig alldeles för långt in

”Det finns så många sätt här i världen,
fett och filtar, blå svamp
på botten av akvariet går en man och håller andan.
Alla tricks är tillåtna, allt är möjligt,
på bekostnad av det ena får det andra finnas till.
Det finns ingen början,
inget slut...
det finns ingen timme som tar vid.”

han är verkligen mycket ovan

”Det finns ingen lag, ingen värdighet,
det finns inget hem längre...
eller hur?”

vad vill han att jag ska svara

”Det finns ingen utfästelse.”

han har tystnat innan jag hinner ikapp,
han har rätt

det finns ingen timme som tar vid

***

hunnebofångarna hade hängt sig
kollektivt
i en kusligt exakt triangel

fyra man i basen, armlängds avstånd
spetsen krönt av den yngstes kropp
lustmördaren

”Ljuset.”

sa mannen som låste upp

”Det var ljuset som tog en,
mest,
det fruktansvärda ljuset...”

det veneriska?

***

bilden av ett instrument som långsamt tränger upp ur marken
delar av en harpa

bilden av musik

bilden av sandig talljord
vid kusten
en instinktiv känsla av obehag

en mycket fridfull målning, egentligen
tom natur, släpljus
ingenting som påminner om oss

”Bra.”

jag vet inte varför

senare har jag ersatt harpan med en stämgaffel av kött
och för att dölja varje tolkning
har jag ställt en starkt förkolnad tågkupé i utkanten av bilden

det är bara jag som hittar ut

***

”Förklara.”

det handlar om skriket

”Vilket skrik?”

det som utplånar verket

det som låser universum
i ett enda penseldrag
sekunden innan det bryter ut igen

bristpunkten som blick,
som
en solros av besatt skönhet

***

jag hade en dröm i natt om en man
som tystnat

”Vad var det som hade tystnat?”

den inneboende avbilden,
hans tilltal

”Och hur slutade drömmen?”

hon tittar upp

”Mannen sökte upp en mycket gammal människa
och bad om hjälp.”

”Fick han det?”

han fick hjälp,
han
lärde sig hur man dödar ett skrik
med ett ännu större skrik

”Han brast.”

***

jag är här, samtidigt
jag
lyfter blicken, flocken närmar sig

en av männen har ärvt sin döda mors framgång
en annan spelar piano i tvångströja
nattetid
på jakt efter den försvunna tangenten

”Nåt som har gömt sig för min skull.”

han försöker sträcka ut en hand

jag undviker beröring
spegelbilden övergår i anonym volym

jag försöker hålla fast mig själv
smälta ihop
jag ska springa länge än

ingen ska hinna ikapp
som förr
ingen ska stå med öppna armar och låna ut sin mun

”Vill du att vi hänger in en handduk?”

***

natt inomhus, salen är släckt
allt går i vågor igen

mannen på golvet har små glödlampor fästa vid fotlederna
han dansar med fåglar i famnen
hans
fötter glimmar över golvet

jag vågar lute mig ut en aning

”Ska vi kasta korten?”

”Inte än.”

mannen på golvet har släckt sina fötter
ur svärtan böljar en röd våg

så börjar musiken

”Nu.”

vi kastar korten

***

ute ser det annorlunda ut

ett galleri av genomsprungna
tidig vår i parken
tunna lockrop mellan träden
många
har nått sin bristpunkt i förtid

löv flanerar

”Som ett penseldrag?”

nu samlas anförvanter för att stuva om historien

***

gymnasten sträcker över en ny pensel
ber mig måla av mig själv

”Som barn?”

”Nej.”

”Jag behöver stanniol.”

”Varför det?”

”För att illustrera skriket.”

jag klipper ut två figurer ur svart papp
ur deras gapande munnar klistrar jag fransig stanniol
som docketater

”Vad är det där?”

”Mamma och pappa formulerar ljuset.”

”Bra.”

hon sitter på en vit pall vid väggen
hon överlever
hon har väskan full av rutiner

”Är vi klara?”

vi är klara

***

”Förklara.”

som om jag skulle dela med mig,
delta

vittnen överallt
små förbrända barn som stirrar ut från skärmarna
förändrar färg
och blir till diagram och konstgjort liv

så egendomligt

så snabbt det går
nyss hemmagjorda leksaksbilar
teddydjur
så plötsligt stenansikten
tungor av neon
ingen märker skillnaden

den gamla människan viker upp en gulnad tidning
försöker slicka pappret
hon försöker minna hur det lät

jag låter henne hållas, hon älskar dockteater

så snabbt det går
från ingenting till ingenting på 4000 år
och ingen märker skillnaden

så egendomligt
nyss höll en enkel man sin tungspets tätt mot sonens fontanell
för att känna vart han själv tog vägen

nu
står han som ett spett i sonens kropp

så snabbt det går
så egendomligt

och detta vill dom att jag ska förklara

***

”Försök igen.”

kvinnan vill att jag ska stå på gränsen
tätt intill,
vill att jag ska dela med mig

den här gången är jag lugnare
jag behåller ingenting

”Du kan klippa när du vill.”

kvinnan lutar sig fram och knäpper på bandspelaren igen

”Är du klar?”

”Ja.”

jag är klar

det är sent, varmt, mörkt
i utkanten av staden
bordellen består av en enda lång korridor
kantad av dörrar
på varje handtag hänger en trosa

kunderna får lukta sig till sina val
dörr för dörr, trosa för trosa

själv nosar jag mig mycket långsamt genom korridoren
hejdar mig, nosar igen
fingrar på en ljusblå trosa
nickar
öppnar dörren, försiktigt
kliver in
i sängen ligger kvinnan utan händer

jag blir mycket glad

jag
har vita handskar på mig
jag kommer just från veckans matlag

jag har haft hand om djurtillsatsen

nu står jag framför henne
äntligen
jag har sökt henne länge
hon försvann ur sikte långt innan jag han fästa blicken
utan avsked
eller ens några nämnvärda minnen av hud
bröst eller värme
jag har saknat ett anslag i tillvaron
en fästpunkt

”En fast punkt?”

