1.
kusinen
som en akt av längtan
ingenting återföds
det är detta vi har att sila
långsamt
mellan händer som sörjt sig vackra
det är märkligt hur tätt vi står
sju dagar
år ut och år in
och ingen av oss når fram
tiden går
spår av metastaser
under hatten
bruna slingor på hans panna
”Skål.”
han har en lugn blick och en vacker scarfs
han sitter med ryggen mot hemmet
två personer försöker ringa in hans verksamhet
ögat glider ut och in
ingen märker när det släcks
”Truth kills everybody.”
han ljuger och ler, han är alltigenom sann
för att skona oss
när han reser sig kan han skratta
och gråta
hans händer går aldrig att knäppa ihop
kvinnan går vid kanten av en mycket lång sorg
hon anar
först av alla, hon tiger längst
vi väjer
mer av artighet än oro
kvinnans ögon sörjer
långt senare
i en spegel av morfin.
det är klart
uttrycket i sig går aldrig att förvanska
det han ser i sitt ansikte
är oåterkalleligt
det som vandrar från världen utan sorg eller saknad
det är klart
allt annat är plagiat
eller gårdagens hänförelse
det är klart
och han kan kalla det skönhet
brist
eller oförmågan att anförtro sig
vad som helst
det spelar ingen roll
längre
timmarna på golvet
när han blandar blått ljus med förtrollade kemikalier
och förser sin fantasi med makalösa mirakler
lakanet
som han spänner över den sjuka buken
”För att slippa delta i också detta.”
det spelar ingen roll
längre
varken nu eller framgent
hur hästarna i gränden stannar till vid hans port
för att lämna en låda obotlighet
det är klart
det är klart
mannen är på besök i tegelhuset
för gott
vi går i världen
utanför
som om den angick oss
mellan livet och döden
lär vi oss
finns en mycket speciell korridor
en utmätt sträcka
med ett torrt och gåtfullt namn
besökstid
fönstret är tomt
så passerar en kvinna i blå rock
så
är fönstret borta
mannen tänds och släcks
döden glider genom bäckenet som en stråle utan ljus
handen rör sig över huden
blicken
fastnar på en fläck
det är tyst och stilla
varelsen med refrängen återkommer klockan tre
han har en skål i handen
flera färgade koppar av plast
ute
i den andra världen
sjunker en backhoppare genom ljuset
kvinnan i stolen vakar vid dörren
det är tyst
stilla
anhöriga tassar genom väggen
bugar
slickar sina fötter och försvinner
vem som helst kan hamna här
mannen ligger i sängen och tittar i taket
sängen är förr av halm
eller jord
nu följer han en spricka in i bröstet
oss har han inte ens märkt
han tittar i taket och gulnar
sängen är mycket modern, fyra fåglar av stål
"Det är vackert annars."
ja
till vänster en sluten trädgård
det är där han har valt sitt vårdträd
ett kritvitt träd
med mycket spretiga grenar
på grenarna hänger svarta päron
av glas
trädet ska planteras i armerad betong
"I god tid."
det är mycket viktigt
det finns ingenting som undgår honom
på golvet ligger hårda stenar
frost
en annan röst som låter mycket lugn
"Vi ska bygga ett kritvitt träd."
stenarna har lagts i form av en urgammal gåta
det är vackert
och han har ingenting kvar
"Svart saknad i ansiktet?"
ja
"Och fåglarna?"
fåglarna har stelnat i en djupt förråd form
mannen lutar sig in i döden
en stund
(även han måste koppla av)
en krossad fjäril flyger ut och in
i munnen
det går att känna igen
det
går inte att känna igen
mannen är blytung, kvinnan är blytung
lungan är återvändslös
långt borta pinglar en klocka
ett kärl som brister
en sjuk tystnad släcker ljuset
"Det är var dag?"
ja
nu bär en anställd undan tiden
intet får förfaras
mannen ligger vaken och sover
hans hand är mycket orolig, det finns en till i rummet
"Jag vill."
han vill måla sjukdomen i klara enkla färger
det är allt
han vill hålla sig kvar
"Ute ser det annorlunda ut?"
ja
hans mindre röst har en droppe kvar
i mungipan
vi vet att det är dags att gå
han kan inte rita längre
"Det är för sent."
han gör en modell av kärlek
en avbild
han försöker fastställa sjukdomen
"Det smittar inte."
han trycker in ett äpple i ljuset
som exempel
"Och ni måste iväg?"
vi måste iväg
"Polipoli."
han har lekt färdigt
huvudet mot fönstret, äpplet på bröstet
underliga små pojkar
som bär gummiskålar genom dörren
"Tiden är ute."
nästan
kliniskt oberörd
varje flinga på hjässan kyler ner hans minne
mannen vakar
vingen under koftan växer
"Du kan väl kasta ett öga på trädet."
flingorna i handen smälter ner hans blick
han kliver in i sin bristpunkt
och gör sig besynnerligt hemmastadd
han är redan utom räckhåll
verkningarna är gränslösa
skred utan uppehåll
"Ut ur en smärta och in i nästa."
bedövning
är ett vackert ord
han vaknar
han som vilar på en bädd av enkla svar
han lyfter blicken
vi fångas i ett och samma ord
igen
" ... polipoli ... "
det finns ingen ögla i ordet
det kommer till en tidpunkt
för alla och envar
mannen är naken
mannen har ett nät över hjärnan
"Vi ska aldrig möta det med fruktan."
den vita väggen därute
timmen av glas
det kommer till en tidpunkt
när en kall och varm rörelse är allt som återstår
han vet att han aldrig ska röra sig mer
inga färger ska hinna ikapp
hans blick
"Det är klart."
