Minnen

1.
kusinen

som en akt av längtan

ingenting återföds

det är detta vi har att sila
långsamt
mellan händer som sörjt sig vackra

det är märkligt hur tätt vi står

sju dagar
år ut och år in
och ingen av oss når fram

tiden går

spår av metastaser
under hatten
bruna slingor på hans panna

”Skål.”

han har en lugn blick och en vacker scarfs
han sitter med ryggen mot hemmet

två personer försöker ringa in hans verksamhet
ögat glider ut och in
ingen märker när det släcks

”Truth kills everybody.”

han ljuger och ler, han är alltigenom sann
för att skona oss

när han reser sig kan han skratta
och gråta
hans händer går aldrig att knäppa ihop

kvinnan går vid kanten av en mycket lång sorg

hon anar
först av alla, hon tiger längst

vi väjer
mer av artighet än oro

kvinnans ögon sörjer
långt senare
i en spegel av morfin.

det är klart

uttrycket i sig går aldrig att förvanska

det han ser i sitt ansikte
är oåterkalleligt
det som vandrar från världen utan sorg eller saknad

det är klart

allt annat är plagiat
eller gårdagens hänförelse

det är klart

och han kan kalla det skönhet
brist
eller oförmågan att anförtro sig

vad som helst
det spelar ingen roll

längre

timmarna på golvet
när han blandar blått ljus med förtrollade kemikalier
och förser sin fantasi med makalösa mirakler

lakanet
som han spänner över den sjuka buken

”För att slippa delta i också detta.”

det spelar ingen roll
längre
varken nu eller framgent
hur hästarna i gränden stannar till vid hans port
för att lämna en låda obotlighet

det är klart

det är klart

mannen är på besök i tegelhuset
för gott

vi går i världen
utanför
som om den angick oss

mellan livet och döden
lär vi oss
finns en mycket speciell korridor

en utmätt sträcka
med ett torrt och gåtfullt namn

besökstid

fönstret är tomt

så passerar en kvinna i blå rock
så
är fönstret borta

mannen tänds och släcks

döden glider genom bäckenet som en stråle utan ljus
handen rör sig över huden

blicken
fastnar på en fläck

det är tyst och stilla

varelsen med refrängen återkommer klockan tre
han har en skål i handen
flera färgade koppar av plast

ute
i den andra världen
sjunker en backhoppare genom ljuset

kvinnan i stolen vakar vid dörren
det är tyst
stilla

anhöriga tassar genom väggen
bugar
slickar sina fötter och försvinner

vem som helst kan hamna här

mannen ligger i sängen och tittar i taket
sängen är förr av halm
eller jord
nu följer han en spricka in i bröstet

oss har han inte ens märkt

han tittar i taket och gulnar
sängen är mycket modern, fyra fåglar av stål

"Det är vackert annars."

ja

till vänster en sluten trädgård
det är där han har valt sitt vårdträd
ett kritvitt träd
med mycket spretiga grenar

på grenarna hänger svarta päron
av glas

trädet ska planteras i armerad betong

"I god tid."

det är mycket viktigt

det finns ingenting som undgår honom

på golvet ligger hårda stenar
frost
en annan röst som låter mycket lugn

"Vi ska bygga ett kritvitt träd."

stenarna har lagts i form av en urgammal gåta
det är vackert
och han har ingenting kvar

"Svart saknad i ansiktet?"

ja

"Och fåglarna?"

fåglarna har stelnat i en djupt förråd form

mannen lutar sig in i döden
en stund

(även han måste koppla av)

en krossad fjäril flyger ut och in
i munnen

det går att känna igen
det
går inte att känna igen

mannen är blytung, kvinnan är blytung
lungan är återvändslös

långt borta pinglar en klocka
ett kärl som brister
en sjuk tystnad släcker ljuset

"Det är var dag?"

ja

nu bär en anställd undan tiden
intet får förfaras

mannen ligger vaken och sover
hans hand är mycket orolig, det finns en till i rummet

"Jag vill."

han vill måla sjukdomen i klara enkla färger
det är allt

han vill hålla sig kvar

"Ute ser det annorlunda ut?"