nej

jag sänger dörren långsamt
kvinnan sover
kunden innan har lagt sedlar på bidékanten
och öppnat fönstret

det är mycket hänsynsfullt

jag sätter mig på en rak stol vid väggen
jag vill måla allt
innan jag går till verket

jag ser hennes tunna sjaletter hänga på ryggstödet
paljetterna på behån
delar av hennes åderbråck ringlar ut ur täcket
hennes fötter har tre nerfilade liktornar
hennes peruk har åkt ner över pannan

hon sover tungt och sammansatt
tungan skräms upp ur svalget med ojämna mellanrum

rummet är litet
funktionellt och mycket opersonligt,
som jag föreställer mig henne

ett enda privat föremål,
ramen till en herrcykel står lite gömd bakom sängen

jag ler lite
jag vet vems ramen är
eller var
och vem som klövs över den

blodfläckarna sitter fortfarande kvar

hon håller tydligen fast vid vissa saker
tänker jag
och börjar vissla

jag har en låg melodisk rondör
jag är trygg
jag drar av mig handskarna extremt långsamt

kvinnan utan händer
rör sig en aning under täcket, en arm faller ut över sängkanten
hon har ett billigt indiskt armband på sig
en av hennes långa lösnaglar har knäckts under täcket

så hon har händer ibland
tänker jag

hennes fingrar är intensivt gula
dom flesta
hon går på nikotin och leda

jag reser mig ur stolen
jag vet inte riktigt om jag ska väcka henne först
hon är så svår att nå

jag klär av mig

ett par växelmynt rullar in under sängen
strumporna har en frän doft
det
stör henne knappast

jag går fram till sängen
lyfter på täcket och tränger försiktigt ner
kvinnan rör sig i sömnen
välter ett halvt varv in mot väggen
jag
kryper tätare och drar upp täcket

det är så här hon känns
tänker jag

den här gången ska hon släppa in mig
på riktigt

”Nu rider gossen på en hög vit häst
Bomska
Rider ut i världen klädd i vitt vitt vitt.”

jag smeker hennes skuldra
hennes axel
hennes stora ärr från barndomsvaccineringen
jag kysser det försiktigt

kvinnan vrider runt på magen
sävligt
ansiktet vilar in mot väggen
jag viker varligt kudden över hennes huvud
jag har stånd

utan märkbara rörelser för jag ner lemmen mellan låren på henne
hon rör sig lite
jag häver mig upp och släcker den lilla äckliga druvklasen
av metall

det är nästan mörkt i rummet

från fönstret hörs ekot av lossnad navkapsel
dova klanger från en gosskör
ljuset från en konsumskylt strimlas upp av persiennen

ömt och varsamt trycker jag mig in i henne
gammal kall säd hjälper till
kvinnan kvider en aning
tungan glider ut en stump ur munnen
innan
hon vrider ner ansiktet i lakanet

jag tränger äntligen in i henne
ända in till skaftet

”Bomska!”

jag drar bara två gånger
det kommer snabbt och hårt
sprutar till
jag står still på armarnas tills ryckningarna självdör

så drar jag långsamt ut igen
allt är varmare nu
slidväggarna
håret
till och med hennes celluitklädda lår är ljumma

jag glider ur sängen och tänder lampan
torkar lemmen på en bit av täcket
klär på mig utan hets
stänger fönstret och går ut

jag visslar,
jag har en skarp drill i tonen den här gången
jag
går med fjädrande steg genom korridoren

jag har åstadkommit ett anslag

”Räcker det?”

kvinnan knäpper av sin bandspelare
och sig själv
hennes ansikte är blankpolerad avsmak

”Det räcker.”

jag har gjort så gott jag har kunnat
med en ursinnig falk på väg genom trumhinnan

jag har försökt

***

en man i ett rum

längst inne i ett vykort
vid väggen
hukad under det enorma ljuset utifrån

”En riktig man?”

inte än

jag sjunker ner i skuggan
penseln orkar inte hålla kroppen kvar
det är sent
jag kryper långsamt ut ur kortet
offrad

munnen sys ihop med elva stygn

”Gör det ont?”

parkens vackraste bokar har utplånats
av en underbar hunger

***

”Du har aldrig lärt dig att vädja.”

en vit gymnast har suttit stilla en längre stund
hon är utbildad i tålamod
hon är mycket avspänd när hon frågar

”Du talade om en timme.”

”Ja.”

”Vilken timme?”

”Timmen innan den gode guden föddes.”

hennes
tålamod är avsiktligt

”Vad handlar den om?”

hon är mycket receptiv
hennes blick vandrar mellan mina ögon
jag
vet att bör motsvara hennes nyfikenhet

jag vet exakt vad jag inte ska berätta

***

”Gör det ont?”

kvinnan lutar sig försiktigt fram
hennes gest
hon ser ut som om hon försökte

och jag,
jag

jag vill nå henne, fast på riktigt
med träram och ostöpta ljus

jag vill fråga henne

”Gör det ont?”

så minns jag henne
flickan som lärde mig att dansa och låg stilla med avskuren hals
och vars öde jag möjligen planterade

möjligen,
jag vet faktiskt inte

jag vet inte riktigt varför
jag har tydligen spikat upp husets samtliga madrasser
på väggarna i det allra minsta rummet

jag kan gå ut och in när jag vill
det kanske är det

jag vet inte

***

det kliar igen

jag trevar med handen på ryggen och letar upp dom
trådarna
jag har trådar i huden på ryggen

nån har sytt i mig

”Du har gjort dig illa.”

det känns mycket obehagligt

***

jag går genom en park igen
en sjukhuspark, en välvårdad anhalt

muromringad

skygga gestalter bakom grova lövträd
skugga över ett stort stenhus av den äldre klaustrofobiska sorten
gallerfönster, linnegardiner
fyra våningar högt

”Ett värdshus.”

för somliga

***

jag vet inte vad det är
jag sover
känner krälande ångest
kliar överallt
kallt slem, vått skinn, jag vaknar upp

ormar

jag stirrar ner på kroppen
jag har bruna ormar över hela bröstkorgen
jag sätter mig upp

det går inte

jag kan inte röra mig, jag är fastspänd
över hela kroppen krälar ormar
över halsen, ner i grenen
slingrar sig runt buk och lår

”Här.”

en kvinna med läderkåpa står vid fotändan
håller ett stearinljus i handen
börjar sopa undan ormarna

”Dom är ofarliga.”

kvinnan sparkar undan ormarna
böjer sig vid sängkanten, börjar lossa remmarna
hon låter som hon gråter

”Gråter du?”

hon svarar inte
bara lossar mig ur sängen
lyfter ljuset
jag kastar mig upp

hela golvet krälar av ormar
hon börjar fösa ut dom med foten
vänder sig inte om
och går ut

kvinnan står på farstubron
tittar ut i mörkret
jag ställer mig intill henne
hon nästan viskar

”Det är fel metod.”

jag vet

det är inte första gången det händer
det ingår i behandlingen

”Tack.”

hon har slutat gråta

***

välvd över henne
vars namn inte får nämnas

vars natt är en invasion av iskalla ryttare
vars
ljus är en uppbränd fjäril

hon som hanns ikapp av alltför många
för att orka avstå

hon som sjunger
mellan stora och små spik

välvd över hennes ankomst

***

ansiktet återställs
ett och ett
munnen sys ihop till en och samma

ur djupa vackra ögon
ler
en blick av brosk

***

ena dagen står hon ljus och lugn
tätt intill sitt hjärta
nästa natt är hon chockerande

hon fjättras,
rådbråkas och steglas

hon torteras av minnen,
av
två bottenfrusna kalkbrott

hennes föräldrar valde en klosterskola
utan insyn
nu förnekar dom hennes efternamn och har lärt sig spela
fyrhändigt