han ska resa sig långsamt ur den som brann upp
och hans aska
bli bädd åt en annan
ännu lever han
det finns ingenting att ångra
eller hoppas på
"Jag bor i alla rum som saknas."
det
är allt han har att säga
varje bokstav i hans tystnad
är förbrukad
det är uppnått
tegelhuset
två gånger har vi vandrat genom en och samma port
två döda har vi burit ut
en hiss
en korridor
ett antal slutna ändstationer
tre gånger
333
mannen med myrorna
är död
mannen med den spegelvända blicken
fåren kan andas ut
nyss gled han genom duken
med en mjuk skalpell i skrattet
lupus ultra
nu
har han reducerat oss till ramar
runt hans minne
det ringer en röst från ett annat land
från en helt annan flykt
"Är det sant?"
rösten vill reparera
det går inte
det går aldrig att hinna ikapp
det är försent
nyckeln är borta
och ögat
den numrerade munnen är mald till stoft
"För sent?"
rösten hotar att återkomma
nu sitter alla här
nästan
den som saknas lever inte
resten sitter här
döda och levande, om vartannat
alla sitter här
tysta
var och en med samma hål i tungan
det kallas begravning
sorg är till salu
själasörjarens kalla anletsdrag
mjuknar in i lönsam empati
plus moms
det är djupt ovärdigt
en anställd
stänger av dammsugaren och viskar på italienska
ingen förstår honom
då pekar han på den stora orgeln
kvinnan nickar
hennes päls är mörk och vacker
mellan bänkarna går en vithårig gestalt
med en handduk i munnen
kupolen är blå, eller beige
ljuset glider runt
mitt i gången står en ställning av trä
ett altare
och ingen har tänt elden
det är mycket obehagligt
senare ska sörjande vada
hukade
genom kompakt tystnad
nu sätter en anställd på sin dammsugare
detta är inte hans hus
inte hans religion, inte ens hans smuts
han är mycket bitter
kvinnan letar efter en annan knapp
hon
vill höra om det finns ny musik
den vithårige gestalten hukar sig ner
gnider bort en solkatt
från bänken
det är han som ska glömma alltihop
när han ler ser kvinnan mycket rädd ut
hon vill gömma sig igen
högre upp
där alla minns hur hon såg ut
mannen av obeveklig tröst
hårt faller murarna in i hans minne
" ... polipoli ... "
han
försvinner i en kappa av trä
med ett duntäcke lindat runt kroppen
hans klubba är ljus och tung
vilsna
kända och okända
sammanfösta i ett spegelrum
på söder
mannen har slungat in oss
i
ett vaccum av sorg
vad ska vi säga
"Skål!"
så rinner allt, så desperat
som förr
allt återgår
till fasansfull vana
utslagna på golvet ligger tre gula tänder
mannen i rullstolen gråter
han har nio munspel framför sig
"Jag vaknar varje morgon och tänker
jaha
det var så här det blev."
i handen vaggar ett bamburör
rasslande benskärvor droppar en rytm
"Vi ses i Krakow."
det var så här det blev
ur hans näsa hängde en ljusgrön sträng
han rundade kistan sist
på kyrktrappan flaxade han fram och tillbaka
alla andra tittade bort
han kommer till spegelrummet ledd av en chaufför
han har gråtit i timmar nu
"Alla skrek hela tiden, och slog varann,
det var så mycket humor."
han sitter i rocken och har ingen kvar
han vet inte var han är
hans tåg har passerat och handen är full av mynt
han ska måla en tavla i natt
"När jag bad om en telefon ville dom ha borgen."
han ska välja en röd färg
först
han är mästare på akvarell
i det röda ska han lägga ett stråk av grått
och spänna ett skrik runt duken
"Det var jag som skar ner honom."
han är mycket vänlig och utsatt
en förflugen hand ska slå sönder hans näsben
förr krympte han handskar
som tröst
nu gör det ont när han äter
"Jag har ett hål i magen, det rinner rakt igenom."
han har fått en belöning av kungen
nu drömmer han om en biroll
en mycket liten insats
bara en roll som bekräftar att han faktiskt finns
"Gärna en komedi, jag älskar fars
jag minns en trebent hund
i Gdansk."
hans vän försvann med hans kvinna en natt
nu bär han alltid en pensel på sig
mannen har gått upp i rök
kvinnan trycker hans aska till bröstet
hennes natt är vacker och lång
hon går i trappan med nakna fötter
pojken vaknar i rummet intill
hon
vill höra vad väggarna viskar
hon har lagt sina stenar i nya former
hon vet att det hjälper en stund
pojken vill växa upp
huset är samlat runt tomhet och lugn
det som var finns bevarat
i det som består
hon vet att det aldrig går över
tystnaden
hon kan se hans kropp just innan hon blir varse
hon kan känna var han låg
tystnaden är en lie i sig
lövet rostar snabbare nu
tätt över marken glider en fågel
vingarna rispar snön
han sitter i en bil och tittar på oss
hatten och halsduken
han vill se om vi har förstått
det har vi
våra fotspår utplånas framför oss
jag vet
som en akt av längtan
mannen ska sitta vid stammen i parken
och hålla en kvist i sin hand
vid hans fot har ett mynt singlat ner
vi ska stanna vår kärra och böja oss ner
som om myntet var avsett för oss
då ska mannen öppna sin andra hand
och släppa en sten i gruset
"Ett skrik."
det är så vi ska tvingas välja
2.