ja

hans mindre röst har en droppe kvar
i mungipan
vi vet att det är dags att gå

han kan inte rita längre

"Det är för sent."

han gör en modell av kärlek
en avbild
han försöker fastställa sjukdomen

"Det smittar inte."

han trycker in ett äpple i ljuset
som exempel

"Och ni måste iväg?"

vi måste iväg

"Polipoli."

han har lekt färdigt
huvudet mot fönstret, äpplet på bröstet
underliga små pojkar
som bär gummiskålar genom dörren

"Tiden är ute."

nästan

kliniskt oberörd

varje flinga på hjässan kyler ner hans minne
mannen vakar
vingen under koftan växer

"Du kan väl kasta ett öga på trädet."

flingorna i handen smälter ner hans blick

han kliver in i sin bristpunkt
och gör sig besynnerligt hemmastadd

han är redan utom räckhåll

verkningarna är gränslösa
skred utan uppehåll

"Ut ur en smärta och in i nästa."

bedövning
är ett vackert ord

han vaknar
han som vilar på en bädd av enkla svar
han lyfter blicken

vi fångas i ett och samma ord
igen

" ... polipoli ... "

det finns ingen ögla i ordet

det kommer till en tidpunkt
för alla och envar

mannen är naken
mannen har ett nät över hjärnan

"Vi ska aldrig möta det med fruktan."

den vita väggen därute
timmen av glas

det kommer till en tidpunkt
när en kall och varm rörelse är allt som återstår

han vet att han aldrig ska röra sig mer
inga färger ska hinna ikapp
hans blick

"Det är klart."

han ska resa sig långsamt ur den som brann upp
och hans aska
bli bädd åt en annan

ännu lever han

det finns ingenting att ångra
eller hoppas på

"Jag bor i alla rum som saknas."

det
är allt han har att säga

varje bokstav i hans tystnad
är förbrukad

det är uppnått

tegelhuset

två gånger har vi vandrat genom en och samma port
två döda har vi burit ut

en hiss
en korridor
ett antal slutna ändstationer

tre gånger

333

mannen med myrorna
är död
mannen med den spegelvända blicken

fåren kan andas ut

nyss gled han genom duken
med en mjuk skalpell i skrattet

lupus ultra

nu
har han reducerat oss till ramar
runt hans minne

det ringer en röst från ett annat land
från en helt annan flykt

"Är det sant?"

rösten vill reparera

det går inte
det går aldrig att hinna ikapp

det är försent

nyckeln är borta
och ögat
den numrerade munnen är mald till stoft

"För sent?"

rösten hotar att återkomma

nu sitter alla här
nästan

den som saknas lever inte

resten sitter här
döda och levande, om vartannat

alla sitter här

tysta
var och en med samma hål i tungan

det kallas begravning

sorg är till salu

själasörjarens kalla anletsdrag
mjuknar in i lönsam empati
plus moms

det är djupt ovärdigt

en anställd
stänger av dammsugaren och viskar på italienska

ingen förstår honom

då pekar han på den stora orgeln
kvinnan nickar
hennes päls är mörk och vacker

mellan bänkarna går en vithårig gestalt
med en handduk i munnen

kupolen är blå, eller beige
ljuset glider runt
mitt i gången står en ställning av trä
ett altare
och ingen har tänt elden

det är mycket obehagligt

senare ska sörjande vada
hukade
genom kompakt tystnad

nu sätter en anställd på sin dammsugare
detta är inte hans hus
inte hans religion, inte ens hans smuts

han är mycket bitter

kvinnan letar efter en annan knapp
hon
vill höra om det finns ny musik

den vithårige gestalten hukar sig ner
gnider bort en solkatt
från bänken
det är han som ska glömma alltihop

när han ler ser kvinnan mycket rädd ut

hon vill gömma sig igen
högre upp
där alla minns hur hon såg ut

mannen av obeveklig tröst
hårt faller murarna in i hans minne

" ... polipoli ... "

han
försvinner i en kappa av trä
med ett duntäcke lindat runt kroppen

hans klubba är ljus och tung

vilsna
kända och okända
sammanfösta i ett spegelrum
på söder

mannen har slungat in oss
i
ett vaccum av sorg

vad ska vi säga

"Skål!"