”Hon kom och försvann.”

hela natten rämnar hon

när dagen återvänder
utanför
är hon egendomligt tömd och stilla

hennes ansikte är vackert

utan större åthävor
körs hon in i ugnen av en timanställd

***

den vita armen tickar

jag gör ett objekt
en reträtt
jag fyller en plastkuvös med exakt saknad

i en ensam cykelsadel
ligger ett dödfött foster av hudfärgat gummi
intill fostret ett tidtagarur
och en ung boaorm

det är en sammanfattning av sonen i mig

***

jag inbillar mig ingenting
den tiden är förbi

den sortens människor

jag vet
och jag begränsar

myror bär myror, ljus slår ljus

jag
tittar på det lilla kortet

”En dag ska vattnet gå på vattnet igen.”

mannen intill ber att få titta

”Varsågod.”

han ögnar det långsamt

”Det är fullständigt obegripligt.”

han också

som om inget annat återstod

***

det ligger en mycket lugn tanke i detta
att försöka avlägsna uppsåtet

att vila i en ren frånvaro

jag vill påstå att det överger allt

***

i den understa lådan på den vackra byrån
intill murstocken, eller mathissen
har jag bäddat med en trasmatta och en liten mörkgrön kudde

varje morgon drar jag ut lådan
klappar lite på kudden, rättar till mattfransarna
skjuter in lådan igen

en ritual som gör mig lika egendomligt lycklig varje gång

som om

***

jag tittar ut

varför vill dom ta ifrån mig också detta

jag sitter här och sover här
och
finns i varje ögonblick

varför måste jag ställas till svars

***

disciplin
eller andra instrument

det räcker inte

”Sitt.”

han håller en stämgaffel tätt intill örat
han är gammal
när han hör tonen ler han

”Jag har den.”

han öppnar dörren till den lilla buren
och
släpper ut sin privata skärva

så börjar han spela

långt senare har jag besökt Istanbul
turkiska barn har läkt mig
när jag reser mig kan jag röra på benen

mannen på golvet har sträckt ut sin hand
fingrarna rispar i dammet

en vit gymnast vågar fråga

”Har han spelat?”

”Ja.”

han har spelat

***

en ton ska kalla mig till rättning
rista ordning i ansiktet

”För att se om allt står rätt till.”

det gör det aldrig

***

i spridd kolonn går smärtan in
i rösten innanför
och gör sig hemmastadd

härute är det tyst
och
ingen anar

***

tre, kanske fyra timmar
ibland bara en kvart

redan nu har ljuset förbrukats
när jag öppnar asken är den tom igen

”Hur ska jag uppfatta gåtan?”

som spår i smält snö, konsten att förundras

som ett mycket högt pris

”Nåt mer?”

”Nej, det tror jag inte.”

vi är båda mycket nöjda, var och en på sitt håll
hon har fått en ny diskant
ett högre anslag
jag har fått ett utrymme till
att sakna

***

det första är en förnimmelse
en till i rummet
på väggen syns skuggan av en vacker dödsmask i gips

”Den okända flickan från Seine.”

hon,
som styckades in i eftervärlden

***

nu öppnar jag min hand
bär in min sol

ett ägg,
och mannen på min sängkant ser mycket lycklig ut

”Vi ska färdas på nytt.”

han vispar med ormpiskan under sängen

han har dålig andedräkt
hans provrör tränger ut ur hålan

”Ska vi ta det nu?”

mannens ägg är alldeles för mjukt
och mörkblått
jag sväljer två gånger

”Säg som det är.”

han vill att jag ska vägra

***

det är en högst privat gåta

fin och vit
med rena sprutor
kyss på kinden, paddfamilj

på avstånd hörs en lärka

som skärgård, eller bruna kistor
staplade

”Vi hinner inte avstå.”

som skrik,
eller bara en bukett barn

som
brutalt nerslagna tangenter

”Är det du som klipper stanniol?”

”Ja.”

***

fåglar

solen har beskrivits som röd
vit
som vansinne

det är rätt

sval vind,
härinne har en pojke plockat ner en slaktmask
i sina beståndsdelar

han drömmer om sidenbyxor

”Börja.”

jag trampar frivilligt på det dom föreslår

***

kvinnan i den fläckfria rocken
lutar sig över mig
hon har en nål i handen

”Du har gjort dig illa igen.”

jag hann inte

***

jag söker efter en hammare
ett verktyg
ett sätt att slå min avbild mjuk

jag försöker verkligen

”Försvinna?”

jag vill så gärna

***

hunden i mörkret bär spår i pannan
handen i gruset har torkat ihop

det är tyst när rösten hörs igen

”Kycklingar är värst.”

jag vet att jag måste lyssna

jag
är alltings riktning

bara rösten fortsätter oavbrutet

”Dom lever länge efteråt.”

det är så egendomligt
igen

***

snöblandat regn i parken
förmiddag
på bänken ligger en blöt handske
släpspår i gruset
nålen rullar en symfoni över marken

jag har gott om tid

det som försvann kommer åter
och försvinner

jag kan vänta

jag sätter mig tätt intill en sovande man
jag lyssnar
genom fåglarnas grafiska kvitter hörs ett utdraget skrik

äntligen

jag väcker mannen intill mig

han lyssnar artigt till skriket
han har hört det förr
han vet att det är en mycket gammal människa
som har fastnat i en myt igen

han ler,
han är antikhandlare, älskar porslinstallrikar
han drar upp tröjan och visar mig
han har tatuerat hela ryggen med sitt favoritmotiv
en lastpråm på Rehn

”Jag har längtat så gränslöst efter kärlek.”

han drar ner tröjan igen
sträcker över ett litet kort och somnar om
skriket i fjärran har tystnat

jag är orolig

***

jag läser om mannen som bränns på bål

två gånger försöker han stoppa sin egen aska i munnen
för att påskynda sin död

det är mycket vackert
och inlåst

***

jag ser bilden av två kvinnor

två bilder i en och samma kvinna
som förut,
jag går från öga till öga utan att väja

”Svälj.”

hon vet inte vem jag aldrig har varit

***

ute på gården springer en struts förbi

nu ser jag,
det är en man med långa ben
en mager man
enbart klädd i tvångströja

han springer ner mot floden

***

ingen minns hur det ser ut

”Fåglarna faller mot en punkt där allt är dött.”

synen som återkommer
och försvinner
lindar in sig i en sval kvinna vid sängen
täcker över hennes röst
låter henne smeka den uppsvullna ådern

ingen minns hur det ser ut

”Som en stad?”

kanske

som en station i underjorden
en löpsedel av eld
en äldre man i rullstol med en kamera i handen