den osynlige
att aldrig ha blivit född
är kanske den största gåvan
av alla
Sofokles
bunkergryning
människorna hukar bakom revlarna
havet är blankt
mjölkvitt muller driver över bleken
som senapsgas
tiden är för tegelsten och gärningsmän
en bit bort rullar cirkusvagnar över rivningstomten
clowner matar lejon
fond av gula hyreshus, snablar mellan galler
rovdjursvrål
mullret tilltar
på avstånd
nästan utom hörhåll
slår en bomb i marken, mitt i pilallén
av misstag
vuxna människor rinner in i ödesdigra nyheter
tiden pressas genom löpsedlar
ingen anar vad som pågår
alla kavlar ångest mellan händerna
liv nalkas
och allt är ännu osett
ljudet av en rörelse, ett korn av sand
alla tycks avvakta
ännu har inga höga halter uppmätts
ingenting har rörts
av innerlighet
på baksidan står en handskriven replik
"Men vad väntar dom på?"
ankomsten
och världen ska sjunka ner i glömska
klockan smälter
på väggen tickar en vit arm
salen är tom
salen är full av ansiktslösa
det är tidigt
(det är sent)
det flyter en doft av steriliserad barndom genom fönstret
ingen tiger
det skriks ogenerat
någonstans passerar en kniv
en hand
tar emot vad som uppenbarligen är en kropp
och lägger den intill en kvinna
"Jag har en son."
uteruskontraktionernas efterspel
hans avnavling
han är glödande röd
och
skriker av nakenhet
spände muskler, skrynklig hud, en klump av sega minuter
kvinnan trycker huvudet mot honom
djupt in i hans paniska rop
svallar hennes tröst
den gode guden
som ännu inte vaknat
tar honom till sitt bröst
och allt kan se ut hur som helst
vad som helst kan hända
vilka som helst kan mötas
ingen har bett att få vara med
"Världen är god?"
världen är en överblick
som ingen når
hon håller upp pojken
"Världen är god."
hennes sköra utsikt brister
kvinnan utan händer slår sig ner
vid bädden
drömmer om en barnförbjuden lycka
sjunger högt för pojken
"Nu rider pojken på en hög vit häst
bomska
rider ut i världen klädd i rött rött rött."
kvinnan stirrar intensivt på pojken
"Bara halva världen syns på bilden
bomska
nu är hästen röd och pojken klädd i vitt vitt vitt."
hon sjunger för helt andra människor
pojken sluter ögonen
"Han måste vaccineras."
kvinnan utan händer torkar svetten
från hans panna
hennes rörelser är långsamma
hon väntar svar ikväll
hon är mycket rädd
för mullret
rädd om det hon redan har förlorat
hennes anförvanter förbereder årets maskerad
kvinnan vakar vid sig själv
nu återkommer ordet
alltför snabbt
ordet är en rörelse av skam
en dimblå skärva
långsamt
glider skärvan genom pojkens hjärna
och stannar till
hennes röstlängd
en och samma kvinna i tre
den döda modern
den vita
"Min aska ska spridas för vinden."
den stumma
hennes leende är slipat av sorg
eller skirt förakt
hennes läppar sluts om en fuktig egg
"Så fin han är!"
nu vänder sig kvinnan bort från pojken
hon är uppslukad av tristess
en vill gott och en vill ont
pojken står i dörren
utan blöjor
han har upptäckt hur det känns
"Släck!"
långt senare ska handen hållas ut
en droppe vitt vaccin
smärtan ska försvinna innan munnen öppnar sig
pojken delar rum med en grå kanin
som ofta rymmer
stor oro varje gång
"Vad gör vi om den inte kommer tillbaka?"
pojken
försöker krypa in i den tomma buren.
det är fler som står intill
och bara tittar
pojken vet inte vad dom är ute efter
"Ligger han här ensam?"
ingen har lärt honom
små steg, andlös väntan
han försvinner
"Är han medveten?"
pojken ska lära sig vad dom menar
med tiden
en kvinna glider tyst till rätta
naken under det okänsliga ljuset
pojken stirrar på en plåtburk
pojken vet inte varför han stirrar
"Han ser ingenting."
det är inte sant
det doftar av underliga saker
pojken har inga ord
ännu
han stirrar in i ljuset
och
drar en filt av oskuld över huvudet
pojken sticker ut en tå
vidrör den
"Du är ful."
en kort
mycket skarp smäll på ovansidan av handen
pojken griper tag i hennes lilla syster
i ljuset
en vitnad knäskål med ett plåster på
"Släck nu."
pojken vet att han måste buga
och gå
hans syster är redan fastsydd
tiden
är för tegelsten och gärningsmän
det är en gång en familj
ett ord
och världen har ännu inte sjunkit ner i glömska
fadern
på rygg på marken
med sitt enda ben uppsträckt i luften
sin ofantligt stora fot
större än hela hans överkropp
modern
med sitt enda öga mitt i pannan
tätt intill näsroten
sin ena hand på magen, den andra öppen
som en hejdad gest åt andra hållet
äldste sonen med varghuvud
i full färd med att läxa upp sin yngre bror
pojken som saknar huvud
och har ögon, näsa och mun placerade direkt på bröstkorgen
återstår en mycket liten varelse
en kropp
med två små huvuden vända från varann
ett mot familjen, ett åt motsatt håll
den lilla varelsen håller sina handflator
tryckta mot varann
ungefär i höjd med hjärtat
hela familjen befinner sig utomhus
nattetid
"Är det sant?"
nej
det är en gång en familj
det räcker
pojkens mor dog uppe i fjällen
läraren berättade det
"Dök hon?"
pojken tror att modern löstes upp
och blev en annan dag
"En bra dag?"