så rinner allt, så desperat
som förr

allt återgår
till fasansfull vana

utslagna på golvet ligger tre gula tänder

mannen i rullstolen gråter
han har nio munspel framför sig

"Jag vaknar varje morgon och tänker
jaha
det var så här det blev."

i handen vaggar ett bamburör
rasslande benskärvor droppar en rytm

"Vi ses i Krakow."

det var så här det blev

ur hans näsa hängde en ljusgrön sträng
han rundade kistan sist

på kyrktrappan flaxade han fram och tillbaka
alla andra tittade bort

han kommer till spegelrummet ledd av en chaufför
han har gråtit i timmar nu

"Alla skrek hela tiden, och slog varann,
det var så mycket humor."

han sitter i rocken och har ingen kvar
han vet inte var han är
hans tåg har passerat och handen är full av mynt

han ska måla en tavla i natt

"När jag bad om en telefon ville dom ha borgen."

han ska välja en röd färg
först
han är mästare på akvarell
i det röda ska han lägga ett stråk av grått
och spänna ett skrik runt duken

"Det var jag som skar ner honom."

han är mycket vänlig och utsatt
en förflugen hand ska slå sönder hans näsben

förr krympte han handskar
som tröst
nu gör det ont när han äter

"Jag har ett hål i magen, det rinner rakt igenom."

han har fått en belöning av kungen

nu drömmer han om en biroll
en mycket liten insats
bara en roll som bekräftar att han faktiskt finns

"Gärna en komedi, jag älskar fars
jag minns en trebent hund
i Gdansk."

hans vän försvann med hans kvinna en natt
nu bär han alltid en pensel på sig

mannen har gått upp i rök

kvinnan trycker hans aska till bröstet
hennes natt är vacker och lång

hon går i trappan med nakna fötter
pojken vaknar i rummet intill
hon
vill höra vad väggarna viskar

hon har lagt sina stenar i nya former
hon vet att det hjälper en stund

pojken vill växa upp

huset är samlat runt tomhet och lugn
det som var finns bevarat
i det som består

hon vet att det aldrig går över

tystnaden

hon kan se hans kropp just innan hon blir varse
hon kan känna var han låg

tystnaden är en lie i sig

lövet rostar snabbare nu

tätt över marken glider en fågel
vingarna rispar snön
han sitter i en bil och tittar på oss

hatten och halsduken
han vill se om vi har förstått

det har vi

våra fotspår utplånas framför oss

jag vet
som en akt av längtan

mannen ska sitta vid stammen i parken
och hålla en kvist i sin hand
vid hans fot har ett mynt singlat ner

vi ska stanna vår kärra och böja oss ner
som om myntet var avsett för oss

då ska mannen öppna sin andra hand
och släppa en sten i gruset

"Ett skrik."

det är så vi ska tvingas välja

2.
den osynlige

att aldrig ha blivit född
är kanske den största gåvan
av alla

Sofokles

bunkergryning

människorna hukar bakom revlarna
havet är blankt

mjölkvitt muller driver över bleken
som senapsgas

tiden är för tegelsten och gärningsmän

en bit bort rullar cirkusvagnar över rivningstomten
clowner matar lejon
fond av gula hyreshus, snablar mellan galler
rovdjursvrål

mullret tilltar

på avstånd
nästan utom hörhåll
slår en bomb i marken, mitt i pilallén
av misstag

vuxna människor rinner in i ödesdigra nyheter
tiden pressas genom löpsedlar

ingen anar vad som pågår
alla kavlar ångest mellan händerna

liv nalkas

och allt är ännu osett
ljudet av en rörelse, ett korn av sand

alla tycks avvakta

ännu har inga höga halter uppmätts
ingenting har rörts
av innerlighet

på baksidan står en handskriven replik

"Men vad väntar dom på?"

ankomsten

och världen ska sjunka ner i glömska

3.
en vacker yngling

det går en vacker yngling genom parken
han saknar ingenting

”Ingenting?”

ingenting,
viskar hans vårdare

{TEXT HÄR}