”Jag vill fånga en hel flock!”

ingen ser samma sak samtidigt

***

”När förvandlas Guernica till arketyp?”

gymnasten småler

”Bilden av ett springande brinnande napalmbarn?”

gymnasten rätar upp sin avsikt

hennes talang är att sortera
hon är inte ens nyfiken

”Vad tänker du på?”

det i mig som är i dig
som det påstås
som alltså är i oss

vad är det egentligen

***

jag bär ett hundskelett till cykelstallet
jag är halvvuxen
en man har köpt en plastpåse och vill känna på min kofta
han skrattar
med mycket glest belägna tänder

”Tvillingarna har flyttat.”

jag vet,
jag har en död råtta i fickan och personalen är på lunch

senare ska det betecknas som
”förträngd skuld”

ett av många pussel med en och samma bild

***

jag försöker

”Vad är du ute efter?”

att måla så vackra lögner
att
ingen saknar sanningen

”Res dig.”

läkarens repliker är språkets soldater
jag är inte rädd

jag är van

jag vet att ingen kommer och går
det finns inget lockrop
det finns ingen timme som tar vid

mina händer har stelnat runt filten

***

jag bär en madrass av mörker på ryggen
sprutorna bromsar in
jag somnar

senare för dom in en liten grupp av särskilt utvalda
kortklippta, lampan tänds

jag är mycket medgörlig
nu,
jag är nästan glad

”Kan du beskriva hur det känns?”

min beskrivning är exakt och kort
den i gruppen som har till uppgift att anteckna
tittar upp

”Var det allt?”

”Det var allt.”

”Vill du ha en kopia?”

gärna,
och en ram av lidelse

***

jag har bestämt mig

i natt ska jag tala till gymnasterna
om det som aldrig hann ut

jag ska tala till dom
som
till mig själv
jag ska använda min kunskap om enkla ord

för gymnasterna ska jag förklara varför språdäremot en blå i hennes torkade sorgeandennapå luncheortenn epilepsi." Dessutom är hon en perfekt första läsare, med konket slutade
och var
varför allting stannade i växten

jag ska stå på trappan och tala högt

jag ska bygga närvaro i min röst
tätt intill,
tills varenda en av dom lyssnar

jag ska ta god tid på mig

jag ska förklara

ur filmen jag aldrig såg
minns jag bara fönstret i huset vid stranden
innanför fönstret ett gråtande ansikte
och en uppsvullen arm
ingenting annat

inte slutscenen,
fiskarens mörka händer
eller änkan,
eller glittret i hennes torkade sorg

däremot en blå slinga rök ur kraniet

det är allt

och detta ska jag förklara
på ett sätt så att det verkar fullständigt nytt
och skrämmande

***

”Tack.”

hon nästan klappar mig på kinden
nästan,
jag kan allt om den sortens vildmark

”Du är så stabil.”

en säck blod

”Och klar.”

hon slår mig med sin gula leda

”Nu är det din tur.”

det är en mycket nyttig lek

***

jag återvänder
tabletterna trummar mot tungan

mannen på pallen har ett fat i handen
förr kunde han tigga
på ett svalt och okonstlat sätt

”Det är så lite som behövs.”

nu håller han ut sitt fat mot mig
och jag vet vad han vill

han har slutat buga
och inte ens tystnaden vädjar
han vill ge mig en bild av innerlighet

”Glömskan är allt vi minns.”

när jag går ska han spotta på fatet igen

***

det är en vacker park
av järn

blått staket

överallt går smala gångar
sval vind
röda löv flanerar rofyllt över krattat grus

jag går längs träden mot en bänk
sätter mig
reser mig och går till parkens damm

jag tar fram ett svartvitt foto av en ung flicka utan smink
och visar för ett okänt barn

jag påstår att det är min mor

barnet dreglar lite på fotot
barnets mamma tittar oroligt på mig

”Jag har barn själv.”

säger jag,
och går åt alla håll

***

han står halvgömd bakom växterna i ett fönster två våningar upp
tidigare var han hermetiker
nu står han med låsta fötter i ett enkelrum mot norr

hans plan var enkel och klar

att täcka havet med tunn stanniol
och reflektera solen

”Vi måste bevara oss.”

nu syr han mjuka kuddar
som konsthantverk
på varje kudde har hans fru broderat en vacker vädermölla

”Min man gör stor succé på landsbygden.”

hon skäms

***

det är kyligt härinne
obehagligt

när jag blundar ser jag gapande strupar
kalvar och barn
huvudlösa kroppar som dansar genom rummen
i dörren står en vit gymnast i givakt

hon håller ett tänt ljus i handen

”Älskling.”

tittar jag ut ser jag månen
en ensam glastrumpet skär sår i vinden

***

det är dags

”Den gode guden?”

nej

jag reser mig,
jag ska ställa ut en skål inälvor igen

***

hela tiden pågår utanför en oavbruten vaka
många människor sitter ner
som stoder

jag sitter lugnt på samma stol som mannen före mig

det är ingenting oväntat i detta
mer som ett slags bekräftelse på ondskans inneboende avsikt
jag vet vad som väntar mig

inte det exakta förloppet
eller
varje enskild manöver

men utgången

jag har vant mig vid tanken

jag är vacker
och
saknar ingenting

***

nu hörs den höga jämna tonen genom fönsterkarmens vita trä
någon anbefaller sorg

det är tidig timme inne
solen sänker sig mot himlen och jag ser hur alla skyndar sig

”Vart hastar dom med sina skrik?”

”Vilka?”

”Människorna därute.”

”Därute är det tomt och väldigt tyst.”

”Det är dag.”

”Det är natt och alla sover.”

nu håller jag pistolen tätt intill

***

jag ska vända mig om
mot dreglande halvdjur med stympade tungor
i en akt av besinningslös kärlek

som om jag verkligen vill fastna

”Det vill du inte.”

jag har en gång berättat om kvinnan som flydde
hur hon inte ens vände sig om
eller gav mig ett namn att förakta

”Försök.”

jag har försökt

jag har stått med ett strykjärn på vinden
och dunkat en duva till döds
för att minnas, och försöka förstå

jag har återgett rörelsen,
årligen

jag tycker att det borde räcka

”Det gör det inte.”

jag vet,
jag säger bara att jag har försökt

***

den vita armen tickar

jag skriver ett brev
prydligt
jag är mycket kontrollerad

jag har åtta minuter på mig
igen

***

när jag vrider mig om
ser jag henne

hon sitter på den andra sängen
hon nickar vänligt, jag nickar tillbaka
ingen annan finns i rummet

hon lutar sig fram en aning
tänder en lampa

”Förlåt om jag avbryter dig.”

hon
bryter verkligen av mig

hon är tunn och oanvänd
hennes sköra fingrar löper rastlöst över munnen
hon luktar ljudlöst längs naglarna

senare för hon in sig själv i en mycket tunnare kropp
hon längtar efter en lem

”Jag har en mycket vacker katt.”