pojken ser ut genom fönstret
han fångar inga fjärilar
han sitter i baksätet nu
på väg till modern
genom snårskog
i baksätet
kupad hand
hans naglar rispas mot varann
han vet ännu inte vad ett tegelhus betyder
"Men?"
i ryggen sitter en stor duva av eld
som bränner och bränner
det går en man genom ett stilla landskap
han bär koftväska
han bär sin kropp i en koftväska
det är sommarnatt
mjuka fotsteg trampas ner i sand
han har tagit den nyföddas plats
i alla avseenden
och alla dansar för honom
pojken snurrar
"Stå still!"
pojken stannar inte förrän han ser det
"Vad?"
det blodfyllda skosulor av läder i gruset
fett, spottloskor, och en ensam pojke
som tittar ner mot piren
i hans mun försvinner en vuxen mans hand
Stålmannen i kjol och läppstift
"Så fin han är!"
hon ljuger
pojken går i pojkens kropp
alla andra påminner om människor
kött som rör sig obehindrat genom svala vardagsrum
"Han är så ... svårnådd."
pojken detonerar i en mjuk gest
alla hinner undan
"Det hör till åldern."
han försöker undvika beröring
bygger en skärm av statisk kyla
ingen
vill komma i närheten
mannen i den vita rocken
slår en gummiklubba över hans knäskålar
och skriver ut en besk vätska
mannen tror på nickelallergi
pojken förflyttas
annalkande bilder, groteska varelser i våta kläder
underliga kvistar i händerna
tysta fuktiga avbilder, långsamt på väg ut
det är dags
"Och pojken?"
sitter längst in i salen
uppkrupen i sig själv
pojken försöker tänka
radera ut fasan
försöker få sig hel och sedd
"Som ett barn?"
nej
som en målning av knivskarp glömska
vaselin
rummet är tomt
nakna väggar, inga fönster
mitt på golvet står en barnsäng
i sängen ligger pojken
tyst
han tittar i taket
"Kämpa."
han kämpar
hans armar pressar mot sängens kanter
"Så fort du kan."
det luktar
i taket syns en fuktfläck
den biter genom färgen
ännu håller han sig fast
"Jag kan se den."
mannen har ett märkligt varmt leende
det
dämpar ingenting
pojken sitter i högt gräs
bredvid honom sitter en flicka
med en hög med smutsiga lakan i famnen
de sjunger
jag tror att dom sjunger
"Ja."
flickan reser sig
och drar sina lakan över gräset
hennes blåmärke glittrar i ljuset
"Se!"
pojken sträcker ut handen
hans tröja hänger ner i gräset, på ryggen finns ett tryckt motiv
ett flammande hjärta med en svart ros i mitten
pojken lutar sig fram
i hans pupill finns ingenting av det dom kallar barndom
det regnar
i spåret efter två brännande knän
växer en tistel fram
han tar med sig tisteln och vandrar vidare
han vet att det finns en väg förbi
"Bra."
nu snuddar pojken vid en hand som ingen kommer ihåg
en kropp som ingen sett
han slutar på en bänk med en man i knät
mannen dog för länge sedan
"Världen är ännu inte född!"
var det sista mannen sa
pojken undrar vad han menade med det
hur ska en skållad varelse kunna överleva
i en värld som ännu inte är född
pojken lägger ifrån sig mannen
lägger en vacker ask på hans vita panna
en ask av ljust och torkat cederträ
ännu är inte världen född
ännu har inte tillräckligt många dött
var det så mannen menade
pojken vet inte
han dog för länge sedan
på sitt sätt
han satt i knät på en mycket liten varelse
en kropp med två små huvuden
vända från varann
"Är det så här det ska se ut?"
undrade varelsen
och tittade ner mot pojkens blanka ögon
"Nej ... världen är ännu inte född."
då skrattade varelsen
och la en skarabé på pojkens vita panna
"Bomska!"
på bänken ligger askan av det djupt förrådda
utan mun
askan av en mycket liten varelse
virvlar upp
pojken har klivit ut
det springer en häst nu, det springer en vit häst
järtecken, nalkande
pojken vill spola ögat snabbare
"Varför det?"
han vill spola ögat snabbare
han vet inte
han är partiellt färgblind
utanför, på gatan
väntar nio svarta hästar och en vit bil
det finns inga människor
det regnar
"Är han färgblind?"
hans långa resa är slut
han har spått sig själv med varsamma händer
han är spådd
han ska möta en flicka utan lukt
med ett bråddjupt leende
och han ska störta
stilla månblått släpljus över torget i natt
en mycket liten vacker därute
en osynlig
dansar ryckigt över asfalten
damm ensam
fandango över torget i natt
3.
en vacker yngling
det går en vacker yngling genom parken
han saknar ingenting
”Ingenting?”
ingenting,
viskar hans vårdare
jag tittar mig omkring
anslagstavlan
skymten av en skört runt hörnet
jag sätter mig på golvet
djurhår och kalldrag
jag har en vag bild av proviant
radioaktivt ljus
jag sitter mycket stilla, mycket länge
jag märker inte vem som varligt viker en gummiduk över mitt huvud
och försvinner
jag antar att det börjar likadant för alla andra
jag har slutat droppa
"Ska vi?"
två röster vrids mot mig
"Nej."
på väggen tickar en vit arm
igen
skaldjur i synfältets utkant
föds jag här eller dör jag
jag har varit här förut
jag stirrar i spegeln framför mig
kotpelare, totempåle
nu ser jag
det är ett skrik av glas rakt upp ur strupen
"Han blir kvar."