förr var hon berömd
för sitt sätt att förnedra sin läsekrets
hon punkterade sina bröst
i fyrfärg

”Jag har lämnat allt det där.”

hon tror att hon är en gåva
till mig

***

tre timmare senare

hon kör bort över gården i sin mörkblå bil
hon kör ganska fort
jag ser henne från andra våningen
hon kör fortare än vanligt

om det är ljust eller mörkt vet jag inte
en del fåglar är vita
andra är försvunna

en man som liknar mig går snabbt över gården
med en skottkärra

***

varje övning har en avsikt

mannen i tunnan har mist sina ben
kvinnan
är tvungen att föda hans barn

”Repetera!”

allt andas, allt blir över
allt är ett egenartat sätt att förlora

***

tre klanger hörs
så fem

när tystnaden har ersatt ekot
går jag fram till kanten

”Han är försvunnen.”

mitt ute i det omsorgsfullt berövade
har anförvanter rest en pelare av stulen empati
till åminnelse och erinring

”Ta ett kort.”

det är fel ljus

i handboken beskrivs det hela som en form av medicin
eller sval magi

det är mycket vackert

tre klanger hörs,
så fem igen

***

”Allt är fåfänglighet.”

mannen i säng tre skrattar inte
och tömmer sin burk

predikaren,
som ett ansikte av kyrkligt snitt

”Allt är fåfänglighet.”

han rapar,
hans många barn har redan störtat
nu står han själv på branten och lockar på sin hustru
med en glansig lem

”Hon skriver dikter.”

”Om vadå?”

”Försoning.”

***

sent,
en annan av alla dagar

jag håller en hammare mot sängkanten
ute går en rådjursbock
med vita trasor hängande från hornen

”Vad gjorde du?”

jag letade efter en sandlåda
en påse,
en sorts plats där jag delade ut hennes kärleksbrev

pitjiris

gymnasten sänker sitt vita block
och sin penna

”Du bodde vid en kyrka?”

mer som på besök,
jag såg aldrig hur dom slog barnen
på bottenvåningen

”Det räcker.”

rådjursbocken har försvunnit
längre bort syns taket
människorna som klamrar sig fast vid nocken
för att få en skymt

***

blytung

jag håller upp mig själv,
utanför spegeldörren går en anhörig av och an

vi väntar på samma behandling

***

drömmar i urval

en ljusblå hind
eller en kvinna som släcker sina händer
och påstår att tiden är inne

en man som vantrivs inuti sig själv

”När?”

nu

***

jag springer mot utkanten av mig själv
för att hinna först

ljud strömmar in
jag har ingen omedelbar kontroll

”Fortsätt.”

hon ser måttligt förtjust ut

jag vet ingenting om hennes avsikter
hon har hittat mig
på en tjänsteresa mellan noll och ingenting

***

jag behöver hjälp

”Du behöver hjälp.”

hon tror att det är samma sak
hon
har rätt ord för fel saker

”Plåga.”

hon tror att jag kan återskapas i hennes linjära kunskap,
att jag är lösbar

det stämmer nog inte

***

så,
böjd nacke

spåmän i pepitamönstrad hud trycker hårt mot fönstret
utifrån

jag rusar genom en iskall sal
det är natt och dag
larmet skallar mellan väggarna

spåmän nu,
deras näsor vrids mot glaset
det är besökstid

”Kom in.”

alla sätter sig i ring
handfallna,
det minsta barnet reser sig

”Jag ska bara bära ut tystnaden.”

så börjar det

***

hon dukar sig själv
metodiskt,
jag har tappat aptiten

jag vet att jag bar en böld en gång
en sammanlagd sanning
nu håller hon upp en handduk och vill att jag ska tvätta mig

”Är det så här det ser ut?

hon vill att vi fotograferas, hand i hand
innan hon går
hennes tid är ute, hon är ledig

hennes anteckningar skrivs ut av andra

***

bara ett oavbrutet försvinnande
partiell frid

ramaskri

ständigt pågår detta

trilla,
hitta andras oro under sängen
fingeravtryck på äggen
ett tummat hörn i en god mans bok

sankturarisk

enkel och frånstötande,
delbar

ständigt pågår detta
på besökstid,
gastkramade ansiktet bakom ljuset
andra mycket varma
tillitsfulla
på gränsen till morbida

”Och i detta finns ingen tröst?”

”I detta?”

***

tåget närmar sig

”Varför darrar du?”

jag har mycket små anspråk

när jag håller en svart spik i handen
igen
kan jag uppfatta ännu en röst

jag blir mycket glad

”Det går för fort.”

jag vet,
jag saknar kunskap om hejdande

***

att förskjuta sig själv
strax bortom det godtagbara

det som tigger om tystnad

***

jag sitter still i hennes rum
hon är inte där
vi ska tala om min framtid

ett mycket egendomligt begrepp

jag har byggt ett vackert flaskskepp
en balsamodell

flaskan är av handblåst glas
en bubbla fraktar tid genom glaset
det är en mycket trygg rörelse

jag ställer flaskan på hennes bord

”En gåva?”

är det första hon säger när hon kommer in
hon ser nästan belåten ut
och lyfter flaskan alldeles för fort

”Till mig?”

när hon ställer flaskan på hyllan bakom sig
har hon redan glömt skeppet

blauwe schute

”Vi skulle prata lite om din framtid.”

munnen i hennes ansikte rör sig,
febrilt

***

det är en mycket skör novell

kristall,
huvudpersonen är en tvångsintagen

jag minns varje enskild ilning

hur kroppen slungades mot en fond av grönt,
sockerskålen
alla små detaljer som gav den kortvariga glädjen dess rätta relief
av kuslighet

buketten av djupa blommor,
klockan slagen

”Det var en förmiddag.”

nu passerar jag mycket snabbt

***

ingen hejdar mig

jag tassar genom vita tuber
luft på ömse sidor
kvinnan mitt i dammet talar oavbrutet
utan röst

hon har sett att jag har fått
och
tror att det är hennes tur

det är det inte

***

morgonen är vit och klar

jag har fel spindel i munnen
jag vill byta

”Du har skurit dig igen.”

hennes nål är tunn och smidig
intramuskulärt
jag vill veta hur friden känns
innan den stavas om

jag orkar inte längre

”Varför kämpar du emot?”

jag vet inget annat sätt

”Vila.”

så lätt hon säger det,
ett knippe bokstäver som rinner ut mellan läpparna
utan synbart motstånd

hon är verkligen mycket slarvig

***

det är mycket vackert, det är gryning

jag sitter isolerad
äntligen
på två håll samtidigt

flod skiljer mig från öde land

jag sitter i ett övergivet värdshus
fjärran
i ett luftigt väntrum, snarare
pånyttfödd
med minnet av mig själv som en kopparskruv i nacken

genom fönstret ser jag stranden

jag har varit här förut
jag älskar det

nere vid floden står en vit gymnast
och spelar glastrumpet

det är verkligen mycket vackert

jag får
anstränga mig för att glömma det

***

jag tittar ut

en kolonn av vitklädda gymnaster står blickstilla
i synfältets utkant

det ligger en kropp därute igen
närmare nu, nere på gården

det är andra gången
huvudlös
som den första, naken

strupen ropar in mot mig

när jag tittar ut igen står alla gymnaster i brygga

det är mycket obehagligt

som
inför en välrepeterad katastrof

***

nu minns jag plötsligt

”Kom ut till oss igen!”

skriker måsarna om natten

”Bli en! Bli en!”

färgat pulver över handledsärren
fosfor, zinkblått

nej, nu minns jag
hon hade genomskinlig kappa
lysande skelett
hon hade kräfta, hette det
bar en munfull röntgen genom parken

efteråt döpte dom henne till Marlene Dietrich
sådde konfetti på hennes grav

”Bli en! Bli en!”

sjöng hon, nu minns jag

så mycket mörkt i mitt förflutna
som om det hinner ikapp mig
om och om igen

vem drömmer om koprofagens dotter
vingar av aska

jag vet inte

smutsgula måsar är allt som finns kvar
därute
smutsgula måsar och en ny kropp

jag vet inte
bilden i min amulett har bleknat
minnet av vem jag var

fadern
på rygg på marken
med sitt enda ben uppsträckt i luften
sin ofantligt stora fot, större än överkroppen
tidtabellen i hans hand

jag vet inte

”När ska han flytta hemifrån?”

på den lilla fönsterbrädan står en glasburk
med en klackring av brosk i
jag tittar på burken
på spiken ovanför hänger ett par leopardkalsonger

nu minns jag

***

ensam i stora salen igen: nästan ensam
en flicka har dröjt sig kvar
en nyintagen

mörk flicka
hittad i portuppgång
svårbehandlad, lider mycket

syr främmande djur
utan huvuden
sorterar leksaksbäcken efter hemligt mönster

påstår sig ha varit åtrådd

har en mycket ovanlig utstrålning
kan snabbt bli genomskinlig

svåra smärtor med intervall

vill enligt egen uppgift
´dö i sience fiction`

oklart exakta innebörden
bör stå
under konstant uppsikt

jag tittar på henne
hon tittar på mig
jag till och med tar henne i handen
när hon sträcker fram den
till och med
håller den väldigt länge

hennes ögon påminner om
om,
hennes ansikte påminner om det förflutna

Salomé

varför har det hänt också henne

därute stillnar fåglarna
löven håller andan
solen glider in och drar en gallerskugga
över golvet
strålarna når ända fram till hennes fot
upp i hennes tunna kropp
ända ut i hennes bleka svala hand

hejdar sig, ligger stilla
glider långsamt ut ur hennes hand
och in i min

då rör hon läpparna

”Flickan med masken
berättade inte alls för sina barn
om Trumpojken.
Hon fick inga barn.”

jag håller andan
jag har hört det en gång förr
mycket långt tillbaka
djupt nere i barnets ensartade kaos

så tittar hon ut genom fönstret
och släpper mina händer

hon skriker fortfarande
när hon bärs ut

***

jag vet

det står alltid en ny på tur
på väg in i samma osäkrade kretslopp
med en kopp skeptisk kärlek
i handen

det följer samma mönster

skrapa måsskit från legenderna
svälja begagnat gift
för att bli synlig för blinda

det
är helt naturligt,
det står alltid en ny på tur

***

så börjar det igen

tar sig upp,
gurglar till i språnget

jag är mogen för det andra ljuset

när jag lockar på vårdarens röst
är jag mycket sjuk

”Frisk.”

förlåt

***

detta fullständigt meningslösa

pat var vid utskrivningen
i förhållandevis god fysisk kondition
vikt normal
företedde inga tecken på svikt

diagnos:
asteniska tendenser av övergående art
bestående risk för kataplexi
tidvis maniskt besatt av preputium
bedöms frisk

otr:
personalen på avd 4
mottog av pat en tom glasburk som utskrivningsgåva
enligt pat innehöll burken

”ett skrik som förstenar”

personalen tackade

delegerad kontaktman under en övergångsperiod
om 8 veckor

allt pågår

***

en vacker yngling vet vad det handlar om

äntligen

och ingen park kan kväva språket
skada rösten
ingen vårdare kan rycka undan blicken

den tiden är förbi

när ansiktet var till låns
och ingen fanns

nu vet en vacker yngling vad den vita armen tickar
klockan sitter intryckt i bröstet
och mannen i ansiktet är verkligen på väg

”Att?”

dö

***

det handlar om skriket
det sista

om en människa som har tystnat

det handlar om hans försök att hitta tillbaka
till bristningsgränsen

till den inneboende avsikten

det finns bara ett sätt
att nå dit

”Bli en! Bli en!”

4.
ny tid nalkas

ny tid nalkas

skalmejan har redan tystnat

på torget
hänger djuren ut sina arter
till påseende

ny tid nalkas

***

ny tid nalkas

blicken fryser fast i förintelsen
hatet
sköljer genom hjärtat

vi har gjort oss urarva

långt senare går vi in i förödelsen
hand i hand
går runt bland spillrorna av frid
och letar efter korstecken

***

hon dansar ikväll
för osedda, och undernärda

hon dansar
för att erinra om sig själv

allt återskapas i hennes ansikte,
historien
rör sig långsamt genom hennes hud

hon som inte kan drunkna

***

vi befriar oss
brutalt
från det vi älskar
för att kunna sakna i lugn och ro

***

det mjuka ögat injiceras
av ljus

hennes kind,
och så en skrovlig tanke

tyst

så faller ett sprött regn av människor
strax utanför

jag överväger ingenting

***

brun höst sköljer genom barnen
på ett annat sätt
nu

jag kommer sällan att nå fram

***

inuti ännu en berörd mask

tig,
åt alla håll

det förflutna krälar ur kroppen
som våt skam

***

var god vänta

senare sågs jag på torget
full av förtröstan
säljande tuggben till mina beundrare

***

det är inte detta jag vill

jag vill
berätta en helt annan historia

för den som orkar avstå

***

när vi sitter vid svärdet
och askan
och Chiricos målning är tre sidor in
ska vi tänka på gatan utanför

på en man med en puckel
och ett annat ord

vi ska lära oss tigga
på riktigt

***

hon går med ljusa och lätta steg
som om ingenting fanns
som tyngde

hon går med stjärnblod på pannan

hennes hinnor
och
hennes vackra bjällror av lust

hennes hinnor brinner

***

mannen på bänken har strött ut sig själv
hans aska är slut
nu suger han långsamt på vinden