glänsande, genomdrömd
skuggor rör sig bakom ljuset
gömmer sig
eller slinker undan
jag ligger tätt intill mig själv
daglig näring kommer till mig via främmande besökare
rummet fylls av kall oro
jag känner det
anar det
hör hur hårt dom håller i dörren
"Det är öppet."
jag smyger ut i en ljusgrön korridor
genom ett par smutsiga glasdörrar
där ute
ett oundvikligt höstregn, mörka konstverk
och naken asfalt
jag lägger mig till rätta
"Just det. Det var det."
det var det jag mindes
den mjuka knölen i nacken
vinden mellan benen
jag somnar
allt handlar om ljuset, om ett gulnat fotografi
jag kliver in i ansiktet
"Äntligen."
pennan håller redan en bild i sin rörelse
kvinnan ser mycket glad ut
hon fjättrar bilden på sitt vita block
jag hör ekot av enstaka ord
fjällmassiv som återkastar en kvinnoröst
fullständigt utan värme
"Vill du fortsätta?"
jag märker hur hon häller ut sig själv
på betryggande avstånd
hennes skål är märkvärdigt tom
jag har fler ord
"Så fin han är."
hon nickar
hennes skål rätar upp sig, hennes ögon signalerar inåt
efter direktiv
innan hon har stabiliserat blicken
har jag försvunnit
"Hör du mig?"
jag hör henne inte
"Vi ska sluta nu."
filtarna är blå, slitna
den understa är kallast, den ovanpå är full av hål
den hon sträcker mot mig har en man dött i
"Vi ska sluta nu."
hon är redan på väg ut genom dörren
det är knappt jag hör henne viska
rakt ner blocket
"Äntligen."
jag behöver aldrig färdas mer
jag är lugn
det behöver aldrig mer försvinna
likt sagor, eller landmärken
jag förlorar mig i ännu ett fotografi
gulnat
blommor av plast i en fönsternisch
på golvet sitter en mycket gammal kvinna
hon virkar på en barntröja
den är åtta meter lång
ungefär
mörkblå angora
ringlar ut över den marmorerade korkmattan
i en glasburk intill sig har hon spadet av en nykokt vitorm
påstår hon
hon tittar upp när jag stiger in
det är hon
grannen
som livnärde sig på tidningsrester
klädd i rivet linne
odlade kråkor på fönsterblecket
skrev absurda appeller till fredsdomstolen i Haag
kråkdamen
henne som jag klöv med en yxa
nu känner hon inte igen mig
och ler
"Jag kämpar desperat för att inte bli frisk."
hon sparkar ut tröjan över golvet
tecknar åt mig att sätta mig ner
"Jag vill ha röda kaffekoppar av benporslin
med ett rött hjärta på varje kopp"
jag nickar
"Alla borde ha den sortens koppar."
jag håller med henne
varför har ingen tänkte på det förut
hon blir mycket glad
"Hör du hur dom sågar på vinden?"
vilka då
"Barnen. Dom har varit inlåsta så länge nu."
jag får en obehaglig dèjá vu
kråkdamen smäller till en fluga på glasburken
"Jag har allting så rörigt nu."
hennes händer är brunfärgade av en vätska ur glasburken
hon har ett par mycket underliga ögon
jag tittar
på hennes förvridna tår
i dem
ett svart brosk av inåtväxt ångest
och längre upp:
en plötslig glimt av vacker empati
hon
ler
"Det finns ett barn på vinden, hör du?"
jag hör
hon
vill inte vara ensam
jag bor i hennes övergivenhet
jag ser hur hon rycker loss sin tröja ur en låda
hon är mager och stum
hon går aldrig ett steg utanför
hon står still
när jag säger kärlek tänker hon på en man
"En riktig man?"
nej
"En vitklädd kvinna med ett tankfullt och allvarligt ansikte?"
hon vidgar sig,
men nej
"En naken flicka, hennes hår ligger utfläkt över hennes ansikte,
hon bär en ros i munnen, hennes ögon är mycket skrämda, hon
är jämnt delbar i tre. Hon heter Pitjiri"
när jag säger att det handlar om skam
om sår ur det förflutna
ser hon märkvärdigt uppgiven ut
jag tittar ut
det ligger två kroppar i kors på grusgången utanför
en kalv och en ung flicka
huvudlösa
längre bort ser jag ett par travar
kroppar staplade som kaffesäckar, eller judiska lik
det är naturligtvis mycket kusligt
"Det är avsikten."
att avbryta mitt tillfrisknande
jag minns när jag släppte taget
på ett ungefär
när jag gick in i den vita dvalan
det var när dom lyfte på gummiduken
och frågade vad jag hette
jag satt på ett rutigt golv
ett linoleumgolv med rödrutig markering
jag lyssnade men hörde inte
det var ingenting som hördes
dom frågade mig om mitt namn
jag svarade att jag inte kunde säga det
jag hade blivit lovad en sak
att det aldrig skulle spricka
att jag aldrig skulle behöva svara
och dom hade brutit sitt löfte
alla hade brutit sina löften
nu visste dom att mitt namn var en hemlighet
"Känner du till ett löfte?"
jag reste mig och gick iväg
jag var lugn och mycket trött
jag gick till min säng och lade mig ner
"Han sover."
nej
jag sökte svar i mig själv
dockor vankar av och an på kajen
blanka paraplyer
små besatta barn i mörka pölar tittar ut mot vattnet
"Var är din son?"
han höll en hand här
för en stund sen
en äldre kvinna gömde sig
han tittade på mig
jag skrek
då såg jag hur förtvivlad han såg ut
han är borta
"Det är han som sågar på vinden."
jag vet
jag är rädd för enkla saker
jag ska förklara det
jag ska färdas samma väg tillbaka
det är lätt
jag ska färdas genom samma port igen
"En port av hat?"
samma röst ska hejda mig
"Upprepa det."
jag vill inte
"Upprepa det!"
utanför ska anförvanter lägga bilder längs min väg
det är inget märkligt
jag vet att jag ska möta min far igen
och han ska förstå
"Du är ute ur ansiktet nu."
han ska skaka min hand och se mig le
det finns ingenting oklart längre
vi
ska skiljas innan rösten dyker upp igen
"Teg han?"