***

rälsen har dolda lockrop

först målar hon huset i vackert stämda färger
och föder två barn

hon samlar på allt som ingen äger

sen
kliver hon ut framför pendeltåget

än idag

***

hans ögon
mannen är mycket gammal nu
och
hans ögon är mycket milda

ingen nyspänd örfil
speglas längre

hans röst är torr av vätskebrist
men öm, och lugn

”Jag har väntat så länge på detta.”

han dör en mycket naturlig död

det
i förhållande till hans gärning
är värt att komma ihåg

***

döden skruvas långsamt in i blank belöning
ögonlocken stillnar
rödingen i floden rister till

längre bort serveras lånat ljus

***

blödningen avstannar

alla står förvånade runt en och samma bädd
offret är en yngling
söndersparkad
skallens okben krossat av en fyrakilos domkraft

människorna runt bädden

...

blödningarna tilltar
igen

***

varför kommer det undermedvetna så ofta upp
i utkanten av det förspillda

hur ska jag styra det

hur ska jag formulera det
så
att ingenting blir kvar

***

det är natt

inga andra ljud
bara dropparna som trummar hårt mot fönsterblecket
och från ingenstans
en lågmäld tät version av Fatumeh

en vinternatt
när ingen snö har fallit

***

jag tror inte på nånting

även jag
har sett kvinnor skära ut klitoris på kvinnor
sett kvinnor skrika av tro

även jag
har sett män skicka ut sina minderåriga
för att röja trampminor
med barnkropparna
i trons namn

sett
fäderna sitta med sina stympade barn
i knät
och velat byta både öga, arm och smärta
med sina små massakrerade knyten

även jag
har sett männen gråta av tro

jag tror inte på nånting

jag tror inte ens att det finns nåt
att tro på

***

hur var det nu

skulle jag förändra världen
eller
skulle den förnedra mig

jag minns inte

allt det där har jag spikat in
i ett skrik
smält ner i resterna av mitt motstånd

pendeln slår åt två håll samtidigt

***

det jag skulle säga:

begrav oss tillsammans
där pilen landar

***

vackra små människor utan ort eller anhalt
vad begär dom

inte mycket

fri lejd
tre dygn i John Lennons kranium
annars ingenting

ingen ondska, eller illvilja
knappt ens förakt

vackra små människor som försöker hinna undan
hålla in en gummiduk i vattenfallet
det är allt

det är allt dom begär

det
och en stålplåt
på en minnesmur i den japanska graven

***

en man
påstår att människan är en snabbt utslocknande farsot

en annan man
försöker bevisa det

mitt emellan sitter en kvinna i fängelse
i tretton år
för slutraderna i en dikt

ingen kikar över hennes axel

***

det står en man
på norra sidan av huset
och stirrar in

det står en man
på södra sidan av huset

också han stirrar in

deras blickar möts
exakt där jag försvann

***

enkelt, avklarnat
språk utan vare sig ljus eller mörker

den vänstra kvinnan
har den högra kvinnans hand i sin
mannen är på väg mot floden

”Och motivet?”

ett tåg
kan skymma ett annat

***

en liten ängel kom
log
och vände om

***

tids nog
ska jag föra samman
två rivaliserande mörker

det är en raffinerad form av
inre klappjakt

***

hon kommer till mig och ber om sägner
en av många andra nätter

ligger i knät
och ber mig viska om det mest förbjudna

jag tvekar

jag har tänjt mig så länge
in i lögnen
klätt den i skimrande skrudar av ord

av ett mycket enkelt skäl

sanningen
är extremt banal

likt barn som vänder vid ansiktet
och kräver intyg,
som använder mörkret som spårljus

jag vet inte vad jag ska ljuga om
den här gången

***

tår i sanden
hennes röst är strålad ljung
död i sin kärlek

vackrare finns inte

jag håller ner stämman under vattnet
skapar en bön av tång

längre ut håller båtarna vakt

***

nu är det verkligen tyst

jag har ingenting före
och
ingenting inom räckhåll

morgonen
förgiftad, egendomligt märkbar

böcker, utan ljus

***

att sovra
strax innan ett gnistregn av möjliga universum
stöps i fyrfärg

att välja härkomst

allt detta som påstås ha funnits
och finns
och alltid kommer att finnas
parallellt

***

hon vet att jag försöker synas

hon har dödat mig,
eller det i henne som var jag

nu försöker jag trä en blick genom nålen
och sy fast mig själv igen

det går inte

***

ett blått svärd och en snöros
över bordet hänger ett alfabet av uppklippt saknad

hon ler åt allt jag utplånar

”Är det för min skull?”

hon är det dyraste jag har

ett språng
klockorna runt höften
hon är det enda jag har kvar

hon uppskattar ingenting av detta

***

jag vaknar med ett brustet ord i munnen

senare möts vi
utan oro
det är jag som når fram först

***

han står på vingen med genomlyst hår
det droppar språk från hans lie

”Var hård i ditt hat och din kärlek.”

han är alltigenom sann
och tvungen

***

hennes fingrar trycker sig in i drömmenpärlorna runt hennes hand
hennes fingrar letar efter vackra stränder

mannen drar ett sugrör över mattansmå barnspringer förbi, år ut och år in

***

en man av enkelt ursprung

”Försök så ska ni förstå.”

en dag senare finns inga fotspår kvar
inga klot av damm
inte ens en tass i hinken

ingenting

väggarna ser annorlunda ut
marmorfiguren saknas
det svartvita alfabetet är en fyrkant
av uppklippt hån

alltid

***

skyttarna på stranden
vattenskuggan
sagorna som drejar skriket

allt

allt detta sönderklippta
som finns på två ställen samtidigt

***

”Det är en vacker dag.”

ja

”Varför gråter du?”

jag känner mig mycket ensam

”Jag älskar dig.”

strålarna studsar till på vattenytan
kanar in mot land

blicken stelnar

det ligger en dold anhalt i det enskilda ordet
ett slags vit strupe

vem älskar du

”En helt annan man.”

***

vad ska jag göra

”Sluta förnedra dig.”

hur vackert som helst

som en förgylld trombon i en sammetsröd kista
stilla runda toner över kyrkogården
inga rörelser
våta löv som flanerar genom änkans bröstkorg

”Vad ska jag skriva på stenen?”

sluta förnedra dig

***

kuvösen är klar

träden stillnar,
mannen har somnat i en mycket skön fåtölj

ljuset har brunnit ner
och orden
hans penna har slutat skriva

hon försöker se hur han ser ut

väggarna i rummet, uppspikade böcker
han är huvudlös
hans vita tröja har en mörkröd fläck på bröstet

luften rör sig, och boksidorna
hans händer är naglade vid fåtöljens armstöd
med en kniv genom varje hand

han har läderstövlar

när hans gapande strupe börjar viska
är det knappt hon märker bruset

”Och på golvet dansar ett slaktdjur.”

hon flyttar ansiktet en aning

***

jag vet hur det gick till

jag hade korsat hjärnan
i alla väderstreck
när jag sökte upp henne

”Vad letar du efter?”

en röd tråd

hon drog ut en röd tråd ur hjärtat
och sydde samman mina ögonlock

”Känns det bättre?”