"Nej, han undrade när färjan gick."
"Och?"
"Han fick en tidtabell,
det var allt."
så ska jag förklara det
det vilar ett väldigt lugn
nu
i mitt sökande, min iver
"Han sover."
nej,
nu dröjer det åtta dagar igen
jag vill återhämta alltihop
"Det går inte."
"Varför det?"
"Vi har regler, eller förpliktelser, snarare ...
vi måste planera hela tiden."
jag gömmer asken under täcket
jag är en mycket liten varelse
jag vet att vi behandlas två och två
"Enligt ett visst mönster."
jag vet,
jag är fullt frisk
jag hinner hela tiden före mig själv
jag är redan där när jag kommer fram
halvvägs upp i kastet
det går för fort
jag vill inte ha några fler besk
"Inga alls?"
nej
"Inte ens?"
nej,
inte ens
jag har mycket små anspråk
när jag håller en svart spik i handen
kan jag uppfatta ännu en röst
jag blir mycket glad
"Det går för fort."
jag vet
jag tittar ut
här och där en hukad varelse,
runda stenar
ingenting som skrämmer idag
det betyder ingenting
avsaknaden är en förutsättning
jag vill inte
jag vill inte ta i någonting
som om avsikten lämnat mig
jag vet inte vad som saknas
är
bara förnimmelsen av en kvinna med läderkåpa
en yngre man
med skägg på vänster ansiktshalva
det är så
det är så kusligt länge sedan
det normala var normalt
hon ser på mig med vita händer
hon är len och punktlig
hennes block är ovikt
som oftast
och jag når hennes knä om jag vill
"Idag är det din tur."
jag undrar hur hennes tång ser ut
hennes klocka
jag vill hälla ett knippe krabbor i hennes ovala lugn
jag är rädd
"Jag är ovan."
hon fäller upp blocket
"Det är alla."
ler hon, nästan osökt
hon vill att jag ska återvända
dit jag aldrig varit
"Som dig själv."
det är mycket begärt
jag lärde mig att gå vilse för att aldrig hitta hem
hur ska jag förklara det
kvinnan utan händer hade glömt mitt namn
och kysst mig
mannen hade lämnat mig på stigen med en virknål genom hjässan
hur ska hon kunna förstå det
jag vet inte
jag har ingenting att återvända till
jag sitter med ett block i handen
tio nya kritor
jag ska rita en himmel utan fåglar
jag ska rita ansiktet jag aldrig fick
som om det funnes
en annan himmel
ja, den finns
den finns precis som jag beskriver den
men fåglarna,
dom finns inte
den flitige mannen vid bordet mittemot har inga vingar
han ser ut som en förläggare av lyrik
"Det finns ingen början,
inget slut ...
det finns ingen timme som tar vid."
han är verkligen mycket ovan
"Det finns ingen lag, ingen värdighet,
det finns inget hem längre ...
eller hur?"
vad vill han att jag ska svara
"Det finns ingen utfästelse."
han har tystnat innan jag hinner ikapp,
han har rätt
det finns ingen timme som tar vid
hunnebofångarna hade hängt sig
kollektivt
i en kusligt exakt triangel
fyra man i basen, armlängds avstånd
spetsen krönt av den yngstes kropp
lustmördaren
"Ljuset."
sa mannen som låste upp
"Det var ljuset som tog en,
mest,
det fruktansvärda ljuset ... "
det veneriska
bilden av ett instrument som långsamt tränger upp ur marken
delar av en harpa
bilden av musik
bilden av sandig talljord
vid kusten
en instinktiv känsla av obehag
en mycket fridfull målning, egentligen
tom natur, släpljus
ingenting som påminner om oss
"Bra."
jag vet inte varför
senare har jag ersatt harpan med en stämgaffel
och en pensel
han som vaktar mig
som sitter kvar när alla andra gått
har nyss berättat en historia
om en varelse som sjöng psalmer i en sandslätt
varelsen hade inga ben
hon sjöng för att slippa gå
"Fortsätt."
varelsen sjöng så vackert, sa han
att alla
till och med dom godhjärtade
inte stod ut
dom försökte slå ihjäl henne
med kulor av sand
dom tog sats
och slungade bollarna rakt in i hennes ansikte
men hon fortsatte
mun
bröst
och armar
mer behövde hon inte
då ropade dom på förstärkning
alla
ropade
på förstärkning
djupt inifrån sandslätten nalkade en man
med en knölpåk av bly
"Försök igen."
han som vaktar mig
har tystnat
jag har inga drag
jag har inte känt igen mig själv
i andra
inte
sökt mig ut ur det som aldrig hänt
jag har inte nedlåtit mig
till ingenting på 4000 år
och ingen märker skillnaden
så egendomligt
nyss höll en enkel man sin tungspets tätt mot sonens fontanell
för att känna vart han själv tog vägen
nu
står han som ett spett i sonens kropp
så snabbt det går
så egendomligt
och detta vill dom att jag ska förklara
"Försök igen."
kvinnan vill att jag ska stå på gränsen
tätt intill,
vill att jag ska dela med mig
den här gången är jag lugnare
jag behåller ingenting
"Du kan klippa när du vill."
kvinnan lutar sig fram och knäpper på bandspelaren igen
"Är du klar?"