***

jag vet

det handlar bara om avsmak
att flå sig själv med mjuka händer

det finns inget brott begravt

jag är mycket trygg

***

jag sitter tyst vid den andra kvinnan
hon håller en tunga i sin hand

det är jag som viskar först

”Fåglarna är inte längre fåglarna.”

nej

”Fåglarna är aldrig mer fåglarna.”

nej

jag tittar in i hennes bortbrända ögon
tungan i hennes hand drar ihop sig

”Fåglarna är en skål utan kanter.”

den andra kvinnan är en mycket skicklig imitatör

hon
har sytt in sig i en kista av hud

***

så tätt att allting upphör
och
blir till språk igen

tydlighet

***

det handlar förmodligen om henne

om det inre av hennes gåtfulla längtan
formulerat som trots

när vi möts har hon redan förverkat sig själv

”Jag minns dig som försumbar.”

hon är vuxen igen,
som träd
hennes kläder är vackra och luftiga

hon är gravt förankrad
och utanför

”Orkar du?”

genomblåsta människor i egendomligt gula kläder
faller regn

jag är inte där
som ett segel genom väggen
ett lakan

”Orkar du?”

under lakanet en rörlig bädd av tvestjärtar
fuktig sommarstuga
längre bort är landet rött

”Du vill?”

jag vill bara ha en vanlig dag
en oförminskad lidelse

jag vill slå henne

”Det är mycket vanligt. Det brukar vi få bukt med.”

och så vill jag visa henne samma område igen
samma sorts gift

”Samma underliga ordförråd?”

ja

bakom detta har allt försvunnit
syns
och försvinner på nytt
tystnaden är stundtals mycket besvärande

äpplen faller till marken
kroppen i den bleka hängmattan gör vaga gester bort mot barnen
granen rör sig

jag vet
det finns en annan avsikt

som i mörkret, i ljuset
det finns verkligen ett orsakslöst språk

”I tystnaden?”

nej

i det alltigenom tigande

***

av ondo är jag kommen

ett lyte
i en annars mycket vårdad avsikt

tungan
spelar in vartenda ord.

***

ingen i byarna
anar,
ingen i städerna heller

jag drejas, osedd

ingen i hela världen
anar

***

februari är en annan sorg

hästarna har återvänt
flickan springer naken över torget
alla vänder sig bort

det är andra gången

***

”Så stor var den!”

det är inte hennes röst
och ändå
nu ber hon mig hitta kistan

”Den är gömd i sanden.”

sanden är en strand
tjärade stolpar ut i havet
vita minnen
lastfartyg vid horisonten

hon drar en filt över sanden,
sorglöst
hon har aldrig hittat bärnsten

”Efter stormen?”

nu pekar hon

än här, än där
jag ser en pyramid på filten

”Under sanden finns en kista.”

hon vill att jag ska gräva

”Och i kistan finns en skatt!”

när hon har försvunnit tar jag upp den vackra filten
hon har tappat sin rosett i gropen

nu vet jag hur det hela börjar
skatten i kistan är jag

***

jag sitter i utkanten av kyrkogården
jag
har en blomma i handen

jag ser henne
hon står på andra sidan perrongen
tätt intill ett tåg
en främmande man har sträckt ut sin hand genom ett fönster
hon lutar sig i handen och gråter

jag står på andra sidan perrongen nu
och saknar mynt

jag försöker gå mot henne
hon är inte där

jag sneddar mellan kors av marmor
kliver över en krattad grav
jag går snabbare nu
halvspringer
jag hör hur tåget visslar

”Det är ju jag!”

jag springer mellan kransarna
gångarnas grus sprätter ut över mullen
jag
vet att perrongen aldrig tar slut

jag hinner inte över

hon är försvunnen

jag kastar mig raklång över rälsen
känner den frusna jorden
mot läpparna
lyssnar till rösten som viskar i rälsen
och jag viskar tillbaka

jag viskar tillbaka

***

ändå gråter hon, det sista hon gör
strax innan jag rinner bort

hon lyfter försiktigt mitt våta huvud
drar fram kudden
lyfter en svagt böjd brevkniv från bordet
sprättar långsamt sönder kudden, skakar den över min nakna kropp

fjädrarna singlar mot svetten
fastnar,
vingklippt sperma på huden

jag rör mig inte
aningslöst

hon lägger undan örngottet
knackar lätt med kniven mot bordet
nästan ivrigt

mannen med dom sjungande naglarna kliver ur hennes dröm
lägger en gummidolk i handfatet
drar ner persiennerna

hon sitter stilla
på en vackert snidad stol av ädelträ
ett arv från min farfar
decopeuren

mannen håller ut sin handflata
stadigt,
livslinjen är ett vitt ärr

hon stryker sin pekfingerspets längs linjen
i spegeln bakom växer en hybrid
hälften av en plockad fågel, hälften av en skållad man

”En gammal man,
med skrumpna kvinnobröst.”

hybriden vrider sig mot spegeln
ansiktet en mörk massa
ett hål av fransigt kött öppnar sig mitt i massan

ur hålet kommer ett märkvärdigt ljudlöst vrål

ingen i rummet reagerar

två bandagerade händer vänder spegeln mot väggen
blicken släpper paret
ur luftventilen hörs ekot av ett sjungande barn

”Oh Tannenbaum...Oh Tannenbaum.”

***

vinden sliter loss min mössa
jag döljer svålen med en halsduk
längre bort syns flera andra

”Kom hit!”

dom vill att jag ska visa vad jag har
jag har ingenting

”Vad är det där?!”

en nyckel

”Vart går den?!”

andra män, andra kvinnor
alla
har en ask i handen

jag försöker böja mig
gå undan
se ut som om jag sett det förr

det har jag inte

jag försöker se ut som alla andra
osynlig
den som torkar mig i nacken
saknar ask

”Säg inte vem jag är.”

***

ingenting är samtidigt
som jag
allt pågår parallellt och utanför

en timme
eller två, sex dygn
fyra år
en kropp som oupphörligt reser sig
och vägrar

jag minns inte ens hur hon såg ut
hon som,
hur hon förbjöd min aska

jag är mycket annorstädes
ensam,
med en hammare

jag ska slå min avbild mjuk

***

gjort är gjort, klockan är fem
gryningen glider som en bila genom natten

ingen text kan hejda mig
eller få mig att vända tillbaka

jag går ur mitt ansikte för gott

Minnen