"Ja."
jag är klar
det är sent, varmt, mörkt
i utkanten av staden
bordellen består av en enda lång korridor
kantad av dörrar
på varje handtag hänger en trosa
kunderna får lukta sig till sina val
dörr för dörr, trosa för trosa
själv nosar jag mig mycket långsamt genom korridoren
hejdar mig, nosar igen
fingrar på en ljusblå trosa
nickar
öppnar dörren, försiktigt
kliver in
i sängen ligger kvinnan
jag klär av mig i mörkret
kliver ner till henne
hon är varm
jag lägger mitt ansikte tätt intill hennes rygg
och söker hennes lukt
det luktar ingenting
med ena handen smeker jag hennes nacke
med den andra trycker jag upp hennes kjol
"Jag är obekant."
hennes kropp är mycket kylig
jag trycker in min lem mellan hennes lår
bakifrån
hon är torrare än jag befarade
jag smetar mitt eget saliv och trycker in igen
det är mycket svårt att komma in
hon vill inte
kanske
det är strunt samma vad hon vill
jag trycker in mig med korta ryckande stötar
och håller henne hårt om axlarna
hon jämrar sig
hon hade kunnat likaväl ligga tyst
hon rör sig inte
det gör jag
jag glider ur och vänder henne mot mig
jag trycker isär hennes ben med mitt ena knä
jag trycker mig in
"Klipp."
här är det varmare
jag håller henne om skuldrorna
trycker in mig djupare
när jag slutar
rör till
jag står still på armarna tills ryckningarna självdör
så drar jag långsamt ut igen
allt är varmare nu
slidväggarna
håret
till och med hennes cellulitklädda lår är ljumma
jag glider ur sängen och tänder lampan
torkar lemmen på en bit av täcket
klär på mig utan hets
stänger fönstret och går ut
jag visslar,
jag har en skarp drill i tonen den här gången
jag
går med fjädrande steg genom korridoren
jag har åstadkommit ett anslag
"Räcker det?"
kvinnan knäpper av sin bandspelare
och sig själv
hennes ansikte är blankpolerad avsmak
"Det räcker."
jag har gjort så gott jag har kunnat
med en ursinnig falk på väg genom trumhinnan
jag har försökt
en man i ett rum
längst inne i ett vykort
vid väggen
hukad under det enorma ljuset utifrån
"En riktig man?"
inte än
jag sjunker ner i skuggan
penseln orkar inte hålla kroppen kvar
det är sent
jag kryper långsamt ut ur kortet
offrad
munnen sys ihop med elva stygn
"Gör det ont?"
parkens löv har inte hunnit falla
ännu
jag faller snabbare
och mjukare
jag tar sats i det som aldrig hände
och faller
"Gör det ont?"
ett av stygnen spricker
munnen
gläntar
jag
ler
ansiktet återställs
ett och ett
munnen sys ihop till en och samma
ur djupa vackra ögon
ler
en blick av brosk
på dagen står hon ljus och lugn
tätt intill sitt hjärta
nästa natt är hon chockerande
hon fjättras,
rådbråkas och steglas
hon torteras av minnen,
av
två bottenfrusna kalkbrott
hennes föräldrar valde en klosterskola
utan insyn
nu förnekar dom hennes efternamn och har lärt sig spela
fyrhändigt
"Hon kom och försvann."
hela natten rämnar hon
när dagen återvänder
utanför
är hon egendomligt tömd och stilla
hennes ansikte är vackert
utan större åthävor
körs hon in i ugnen av en timanställd
den vita armen tickar
jag gör ett objekt
en reträtt
jag fyller en plastkuvös med exakt saknad
i en ensam cykelsadel
ligger ett dödfött foster av hudfärgat gummi
intill fostret ett tidtagarur
och en ung boaorm
det är en sammanfattning av sonen i mig
jag inbillar mig ingenting
den lilla varelsen med två huvuden sitter ute på trappan
hela havet stormar
båda hennes ansikten ler
"Hur mår du?"
jag mår bra
jag har inte mått så här bra sedan jag mådde bra
"Var det länge sedan?"
hon smälter ner i trappan
jag stänger fönstret och tittar ut
det är varje dag
det är samma svarta natt
samma fåglar som flyger in i en öppen kropp
bruna kistor
staplade
"Vi hinner inte avstå."
som skrik,
eller bara en bukett barn
som
brutalt nerslagna tangenter
"Är det du som klipper stanniol?"
"Ja."
fåglar
solen har beskrivits som röd
vit
som vansinne
det är rätt
sval vind,
härinne har en pojke plockat ner en slaktmask
i sina beståndsdelar
han drömmer om sidenbyxor
"Börja."
jag trampar frivilligt på det dom föreslår
kvinnan i den fläckfria rocken
lutar sig över mig
hon har en nål i handen
"Du har gjort dig illa igen."
jag hann inte
jag söker efter en hammare
ett verktyg
ett sätt att slå min avbild mjuk
jag försöker verkligen
"Försvinna?"
jag vill så gärna
hunden i mörkret bär spår i pannan
handen i gruset har torkat ihop
det är tyst när rösten hörs igen
"Kycklingar är värst."
jag vet att jag måste lyssna
jag
är alltings riktning
bara rösten fortsätter oavbrutet
"Dom lever i sina hjärtan."
jag vet
jag förstår inte
"Dom lever i sina hjärtan."
jag bär en madrass av mörker på ryggen
sprutorna bromsar in
jag somnar
senare för dom in en liten grupp av särskilt utvalda
kortklippta, lampan tänds
jag är mycket medgörlig
nu,
jag är nästan glad
"Kan du beskriva hur det känns?"
min beskrivning är exakt och kort
den i gruppen som har till uppgift att anteckna
tittar upp
"Var det allt?"
"Det var allt."
"Vill du ha en kopia?"
gärna,
och en ram av lidelse
jag har bestämt mig
i natt ska jag tala till gymnasterna
om det som aldrig hann ut
jag ska tala till dom
som
till mig själv
jag ska använda min kunskap om enkla ord
för gymnasterna ska jag förklara varför språket slutade
och var
varför allting stannade i växten
jag ska stå på trappan och tala högt
jag ska bygga närvaro i min röst
tätt intill,
tills varenda en av dom lyssnar
jag ska ta god tid på mig
jag ska förklara
ur filmen jag aldrig såg
minns jag bara fönstret i huset vid stranden
innanför fönstret ett knippe torra blommor
blommorna hade fastnat i mina ögon
i min mun höll jag ett kvävt skrik
"Försök."
det var natten, och det var aldrig dag
det var en hand och en fot
och alla vägar sjönk mot mig
"Din mun?"
jag försökte
sjönk
munnen bröts loss
ur varje mening
ord föll ut
som döda fåglar
jag försökte
orden studsade tillbaka mot mig
in i munnen
på nytt
jag gapade så brett jag kunde
men det var aldrig nog
aldrig
orden trängdes, kvävdes
flöt samman till en kompakt deg
som stelnade
bakom tänderna
"Var det natten?"
nej
det var aldrig natt
det fanns ingen natt
"Därute?"
"Människorna därute?"
"Därute är det tomt och väldigt tyst."
"Det är dag."
"Det är natt och alla sover."
nu håller jag pistolen tätt intill
jag ska vända mig om
mot dreglande halvdjur med stympade tungor
i en akt av besinningslös kärlek
som om jag verkligen vill fastna
"Det vill du inte."
jag har en gång berättat om kvinnan som flydde
hur hon inte ens vände sig om
eller gav mig ett namn att förakta
"Försök."
jag har försökt
jag har stått med ett strykjärn på vinden
och dunkat en duva till döds
för att minnas, och försöka förstå
jag har återgett rörelsen,
årligen
jag tycker att det borde räcka
"Det gör det inte."
jag vet,
jag säger bara att jag har försökt
den vita armen tickar
jag skriver ett brev
prydligt
jag är mycket kontrollerad
jag har nio minuter på mig
igen
när jag vrider mig om
ser jag henne
hon sitter på den andra sängen
hon nickar vänligt, jag nickar tillbaka
hon har lagt av sig sin gummiduk
hon har kommit tillbaka
vi sitter mittemot varann i rummet
och ser ut genom fönstret
det svärmar av gymnaster därute
som
spetsfundiga akrobater
"Du ska bli frisk."
hon tror det
"Vet du vad det innebär?"
"Nej."
jag behöver hjälp
"Du behöver hjälp."
hon tror att det är samma sak
hon
har rätt ord för fel saker
"Plåga."
hon tror att jag kan återskapas i hennes linjära kunskap,
att jag är lösbar
det stämmer nog inte
så,
böjd nacke
spåmän i pepitamönstrad hud trycker hårt mot fönstret
utifrån
jag rusar genom en iskall sal
det är natt och dag
larmet skallar mellan väggarna
spåmän nu,
deras näsor vrids mot glaset
det är besökstid
"Kom in."
alla sätter sig i ring
handfallna,
det minsta barnet reser sig
"Jag ska bara bära ut tystnaden."
så börjar det
hon dukar sig själv
metodiskt,
jag har tappat aptiten
jag vet att jag bar en böld en gång
en sammanlagd sanning
nu håller hon upp en handduk och vill att jag ska tvätta mig
"Är det så här det ser ut?
hon vill att vi fotograferas, hand i hand
innan hon går
hennes tid är ute, hon är ledig
hennes anteckningar skrivs ut av andra
jag tittar ut
en kolonn av vitklädda gymnaster står blickstilla
i synfältets utkant
det ligger en kropp därute igen
närmare nu, nere på gården
det är andra gången
huvudlös
som den första, naken
strupen ropar in mot mig
när jag tittar ut igen står alla gymnasterna i brygga
det är mycket obehagligt
som
inför en välrepeterad katastrof
nu minns jag plötsligt
"Kom ut till oss igen!"
skriker måsarna om natten
"Bli en! Bli en!"
färgat pulver över handledsärren
fosfor, zinkblått
nej, nu minns jag
hon hade genomskinlig kappa
lysande skelett
hon hade kräfta, hette det
bar en munfull röntgen genom parken
efteråt döpte dom henne till Marlene Dietrich
sådde konfetti på hennes grav
"Bli en! Bli en!"
sjöng hon, nu minns jag
så mycket mörkt i mitt förflutna
som om det hinner ikapp mig
om och om igen
vem drömmer om koprofagens dotter
vingar av aska
jag vet inte
smutsgula måsar är allt som finns kvar
därute
smutsgula måsar och en kolonn av friska gymnaster
ingen vårdare kan rycka undan blicken
den tiden är förbi
när ansiktet var till låns
och ingen fanns
nu vet en vacker yngling vad den vita armen tickar
klockan sitter intryckt i bröstet
och mannen i ansiktet är verkligen på väg
"Att?"
dö
det handlar om skriket
det sista
om en människa som har tystnat
det handlar om hans försök att hitta tillbaka
till bristningsgränsen
till den inneboende avsikten
det finns bara ett sätt
att nå dit
"Bli en! Bli en!"